tisdag 12 november 2013

Hur ser vi till barnens åsikter och rättigheter?

Igår började jag på en kurs om barnperspektiv i forskningen vid Uppsala universitet. Kursen lyfter dilemmat att följa lagstiftningen och FNs konvention om barnens rättigheter då det gäller etik och frivillighet hos varje individ i en forskningsprocess. Det är givetvis också applicerbart på annat arbete som utförs i t ex skola och förskola.

Tidigare betraktades barn som "inte helt färdiga" individer som inte heller hade fullständiga mänskliga behov och rättigheter. I forskningen behandlades barn ofta som objekt som studerades utan att själva veta om eller erbjudas att ha åsikter om vad som skedde. Idag säger lagstiftning och riktlinjer att barn ska behandlas med samma respekt som vuxna vid t ex forskning. Mänskliga rättigheter omfattar även barn och barnen har också sina egna rättigheter enligt FNs konvention. Detta gör givetvis forskning på barn mer komplicerat, speciellt forskning på barn som är så små att de inte själva kan uttrycka sin vilja på ett sätt som vi vuxna är lyhörda för.

För att tydliggöra hur olika vi ändå kan behandla barn och vuxna vid forskning tänkte jag berätta om ett exempel ur kurslitteraturen.

Det kanske inte är så vanligt idag, men för inte allt för länge sedan gjordes en hel del forskning på hur små barn skulle kunna klara av förskolan. Dessa tester gjordes på så sätt att det lilla barnet kom till ett okänt ställe tillsammans med sin förälder (oftast mamma). På stället fanns en person som var trevlig och lekte med föräldern och barnet en stund innan föräldern sa hejdå och lämnade barnet ensamt med den okända personen. Under testen mättes stressnivå osv hos barnet. På detta vis skulle förskolas lämplighet för barn av olika ålder kunna påvisas.

Idag tycker vi förstås att det är otäckt och lite konstlat. På förskolan är ju föräldrarna med under en längre tid, det finns flera barn osv. Men inte heller vid lämning på förskola frågar vi barnet om hen är med på noterna. Vi är åtminstone inte helt tydliga med hur det kommer att bli.

Tänk er nu det motsatta. En förälder går med sitt barn i en djurpark. De äter glass och tittar på djuren och har trevligt. Utan att föräldern i förväg är informerad om vad som kommer att hända låter vi sedan barnet försvinna i folkmassorna. Förälderns puls och reaktion mäts. Efter en stund dyker forskaren upp med barnet. 

Tror ni att någon förälder skulle låta detta ske utan att stämma forskaren? Slå ihjäl forskaren? Eller åtminstone ringa Kalla Fakta`? Då det gäller forskningen på barnet kan vi tänka att det är hemskt, men kanske är det lite nödvändigt, hur skulle vi annars göra? När det gäller forskningen på föräldern så är det nog helt uteslutet för de allra flesta. Det är det här som är så intressant tycker jag. Och det ger oss en tankeställare.

En annan av mina favoritförfattare Elisabeth Nordin Hultman skriver på ett ställe att hon under sitt arbete valde att tänka på vart och ett av barnen i barngruppen som om det vore hennes eget barn; "hur skulle jag vilja att barnet blev behandlat i den här situationen om det var mitt eget barn?" När hon tänkte på det viset så upptäckte hon att hon själv och övrig personal i många vardagliga situationer behandlade barnen rent kränkande. Mycket tänkvärt även det tycker jag.

Min magisteruppsats handlade om hur vi framställer barn i den pedagogiska dokumentationen. Pedagogisk dokumentation lyfts fram som ett önskvärt arbetssätt i den nyredigerade läroplanen för förskolan och det är ett arbetssätt som sprids snabbt och brett med den nya digitala tekniken. I detta arbete är det viktigt att vara medveten om och ta hänsyn till de etiska aspekterna och barns rättigheter. Därför är jag övertygad om att det kommer att bli en lärorik kurs för mitt fortsatta arbete med barn, trots att kursen också till stora delar är forskningsförberedande och kommer att behandla metodval och vetenskapsteori osv också. Jag säger som jag brukar säga; i mötet med litteratur och andra människors funderingar så lär vi oss alltid någonting nytt.

Inga kommentarer: