Idag tänker jag skriva om modersmålsundervisning. Alla barn som har minst en vårdnadshavare med ett annat modersmål än svenska som dagligen används i hemmet, ska erbjudas modersmålsundervisning enligt skollagen. Trots detta är det många fler faktorer som påverkar om ditt barn får möjlighet att lära sig sitt andra språk. En faktor är hur många andra barn som har rätt att läsa samma språk. Oftast krävs en grupp på minst fem elever för att modersmålsundervisning ska erbjudas. Lyckligtvis (?) kan dessa elever vara i vilken ålder eller kunskapsnivå som helst, bara det blir en grupp. Faktor nummer två är att det måste finnas en lärare, numer också med legitimation. Modersmålslärare arbetar ofta under betydligt tuffare förhållanden än lärarna som är anställda på en skola. Modersmålslärarna arbetar ofta några timmar i en kommun, några timmar i en annan kommun, ibland på ett par olika skolor i samma kommun, men det är många och långa resor. Min erfarenhet är att väldigt få av lärarna på de skolor modersmålslärarna besöker har en aning om vilka de är, var de håller till eller vilka elever som besöker dem. Modersmålslärarna har m a o ett mycket ensamt och osynliggjort arbete.
Detta trots att en mängd forskningsrapporter tydliggjort hur viktigt det är för barn att i grunden lära sig båda sina språk. Modersmålsundervisningen gör det många gånger lättare för barnen att hänga med i skolans andra ämnen och flerspråkigheten gör barnets alla språk rikare. Modersmålsundervisningen stöder också barnens identitetsutveckling och ger dem en bättre självkänsla.
För att få modersmålsundervisning till sina barn räcker det ofta inte bara att fylla i en ansökan och skicka den till den kommun du bor i, som det kanske gör om du vill att ditt barn ska börja i kulturskola eller dylikt. Snarare blir det så att du som förälder måste ligga på och fråga lärare på skolan, ringa till avdelningen för modersmålsundervisning på kommunen och kanske själv ta kontakt med modersmålsläraren om du får tag på kontaktuppgifter. Redan detta ger oss föräldrar ganska ojämlika förutsättningar att kunna få till modersmålsundervisning för våra barn.
Min äldsta dotter fick modersmålsundervisning efter halva årskurs två, då hade jag ansökt då hon började förskoleklassen. Hon gick i en blandad grupp med elever från åk 1 - åk 6, en del hade två föräldrar som talade ett annat språk, andra hade en förälder som talade ett annat språk. Kunskaperna var på väldigt skiftande nivå. Undervisningen skedde en gång i veckan, i åk 3 skedde det efter ordinarie skoltid.
I årskurs 4 bytte vi skola och jag fick försäkran från modersmålsenheten i kommunen att undervisningen skulle följa med barnet till den nya skolan. Jag skickade en ny ansökan och samtidigt ansökte jag för mitt yngre barn som då började förskoleklassen. Det gick ett år, inget hände. Hösten då äldsta dottern gick i femman började jag ligga på och ringa ansvarig för modersmålsundervisningen. Efter höstlovet har barnen nu varit på sin första modersmålslektion.
Det kommer att fungera. Men visst kan jag känna mig irriterad, inte bara på att det tagit sån tid utan även på att jag nu måste ta min halvtimmas rast och skjutsa barnen från sin skola till skolan där de får undervisningen och sedan anlita mormor att hämta dem och köra tillbaka dem till fritids. I skolan får jag själv se till att barnen kommer ut från sina lektioner i tid så att jag hinner skjutsa dem. Från den s k ordinarie skolan känner jag mest trycket hur jag som förälder nu ska se till att barnen kompenseras för den lektion de missar då de läser modersmål.
För att förtydliga vad jag menar vill jag dra en parallell till då jag själv gick i skolan. ibland var någon elev tvungen att gå till "talfröken" eller "läsfröken", som dåtidens specialpedagoger kallades. Då fanns den pedagogen på vår skola och antingen kom hen och hämtade eleven i fråga eller så skickade klassläraren dit eleven då det var dags. Inga föräldrar var någonsin inblandade för att det skulle fungera.
Barnen har alltså rätt till modersmålsundervisning. Det låter ju jättebra. En svårighet att få vårdnadshavare att utnyttja denna rättighet har varit att många föräldrar tror att två språk kommer att förvirra deras barn. Därför har många avstått. Nu vet vi att forskningen visar det motsatta och det är en kamp i sig att få föräldrarna att förstå detta. Så att de först och främst VILL ge sina barn den gåva två språk är. Men sedan krävs det också kraft och ett gott utvecklat eget språk för att kunna ligga på och tjata. Eventuellt krävs det sedan också en arbetsplats där du kan gå ifrån, en egen bil så att du kan skjutsa barnen och helst en mormor som kan ställa upp och hjälpa till. Det känns inte som en rättighet som vem som helst kan ta del av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar