söndag 3 november 2013

Framtidens hot och möjligheter ur ett barns perspektiv

Jag minns när jag var sådär en elva-tolv år. Det största hotet mot framtiden var kärnkraften och kärnvapenkrig. Visserligen fick vi lära oss i skolan att om något skulle hända så att radioaktiva ämnen spred sig i luften, så var det bara att kasta sig i ett dike med en tröja över huvudet så skulle vi klara oss. Jag köpte väl inte riktigt det. Radioaktivitet var ett reellt hot mot vår framtid och jag var mycket rädd och mycket arg. Särskilt arg på att det var vuxna som skulle få rösta i folkomröstningen om kärnkraftens vara eller ickevara som energikälla i Sverige. Hallå liksom, vuxna, det var ju inte deras framtid det handlade om, det var ju vi barn som rimligtvis skulle få tycka till om detta.

Nu har jag en dotter som är sådär en elva-tolv år. För henne är klimathotet reellt. Hon har klimatångest och blir deprimerad när hon känner att hon inte vet hur hon ska påverka människor för att få dem att inse att de måste ändra livsstil, att det är allvar,  det handlar om framtiden, barnens framtid, vår tid är ju liksom redan förbi. Jag försöker förklara för henne att depression och ångest bara är ingångsfaser, snart kommer hon att hamna i en konstruktiv fas som gör det möjligt för henne att få med sig andra och hitta lösningar. Hon är väldigt skeptisk.

När jag var sådär en elva-tolv år skrev jag brev till statsministern, som då var Thorbjörn Fälldin, för att förklara för honom hur rädd jag var och hur allvarligt det var om inte han som hade makten gjorde någonting åt det här med kärnkraften. Jag hade nog ganska stor tillit till att han åtminstone skulle förstå mig. Jag hade nog inte helt klart för mig de krafter som påverkar dylika beslut. Efter folkomröstningen var besvikelsen stor, ett njae, kanske hade vunnit och kärnkraften skulle bli kvar i oöverskådlig framtid (ur ett barnperspektiv). Som vuxen har jag insett att folkomröstningen angav att kärnkraften idag borde ha varit avskaffad, men att detta ändå inte har skett, just på grund av sådana krafter som jag som barn inte förstod.

I morgon planerar min elvaåriga dotter att ställa en fråga till en person i potentiell maktställning vad han vill göra åt klimathotet. Det ska hon göra när Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt imorgon besöker Norrtälje. Hon vill veta hur Jonas och Vänsterpartiet vill ställa om Sverige för att komma tillrätta med hotet mot hennes framtid. Det tycker jag hon gör rätt i. Och jag avundas henne. Jag fick aldrig något svar från Thorbjörn Fälldin. Jag hoppas att hon får  ett bra svar och att det sporrar henne att se lösningar istället för hinder, att hon kan skapa en god framtid för sin generation.

Inga kommentarer: