Hur länge är barnens idrott en lek?

Jag lade ut en Facebookstatus som egentligen handlade om hur mycket barn/ungdomsidrotten kostar i såväl reda pengar som tid för föräldrarna och fick ganska många intressanta kommentarer. Vad jag syftade på från början var att det kan se billigt ut med 400 kronor för medlemskap i en klubb ett år (om man jfr med t ex att dansa en termin för 1600 kr), men sedan tillkommer ju kostnader för tävlingar och matcher, en klubboverall (som alla har), diverse resor, lotter, fika, lagstärkande samkväm och träningsläger. Utöver det som sker i klubben brukar det sedan anordnas olika aktiviteter som idrottsskolor och annat på loven som barnen gärna vill delta i. Det är lätt i teorin att säga att det inte är något tvång att delta i allt det här. Ett barn kan spela i sina vanliga gympakläder och låta bli att delta i evenemang utöver de ordinarie träningarna, men det blir inte särskilt roligt. Syftet med t ex lagstärkande samkväm och träningsläger är ju bl à att få gruppen tätare och att 'bli kompisar' även utanför idrotten. Själv tror jag att detta är nödvändigt för att barnen ska kunna hålla motivationen att fortsätta med regelbunden träning upp genom de trassliga tonåren.

Sen kom diskussionen inte enbart att handla om kostnader för idrotten utan också om elitsatsningar och hur mycket lek det ska vara i barnidrotten. Jag skulle vilja påstå att det i nioårsåldern är ganska så svårt att börja som nybörjare då barnen redan är mycket duktiga på det de utövar och det krävs stor vilja för att lyckas ta sig upp i nivå från nybörjare. Det är också vid nioårig ålder näst intill omöjligt att ha mer än en fritidsaktiviteter då träningstiderna nu är uppe i tre gånger per vecka +matcher och tävlingar. Barnen har vid den här åldern också ett antal läxor och ev andra intressen än idrott.

Jag vet att några av er inte tror mig nu, men jag är kritisk till överfyllda almanackor och det speciellt för barnen som inte själva på samma sätt kan känna av när det är tid för återhämtning. Samtidigt så vill jag att de ska få fotfäste i föreningslivet och ha många betydelsefulla nätverk att falla tillbaka på under sin uppväxt. Vad är lagom? Hur möjliggörs lagom träning som fortfarande är kul samtidigt som barnen känner att de utvecklas?

Jag beundrar verkligen alla de ideella krafter och föräldrar som ställer up och ser till att barnen får träna och ha roligt och jag riktar också ett tack till klubbarna som bistår med ledarutbildningar så att alla barn kan tas emot på bästa sätt. Själv engagerar jag mig i den mån jag har tid och möjlighet med tre barn, jobb och egna åtaganden på andra håll, men det är viktigt att även de barn, vars föräldrar har knappa, eller inga, möjligheter alls, får chans att delta och känna sig inkluderade i idrotten och föreningslivet. De ska inte behöva sluta p g à pengabrist, utanförskap tillflöde av föräldrarnas bristande kapacitet etc.

Idag tränar min nioåring inom två idrotter där träningarna är förlagda tre ggr /vecka och idrott. Som tur är krockar det. Hon har några timmars läxläsning som ska göras varje vecka och hon älskar att leka med kompisar och bara vara utan krav. I höst måste jag nog tvinga henne att sluta med någon av idrotterna. Jag vill göra det. Innan hon själv går in i väggen.

En lättare framtid

Idag ligger slutrapporten av överviktsprojektet En lättare framtid som bedriviTs inom Tiohundra på landstingsfullmäktiges bord. Jag hade förberett ett inlägg, men var lite ouppmärksam då dagordningen kastades om och ärendet snabbt lades till handlingarna utan debatt. Sånt händer under långa sammanträden då man ju knappast kan vara på topp hela tiden. Därför väljer jag nu att istället blogga ned mitt inlägg här. Som en början på ett fortsatt arbete med frågan. För mig och oss i vänsterpartiet så ser vi inte detta som en slutrapport utan som ett första steg på ett större strategiskt förebyggande hälsoarbete.

Det går lätt att konstatera att projektet En lättare framtid hade mycket stora ambitioner att ta ett helhetsgrepp över barns hälsa och se till alla möjliga aspekter som kan påverka barnens risk att bli överviktiga. Jag tycker att man hade en god bild över hur många faktorer det är som faktiskt påverkar barns välmående, men tyvärr ledde detta också till att det inte fanns resurser att genomföra allt som laddades i handlingsplanen.

En hel del goda erfarenheter gjordes dock inom ramen för projektet, t ex idrottsfritids, familjeviktskolan, gravidsim och fysisk aktivitet på recept. Slutrapporten lyfter också revideringen av kommunens kostpolicy som ett framsteg. Tyvärr hävdes ju den kostpolicyn tillsammans med kommunens samtliga andra policies vid mandatperiodens början 2011. Och än ser vi ingen ny kostpolicy.

Flera delmål som inte uppnåtts vid projekttidens slut bygger på en gällande kostpolicy, bl à
"alla måltider som serveras i barnomsorg och skola ska vara hälsosamma, i enlighet med den kommunala kostpolicyn"
"att det endast finnstillgång till hälsosamma produkter i barnomsorg och skolor"
"att det erbjuds hälsosamma alternativ i alla övriga kommunala och landstingsägda lokaler"
"alla barn och ungdomar ska äta minst en frukt per dag"
"att 90% av alla barn och ungdomar äter frukost varje dAg"

Slutrapporten konstaterar att inget övrigt arbete än revideringen av kostpolicyn gjorts gentemot barnomsorg och skola inom området kost.

Det finns m à o mycket kvar att göra. Rapporten avslutas med att konstatera att det är lönsamt att investera i åtgärder mot fetma. Systematiska investeringar i förebyggande folkhälsoarbete kan spara mycket pengar och ge många människor friskare liv. Personer med BMI över 30 står för åtta procent av sjukvårdens kostnader.

Projektet En lättare framtid gapade stort, men inte över någonting oviktigt. Det finns all anledning att med de erfarenheter som nu gjorts och de kontakter som knutits, fortsätta arbeta för en lättare framtid i Norrtälje. Vi har verktygen, vi har kunskap. Frågan är om viljan finns hos den moderatstyrda ledningen. Antagligen tycker de att det är att det är att peta i detaljer, att det är upp till var och en att välja om den vill vara fet. Tråkigt bara att det är flest människor i redan utsatta situationer som väljer att låta sina barn bli feta och bara upplysta moderater som Katrin zytomierska som medvetet slåss för sin sons rätt att slippa detsamma.

Gå gärna i kyrkan, men förbjud politik

Jag kan inte annat än hålla med Norrteljetidnings ledare när han menar att skolorna måste öppnas upp för de politiska partierna. Denna ledare skriver han p g à att en ung moderat, Hamed Abbassi lyft frågan, men det är också en fråga som vi i Vänsterpartiet lyft vid flera andra tillfällen.

Norrtälje kommun har sedan många år en regel som förbjuder politiska partier att besöka skolorna om de inte blir speciellt inbjudna, vilket de kanske blir vart fjärde år när det drar ihop sig till riksdagsval. Det blir lite löjligt. I skolan ska eleverna lära sig om det politiska systemet, demokrati, kritiskt tänkande mm, men det är förbjudet för dem att under skoltid få träffa politiker. I te konstigt att bilden blir att politiker är stenfria, lever avskilda från verkligheten och fattar dumma beslut. De enda politiker eleverna kommer i kontakt med är regeringsföreträdare som på tv uttalar sig pm saker som kanske ligger långt från deras intresseområde.

Politiken måste komma närmare människor, ungdomar bör få kännedom om vad en fritidspolitiker är. Och att detta faktiskt är en möjlig väg att påverka, även för dem. Det finns stora brister i hur barn och ungdomar utBildas i demokrati och politiska system idag, det påtalar inte minst reidars ledare.

Människor är beredda att försvara traditionella skolavslutningar i kyrkan med sitt liv, men att släppa in en politiker som kanske har 'Fel' åsikter, det vågarman iNte utsätta ungdomen för.

Grejar inte länka från paddan, men ledaren finns här: www.norrteljetidning.se/ledare/1.1540769-openssl-roden-for-partierna

Vision om höjd kvalitet inom barnomsorgen - 2

Eftersom Norrtälje kommun inte längre annonserar ut hela fullmäktiges dagordning i tidningen vill jag här återigen lyfta de tre motioner som vänsterpartiet får avslagna på sammanträdet på måndag. Det är två motioner som behandlar barngruppsstorlekarna i förskolan respektive fritids där vi i det första fallet vill att kommunen antar ett tak om max 15 barn som mål och sedan tar fram en handlingsplan för att nå målet och i det andra fallet vill vi att kommunen tänker över hur stora grupper vi tycker är rimliga för en vettig verksamhet på fritids och sätter ett tak. Vi vill också att kommunen ser över verksamhetsinnehållet för de äldre barnen, mellan 10-12, som idag gärna väljer att gå hem och vara "ensamma" utan vuxna istället för att vara kvar på fritids. Det ser givetvis väldigt olika ut i kommunen, på landsbygden finns inte alls samma problem med stora barngrupper och därför vill vi börja med en översyn.

På den gemensamma S+Vgruppen diskuterades motionerna nästan hela grupptiden då flera i Sgruppen var beredda att yrka bifall till dem medan andra var mer försiktiga och inte ville låsa sig vid något antal att sträva mot. Efter långa diskussioner landade det dock i att Socialdemokraterna stötte vår motion angående fritids. Förhoppningar kvarstår att de efter fullmäktigegruppmöte också kan stötta vår motion om ett mål om 15 barn per grupp i förskolan. Kom igen nu S, vad har ni att förlora?

Demokrati och inflytande - då det bjuds in

I dagens Norrtelje tidning finns ett litet läsarinlägg som behandlar kommunfullmäktiges kväll om medborgardialoger. Det finns mycket att instämma i. Visst var det bra redovisningar, men det blev lite märkligt då det var meningen att "publiken" skulle sitta tyst och lyssna i två timmar i streck. Med tanke på innehållet. Det hade kanske varit roligare om det blivit lite praktik också. Och trovärdigare.

Den politiska majoriteten har makten att sätta dagordningen. De kan bestämma var och när sammanträden ska hållas, hur långa de ska vara, hur vi ska sitta placerade när vi diskuterar och beslutar och vilka ärenden som behandlas först respektive sist. Den politiska majoriteten kan välja vilka frågor som ska lyftas upp i media och vilka frågor tyngdpunkten ska ligga på. Den politiska majoriteten sätter också ramar för var, när och hur vi förtroendevalda får träffa våra medborgare. Man har många tekniska och organisatoriska hjälpmedel till detta.

Oppositionens möjlighet att få sina frågor lyfta är att motionera och interpellera till fullmäktige. När vi gjort det kan vi skriva debattartiklar, blogga och prata för vår sak med medborgare vi träffar. Majortitetn väljer sedan hur de vill bemöta våra initiativ, oftast med ganska korta, torra svar som hänvisar till någon tjänsteman, ofta med avslag eller, om det är något som redan är på gång, med besvarande.

Ibland hävdar majoriteten (som en härskarteknik) i fullmäktige att våra frågor är felställda, att våra förslag är felformulerade, att det vore bättre om vi drev våra frågor någonannanstans osv, t ex ringde direkt till ansvarig tjänsteman och ställde frågan. Och sen får vi höra; ju fler motioner ni lägger, desto längre möten kommer det att bli... Ganska tråkigt.

Den som engagerar sig politiskt gör antagligen inte detta enbart för att vara med och spela ett spel. Det finns ett hopp om att frågorna jag vill driva någongång kommer att bli mötta av någon som lyssnar och tar till sig, kanske kompromissar, men åtminstone lyssnar. Det är kanske naivt, men jag undrar var vi för den riktiga debatten. Visst finns det viss diskussion i nämnderna, men i kommunstyrelsen slås klubban i rasande fart i katedern så där sägs aldrig ett ljud om innehållet i besluten och i fullmäktige kan vi debattera i timmar, men ärligt talat.... när har en debatt i fullmäktige ändrat ett på förhand beslutat beslut? Det är ju inte därför vi debatterar där. I fullmäktige debatterar vi främst för att allmänhet och press ska få höra våra goda argument och kanske gå hem och tänka till på sin kammare.

För oss i oppositionen är motioner och interpellationer de verktyg vi har, de möjligheter vi har att visa för medborgarna vilka frågor vi driver, att vi faktiskt tar initiativ för att förändra enligt de punkter vi satt upp inför valet. Det blir ett sätt att visa att det vi sa i valrörelsen inte var bara tomma ord.

I Norrtelje tidning har det annonserats inför fullmäktigemöten i alla tider. I annonsen har vi kunnat ta del av dagordningen och de ärenden som lyfts, inklusive alla interpellationer och motioner. Det har varit bra. Eftersom annonsen anger att fullmäktiges möten är öppna har det varit möjligt för den som så önskar att gå och lyssna till en debatt om någonting som intresserar denne, men det har också varit möjligt att följa vilka frågor de olika oppositionspartierna lyfter.

Jag blev mycket förvånad och frustrerad då jag såg annonsen inför måndagens fullmäktigesammanträde. Annonsen är kraftigt förkortad, antagligen inte för att spara pengar utan enbart för att ytterligare osynliggöra oppositionens politik. I stället för att skriva ut motioner och interpellationer var för sig har det sammanfattats under en punkt; besvarande av interpellationer och motioner. Så utomordentligt urdumt. Och genialiskt. Nu kommer gemene man som läser tidningen slippa studsa på smarta, kloka, sunda förslag som följs av oppositionens partibeteckningar, de som röstade på oppositionen kan fortsätta att fråga sig varför de överhuvudtaget inte syns eller hörs och vi i oppositionen kan fortsätta skylla på media, trots att detta är ett klart politiskt osynliggörande av att det faktiskt finns en opposition, att det finns andra sätt att se på verkligheten.

Räkna med en fråga om detta på nästa fullmäktige.

Hur mycket underkänt krävs det?

Ingen vill bedriva vårdverksamhet om de inte får ta ut vinst, hävdar många borgerliga (och andra) politiker i Sverige år 2012, året då devisen: "Roffa åt dig så mycket du kan så fort du kan"är allenarådande. På de politiska nämnderna och styrelserna ojjas det inte över hur det ska gå för elever, patienter eller brukare utan "hur ska det gå för de privata företagarna som ger sig in i detta". Så fort man nå hon gång ställer frågan hur en förändring kommer att påverka landstinget/kommunens personal så får man veta att det är inte vår sak (trots att vi är deras arbetsgivare), men det är ett väldigt bekymmer att se till att företagare inte blir "orättvist" behandlade.

I början, ja länge sen nu, i början, då tror jag att det fanns en tydlig tanke med att lägga ut verksamheter på entreprenad för nya influenser och kvalitetshöjningar, men idag? Knappast. Det är bara ideologi. Och med Sverige som i stort sett enda land i världen som tillåter obegränsade vinstuttag för företag som bedrive verksamhet med skattemedel så kan man ju ställa sig frågan vilken innebörd ordet ansvarsfullt fått i begreppet "ansvarsfullt förvaltande av skattemedel".

När Norrtälje kommun ska ge sig på att förbättra kvaliteten i skolan ( som är nödvändigt för att få den önskade inflyttningen av barnfamiljer), så stöder man sig på Hatties stora undersökning som innefattar 80000 individer över hela världen och menar att det som sägs i den är oemotsäglig sanning. Detta bara som en information innan jag fortsätter med det den här bloggen egentligen vill fästa uppmärksamheten vid.

Martin Klepke hänvisar i sin senaste ledare i LOtidningen till professor Inge Axelssons rapport som grundar sig på 38 miljoner patienters upplevelser i vinstdrivande och ickedvinstdrivande vård. Studierna visar att dödligheten är större på vinstdrivande sjukhus, den visar att liggsåren är fler på vinstdrivande äldreboenden. Skillnaderna är klart signifikanta och prof Inge Axelsson menar att det här absolut inte handlar om valfrihet. Valfrihet kan tillgodoses genom stiftelser, kollektiv och kooperativ som alternativ verksamhet.Han är ganska tydlig då han uppmanar människor att inte söka vård på vinstdrivande inrättningar och landsting att inte sluta avtal med desamma.

Kan inte länka från ipaden än, men ledaren jag skriver om finns på http://LOtidningen.se/2012/02/03/vinster-i-varden-dodar/