I händerna på de som vet vad vi vill?

Idag tog så landstingsfullmäktige beslut om utformningen av Tiohundrasamarbetets framtid. Eller Norrtäljeprojektet, som ju kristdemokraten Stig Nyman länge sagt. Nu byter den politiska konstruktionen namn till "vård och omsorgsnämnden i Norrtälje". Projektnamnet Tiohundra kommer bara att finnas kvar som namn på ett av flera bolag som levererar vård och omsorg till länets medborgare.

Då vi i landstingsfullmäktige debatterar det över världen hyllade projektet Tiohundra framkommer en hel del vanföreställningar som förtjänar att nämnas. Egentligen skulle alla Norrtäljes medborgare titta på en websändning från fullmäktigemötet för att få höra vad landstingets höjdare anser om dem.

Att nämnden nu får en majoritet av ledamöter utsedda från landstinget samt en ständig ordförande från landstinget (istället för tidigare växlande med kommunen) beror på att landstinget vill säkerställa verksamheten. Någon sa; " det är ett sätt för landstinget att visa att de tar ansvar". Finanslandstingsrådet försäkrade att landstinget inte ville Norrtäljes medborgare något ont, men att representanterna från kommunen försämrade villkoren för medborgarna genom att försöka dra verksamheten baklänges in i framtiden.

Och att tre vetenskapliga utvärderingar visar goda resultat av det gemensamma arbetet enligt den ursprungliga idén om samarbete i stället för konkurrens, att verksamhetens egen kvalitetskontroll Tiohundrabarometern tydligt säger att 65% av Norrtäljes befolkning INTE vill ha fler privata vårdgivare i kommunen, det betyder ingenting för den borgerliga majoriteten i landstinget. Enligt dem är det fortfarande vi Tiohundrakramare som förnekar befolkningen "den goda vården", d V S Vårdval Stockholm, som de inte ser några problem med att tvinga på en befolkning som redan är nöjdare än resten av länet med sin vård.

Folkpartisten Birgitta Rydberg försvarar sig med att hon minsann också representerar Norrtäljes befolkning och deras rättigheter, det gör inte bara kommunpolitiker. Hon får det dessutom att låta som att norrtäljeborna idag har en usel vård som genast måste åtgärdas (med fler privata vårdgivare) och att det idag inte är möjligt för oss i Norrtälje att gå till doktorn någon annan stans i länet eller att det är omöjligt för andra länsinvånare att få behandling i Norrtälje. Vore det så illa hade väl sommargästerna sålt sina stugor och flytt för länge sen?

Projektet, som jag inte längre vet vad det heter, förlängs i tre år, men inte för att prova nya arbetssätt och utveckla samverkan utan för att ge verksamheten tid att likriktas med vårdval Stockholm. Nämnden byter namn och minskas med kommunala representanter, en maktförskjutning mot landstinget, eller en smygcentralisering om man så vill. Ett av syftena med projektet var ju att låta norrtäljeborna få större inflytande över hur resurserna fördelades utifrån de speciella förhållanden som råder i en kommun som upptar 30% av länets yta, men bara har 3% av befolkningen. Något som vi då alla ansåg landstingspolitikerna i allmänhet inte ha så god insyn i. Det har de inte nu heller. Då skulle ett förslag om att lägga tiohundra och Norrtälje kommun under vårdval Stockholm aldrig komma upp.

En gång var vi alla ense. En gång slog vi oss samman i en kamp och visade att vi genom detta kunde åstadkomma något världsunikt. Sen glömde vi bort oss. Sen kläckte någon igen idén att alla måste vara lika, att alla måste tycka som alliansen att vårdvalet är Guds gåva till folket. Tyvärr verkar vi inte ens närma oss några verbala handskakningar i den här frågan. Nästan som i frågan om att minska köttkonsumtionen. Men om man föreslår större valfrihet utan kött så tvingar man på andra sina egna preferenser medan det är helt okej att tvinga på folk fler privata entreprenörer att hålla reda på.

Jag ser fram emot att återta makten i kommun och landsting och säkra Tiohundrasamarbetet en gång för alla. Låter vi alliansen fortsätta härja blir tiohundra tyvärr en saga vi kan berätta för våra barnbarn.

Problemet med borgarnas syn på Tiohundras framtid

Denna debattartikel är införd i dagens Norrtelje Tidning (121112). Imorgonbitti mellan 8-9 hör ni mig debattera Tiohundra i www.radioroslagen.com .

De två tyngsta Moderaterna i kommun och landsting visar nu medborgarna att Alliansen visst bryr sig om Tiohundraprojektet på ett positivt sätt genom att skriva ett svar på en debattartikel i Norrtelje tidning där de menar att oppositionen far med osanningar och överdrifter. Men fakta är att projektet från start präglats av hemlighetsmakeri och överenskommelser bakom lyckta dörrar. Projektet har med andra ord aldrig varit tillräckligt transparent och demokratiskt, men det har fortfarande varit mycket lyckat, framförallt för medborgarna.

 Toppmoderaterna retar sig på att toppsocialdemokraterna Hellmark Knutsson och Falk använder sig av begreppet ”smula sönder” i samband med Alliansens beslut om Tiohundraprojektets framtid. De verkar dessutom tro att det är själva förlängningen av projektet som hänger ihop med denna formulering. Som vi i Vänsterpartiet ser det är det inte förlängningen i sig som smular sönder projektidén. Det som smular sönder Tiohundratanken är t ex: ensidig fokusering på att få in fler privata vårdgivare i stället för att utveckla kvalitet, ständig för låg tilldelning av ekonomiska resurser från båda huvudmännen samt att unika samverkansförsök nu omöjliggörs i och med att hela projektet underställs den omtvistat lyckade modellen Vårdval Stockholm.

Rosdahl och Jansson (M) nämner Tiohundras gränsöverskridande arbete som någonting lyckosamt och det har de ju rätt i, men de nämner inte att de snäva ekonomiska ramarna nu gör att Tiohundranämnden fattar beslut om att SARAHteamet (som hjälper barn i behov av psykiskt och fysiskt stöd) inte är deras angelägenhet utan bör finansieras och tas ansvar för via Barn och Skolnämnden. Liknande SvartePetterspel uppkommer nu också mellan Tiohundranämnden och Socialnämnden som båda brottas med ekonomiska bekymmer. Den, från början, dominerande samverkanstanken har, på Alliansens direktiv, bytts ut mot konkurrenstänkande där alla ska konkurrera med alla och göra sig av med kostnader som inte är lagbundna.

Vid anställningen av en ny förvaltningschef på Tiohundraförvaltningen lyfts först och främst

kompetensen att hålla budgeten i balans. Utöver detta ska chefen kunna se till att tillhandahålla efterfrågad vård och omsorg. Formuleringar som i Tiohundratankens värld borde ha varit; kompetens att se utanför stuprören och stimulera gränsöverskridande samarbeten med medborgaren i fokus, förmåga att se helheter, förmåga att se genom efterfrågan och upptäcka behoven. Samt givetvis också att hålla budgeten, det är givet i alla liknande positioner.

Vidare beskriver Rosdahl och Jansson Vårdval Stockholm som den enda vårdvalsmodellen och som det enda sättet att vara för valfrihet i vården. I Vänsterpartiet arbetar vi nu fram vårt alternativ Hälsoval Stockholm. Hälsoval Stockholm tar i resursfördelningen större hänsyn till socioekonomiska förhållanden och erbjuder ett fritt val av vårdgivare för medborgaren, dock vill vi att vårdgivarnas etablering sker i dialog med landstingets tjänstemän och politiker för att på ett demokratiskt sätt kunna vara med och se till att skattepengarna går till de medborgare som är i störst behov av dem.

Vänsterpartiet förespråkar en permanentning av Tiohundra med möjligheter att fortsätta arbeta efter ursprungsidén om fördjupad samverkan med medborgaren i fokus. Det ska finnas tillräckliga resurser inom Tiohundra att arbeta gränsöverskridande och förebyggande. Tiohundrasamarbetet ska användas som en framgångsfaktor för kommunen och landstinget och kunna inspirera till samverkansarbeten på andra ställen i landet och på jorden.

Catarina Wahlgren, gruppledare V, Norrtälje och Birgitta Sevefjord, landstingsråd, V

Det går att tolka annorlunda

Igår tog Norrtälje kommunstyrelse beslut om en markanvisning till konsortiet Roslagens famn. Konsortiet säger sig vara villigt att investera stora pengar i att omvandla området kring bussterminalen efter egna idéer med överdäckad terminal, bostadshus, parkeringshus, affärsytor och torg för cafeer och strövande människor. Vänsterpartiet yrkade i detta läge avslag på markanvisningen då vi anser att planeringen av området börjar i fel ände. Vi tycker att kommunen först ska ha en brett förankrad vision om hur vi vill se utvecklingen i området. Sedan bör byggherrar (och damer) erbjudas utveckla området utefter denna vision.

Enligt Kjell Jansson (m), kommunalråd, finns den visionen i utvecklingsplan för Norrtälje stad.  Ni kan själva gå in och läsa och tolka. Själv hittar jag bl.a. Följande textrader.

Om bussterminalen: Terminalen föreslås ligga kvar och på olika sätt ytterligare anpassas till sitt läge i staden.

Om stadskärnan: Vision

Bevarande och utveckling av den historiska stadskärnan utgör en grundläggande förut- sättning för stadens attraktivitet. Norrtäljes stadskärna är ett riksintresse för kulturmiljön och väl värt att ägna den extra omsorg som krävs. Stadskärnan ska fortsatt innehålla en blandning av handel, service, bostäder och verksamheter. Karaktären av småstad ska bevaras. Staden som besöksmål med handel, caféer och restauranger i en stadsmiljö med gator och torg kan utvecklas och marknadsfö- ras ytterligare.
Förutsättningar finns att komplettera stads- kärnan med ny bebyggelse på avrivna och lågt utnyttjade tomter. Det är angeläget att dessa tillkommande byggnader bidrar till stadskär- nans karaktär vad avser gestaltning och innehåll 

 
Efter det fortsätter planen att beskriva utvecklingen av Trädgårdsstaden från busstationen och upp längs baldersgatan. Jag skulle säga att planen är öppen för olika tolkningar. Själv ser jag i denna "vision" en helt annan utveckling än den förortsdröm Roslagens famn presenterar.

Kan vi påverka utvecklingen?

Snart kommer beslut tas av kommunstyrelsen om en markanvisning till konsortiet Roslagens Famn som vill överdäcka busstationen i Norrtälje centrum och bygga 3,5våningslimpor med bostäder ovan och affärer, cafeer och restauranter i markplan. Bussterminalen kommer att efterapa förortsbussterminaler, gömmas under jorden och inte synas. Kommunalrådet (M) talar om bussterminalen som ett problemområde som länge varit olösligt. Det tycker jag låter jättekonstigt. Det har ju legat en terminal för tåg/bussar i ungefär samma område sedan slutet av 1800-talet. Att området känns kalt och blåsigt beror ju till stor del på att man lyckats plantera fel sorts träd och sedan tagit bort i stort sett alla träd och all grönska utan att återplantera någonting. Det finns många andra sätt att göra bussterminalen mer välkomnande än att däcka över den. Men då blir det inga bostäder förstås.

 

Det finns dock en del yta runtom bussterminalen där det med fördel kan byggas, t ex parkeringen vid f d Västra skolan. Parken nedanför Rodret tycker jag däremot med fördel kan vara kvar, det måste också finnas parkmark i centrum. Bostäder och butiker som ska byggas bör inte vara högre än 2-2,5 våningar och med träfasad, kanske med små täppor på innergårdarna. Det skulle kännas som ett värdigare försök att värna stadens karaktär vid förnyelse.

 

På bussterminalen kan man plantera nya träd och buskar, kanske öppna upp för torghandel i mitten. Det bus som redan nu är problematiskt vid bussterminalen lär inte bli mindre om det får pågå under jord.

 

I Norrtelje tidning lyfts idag satsningen som någonting som kommer att påverka centrumhandeln positivt, men tillåt mig vara tveksam till att det går att få mer livaktig handel i centrum genom fler handelslokaler. Representanter från konsortiet presenterade tidigare i höst att det behövs nya lokaler för en större livsmedelsbutik i centrum, så...., ICA Kryddan, det kanske var en onödig satsning att bygga ut och bygga om? Nä, ärligt talat, tomma lokaler har vi väl så det räcker i centrum, vare sig handlare eller restauratörer verkar få det att gå med särskilt stor vinst. Och vi vanliga dödliga, vi har väl annat att göra än att handla hela tiden?

 

Min fråga är egentligen vad som händer nu? Kan vi påverka? Kommunstyrelsen beslutar om en markanvisning, vad händer sen? När ska man protestera? När ska man kedja fast sig vid bussterminalens sista träd? För att värna en öppen plats och en del större vackra byggnader som måste få fortsätta vara just det; stora vackra och av vikt för kvarterens karaktär.

 

Allt i skymundan av tillväxt, badhussprängningar och storhetsvansinne.

Kropp och knopp

Jag hörde det redan när jag själv gick i skolan, en lärare som sa åt en klasskamrat till mig att sluta med idrottandet på fritiden och koncentrera sig på skolarbete istället. Idag har jag hört det igen, att lärare till en av dotterns kamrater sagt att det var förbjudet att gå på träning dagen innan ett prov och över huvud taget ifrågasatt att elever som inte presterar topp i skolan ägnar sig åt idrottsutövning på fritiden. Tydligen utdelas även priser till elever som gör bäst ifrån sig på proven, vilket givetvis stressar de barn som vet att de har svårt att trycka in just den här kunskapen i huvudet.

 

Jag blir så arg. Och det är av flera anledningar. För det första kan det ju vara så att den här idrotten är något som det här barnet är duktigt i, som hen får vara bra, kanske t o m en vinnare i, när nu inte skolarbetet går så bra. Varje barn har ju rätt att få känna sig bra, att få känna sig duktig. Att ta bort detta från ett barn kan inte ge hen lust och kraft att prestera bättre i t ex matematik.

 

För det andra visar forskning att dagens barn sitter alltför mycket stilla och blir fetare och fetare, vilket i sin tur leder till dåligt självförtroende, sjukdom och för tidig död. Och stora kostnader för samhället. Stora kostnader för samhället orsakas även av ensamma människor som saknar nätverk. Idrottsrörelsen fyller här en enormt viktig funktion för barnen som får lagkamrater och andra nätverk och förebilder bestående av aktiva ungdomar och vuxna ledare. Dessutom är idrotten och intresset för att sköta sin hälsa ett gott skydd mot rökning, alkohol och droger.

 

Forskning visar också att fler idrottstimmar i skolan skulle ge bättre resultat även i andra ämnen. Våra kroppar behöver röra sig för att fungera. Trots detta har idrottstimmarna i skolan minskat till förmån för svenska och matematik.

 

För det tredje är det väl knappast troligt att ett barn lär sig mer för att "lärandet" blir ett alltmer påtagligt tvång som också knuffar bort glädjeämnen i livet. Inställningen till skolan kan knappast bli positiv.

 

Det är viktigt att alla barn får möjlighet att tillgodogöra sig de kunskaper de behöver för att bli aktiva, friska deltagare i ett demokratiskt samhälle. Detta kan inte göras genom att vi förbjuder dem att delta i idrottsrörelsen och tvingar föräldrarna att tjata gångertabellen all "ledig" tid. Det är skolan som ansvarar för att kunna anpassa undervisningen så att alla elever kan tillgodogöra sig nödvändiga kunskaper. Föräldrarnas viktiga ansvar kan mycket väl vara att se till att barnen kommer till träningen och upprätthåller god hälsa och sunda nätverk för ett framtida friskt liv.

Ny typ av samråd

Idag hade den borgerliga majoriteten i Norrtälje kommun kallat samtliga gruppledare till samrådsmöte kring vårdochomsorgsprojektet Tiohundras framtid. Tja, ja, jag hade lovat jobba extra på eftermiddagen, men det fixade jag genast bort så att jag kunde delta i detta mycket viktiga möte. Tiohundra är ett unikt samarbete mellan Stockholms läns landsting och Norrtälje kommun, där beställningar av all vård och omsorg samordnas och pengapåsarna slås ihop för att sätta medborgaren i centrum. Projektet startade 2006 och är förlängt en gång. Samtliga tre vetenskapliga utvärderingar visar på framgångar på såväl hälso- som det ekonomiska planet. Projektet är nyskapande och unikt i sitt slag i världen. Nu handlar det om framtiden, den borgerliga Alliansen hade lagt ett dåligt förslag om ännu en förlängning av projektet i stället för en permanentning, upplyftning, stolthet och flera efterföljande exempel i länet och landet. Nu har vi chansen att göra Tiohundrasamarbetet till en framgångsfaktor för Norrtälje kommun, att göra tryggheten, omsorgen och de effektiva lösningarna till en anledning att flytta hit. Nu har vi chansen!

 

Efter ungefär en minut så har kommunalrådet (M) klargjort att oppositionens återremiss av ärendet i kommunfullmäktige i juni inte haft någon som helst påverkan på de moderata (och kristdemokratiska) politikerna i landstingshuset. Det blir ingen permanentning av projektet. Istället ska vi, likt alla andra kommuner i länet, lägga oss platta för Vårdval Stockholm, ett vårdval så illa anpassat för kommunens landsbygd och glesbygd som kan tänkas. Ett efterfrågestyrt sjukvårdssystem som inte tar hänsyn till de tysta patienterna/brukarna/kunderna/resenärernas behov. Illa anpassat till en kommun med många äldre, låg utbildningsnivå och låg inkomstnivå.

 

Varför har vi samråd? För att Allianspartierna i kommunen tyckte att det var taskigt av dito landstingspolitiker att bara kalla majoritetspolitikerna till överläggningar och att de åtminstone kunde delge oss vilket beslut de kommit fram till innan det lades på fullmäktiges bord. På vilket sätt kunde vi i oppositionen påverka eller bidra till Tiohundras framtid? Inget sätt alls, det var ett informationsmöte. Vi kunde fråga varför de lagt sig platt, varför de var så mesiga, varför, varför, varför, men de bara vidhöll att det var en kompromiss och "it takes two to tango".  Dessutom, intygade kommunalrådet, är det viktigt att hålla sig väl med "de stora".

 

Ok, jag skippade tre timmars arbete. Det skulle vara en juste gest, men egentligen kunde väl kommunalrådet skickat ett SMS om det nu bara handlade om att vi skulle få veta detta innan det kom på fullmäktigebordet?

Blev det inte lite snett igen nu?

Norrtälje kommun vill höja utbildningsnivån och höja kvaliteten på skolorna i kommunen. Det är en god och nödvändig ambition. Nu används denna ambition som argumentation då de små skolorna åter hotas av nedläggning. Redan i våras förvarnade kommundirektören att "det vore fegt att inte närma sig frågan" och det kommer ju inte heller som någon nyhet eftersom små, kommunalt drivna, skolor på landsbygden egentligen står under ett ständigt existenshot. Det är inte heller konstigt att verksamheten från och till ifrågasätts och utvärderas eftersom det kan vara svårt att rekrytera legitimerad personal, tillgodose behov av olika utrustning, lokaler och specialämnen. På landsbygden kan det också vara svårt att låna lokaler från närliggande skolor/dela på lokaler. Så långt är ju ingenting märkligt med det som nu händer.

 

Det märkliga är väl att kommunledningen inte verkar ha tagit lärdom av det som hände när Vigelsjöskolan och Flygskolan i Norrtälje stad lades ned för några år sedan. Då de uppifrån gick ut med påbud om nedläggning, möttes av föräldra/lärar/elevprotester, körde över allt och alla med förlorad respekt för demokrati och inflytande som följd. Den här gången skulle det bli annorlunda, den här gången skulle det ju föras dialog innan några beslut togs. Det är väl då märkligt att basunera ut att tio skolor ska läggas ned??? Och sedan efter det försöka föra dialog med berörda parter. Vad ska dialogen handla om? Det blir ju bara rena protestmöten när det redan från början gått ut vad tanken är.

 

Jag sitter inte i barn- och skolnämnden och jag har ingen privat insyn i de utpekade skolorna, men jag förmodar att "problemen" inte ser exakt likadana ut på alla ställen. Det skolorna har gemensamt enligt Norrtelje tidning är ju att de alla har färre än 60 elever, men det är ju inte det som är orsaken till att de är hotade vad jag förstår, utan just bristen på utbildade lärare och lokaler för specialämnen. Det naturliga, enligt mig, vore att skolförvaltningen och politikerna träffade berörda personer (lärare, elever, föräldrar, samarbetspartners på orten osv) vid varje skola där de identifierat ett existensiellt problemområde och med dem förde en dialog kring de specifika problem som finns just där. Då kunde alla komma med kreativa idéer på lösningar istället för att lägga energin på att protestera och försvara sig. Ibland finns inga lösningar, ibland blir den bittra insikten för alla att kvaliteten på barnens utbildning blir bättre någon annan stans. Men då har i alla fall alla samma bild, samma gemensamma grund för en nedläggning av en skola.

 

När jag först såg förslaget i gårdagens lokaltidning utgick jag från att detta är de skolor som ska diskuteras och föras dialog kring, sen kommer det antagligen att handla om att endast en eller två de facto drabbas av nedläggning. På de andra kommer situationen att lösas genom samarbete med andra skolor, näringsliv på orten etc Ev kommer några skolor att tas över av föräldrar/lärare. Så trodde jag. Men när jag läste dagens tidning fick jag istället uppfattningen att det redan är bestämt att dessa tio skolor SKA läggas ned. Inget krut läggs på att försöka rädda dem nu. Och då funderar jag över vad den annorlunda strategin är den här gången? Är det att kommunledningen helt enkelt lägger ner alla skolor på en gång istället för att ta en i taget som i förra omgången? Och hoppas på att väljarna har glömt detta till valet om två år?

 

Bengt Annebäck (Mp) beskriver också situationen mycket bra i sin blogg. Vad är meningen med de s k dialogmötena? Dialogen är redan överkörd och det kommer istället att bli stora protestmöten anordnade av tjänstemännen medan politikerna uppmanas att inte närvara. Rent spontant? Åka från Vätö till Svanberga för att gå i skolan? Det är ju barn vi pratar om. 

Ibland krävs en ordentlig Pudel

Norrtelje tidning skriver idag om 18årige Cristian som utvisas till Irak medan hans 15åriga syster får stanna i Sverige p g a att det inte går att ordna ett mottagande i Irak för den minderåriga flickan. Cristian däremot är vuxen och då spelar det ingen roll att han inte känner någon, inte har någonstans att bo eller något sätt att försörja sig på i Irak. Beslutet att låta systern stanna, trots att hon före sommaren också var utvisningshotad, verkar bara baseras på att det blir för mycket arbete att se till att någon tar emot henne i Irak, då egentligen besluten borde baseras på FNs barnkonvention. Även om Cristian betraktas som vuxen (vilket är löjligt i ett land som Sverige, vem skulle skicka sin artonårige son till ett oroligt land utan att han hade varken släkt eller vänner där?) vore det naturligt att hänvisa till barnkonventionen och inte separera systern från den enda släkting hon har.

 

Jag tänker inte skylla på Migrationsverket. Det är regeringen som ger dem inhumana direktiv. Regeringen blir vi inte av med förrän 2014, Cristian och Marissa måste vi göra någonting för NU. Protestera, prata  med era partikamrater om ni sitter i majoritet. Acceptera för allt i världen inte detta beslut!!!

En effektiv stympning av en framgångsmodell - alla måste välja

Mitt inlägg från landstingsfullmäktiges budgetdebatt. Ökad så kallad valfrihet och tillgänglighet hyllas av alliansen, och det enda sätt att kunna åstadkomma detta , enligt dem själva, är genom total fri konkurrens inom alla vårdområden. Att någon kallar ett system för modernt och fräscht många gånger gör inte systemet modernt utan ger bara en annan innebörd åt ordet. Projektet Tiohundra är ett projekt som hade nytänk som syfte och är också i mångt  och mycket modernt i ordets rätta bemärkelse. När jag ställt frågor kring framtiden för denna framåtsatstsning i denna församling (landstingsfullmäktige) har vi alla kunnat få uppfattningen om att alla är överens om att detta är en bra verksamhet som alla är måna om. Och överens om. Torbjörn Rosdahl (m) har här deklarerat att det är viktigt att alla är med , att vi hittar ett brett samförstånd för frAmtiden och att ingen oenighet finns inom alliansen. Trots detta ställdes styrgruppsmötena om framtiden för projektet in och nu ligger ett oventilerat förslag inbakat i budgeten. Det är tydligt i alliansens förslag för tiohundras framtid att verksamheten inte är tillräckligt bra för att permanentas. Alliansen föreslår en ytterligare förlängning av projekttiden med tre år. Trots fem års projekttid och tre vetenskapliga utvärderingar som alla rosar det mesta i verksamheten.Det är också tydligt att allas delaktighet i verksamhetens framtid inte är viktig, dels på det sätt förslaget nu läggs fram och dels med tanke på att antalet ledamöter och ersättare i nämnden minskas så att  inte alla partier kommer att vara representerade. Som om det inte är nog med detta ser alliansen till att vingklippa de försök till gränsöverskridande medborgarfokuserade arbetssätt genom att underställa verksamheten i projektet Vårdval Stockholm  fullt ut, utan undantag.  Att kunna erbjuda mesta möjliga valfrihet och tillgänglighet för medborgarna görs inte alltid genom konkurrens. Det finns fall där en stor sammanhållen organisation med möjlighet till stor flexibilitet och samverkan är det som ger det önskade resultatet. Öppna ögonen, låt tusen blommor blomma. Hela länet är inte Stockholm. Tillåt alternativa , lokalt utvecklade och anpassade system för att tillgodose alla patienters behov Jag yrkar bifall till vänsterpartiets budgetförslag

Hur tänker Björklund?

Idag satt jag i ett examensseminarium på lärarutbildningen där två studier om modersmålsundervisning och undervisning i Svenska som Andraspråk redovisades. I båda studierna framkom att ekonomin styr vilka elever som får tillgång till modersmålsundervisning, att inget samarbete mellan modersmålslärare och ordinarie klasslärare finns, i många fall vet inte ens lärarna i obligatoriska skolämnen vem som är modersmålslärare eller hur de kan få tag på denne och att det inte finns någon kontroll av innehåll eller kvalitet på modersmålsundervisningen. Det är bara examensarbeten, men resultaten var ganska tydliga.

Och trots att forskning framhäver vikten av att behärska sitt modersmål för att kunna lära sig ett andra språk och vikten av att få undervisning på sitt eget språk även i andra ämnen för att kunna hänga med i skolan så finns inga krav på modersmålslärarnas kompetens. Den som arbetar som modersmålslärare kan vara en pedagogiskt utbildad person i flera olika länder eller en person helt utan erfarenhet från skolvärlden. Detta medan lärare i obligatoriska ämnen kommer att krävas på legitimation för att få vara verksamma.

Ändå.

Ändå ser jag Jan Björklund, Fp, stå i TV på bästa sändningstid och tala om att lösningen för elever med invandrarbakgrund är mer katederundervisning och skolplikt till och med 18 år. Vad grundar han detta på? Om dessa elever är prioriterade, varför tittar han inte på hur situationen ser ut idag och funderar kring detta innan han går in med sin kadaverdisciplin och pekpinnepedagogik? Det kan vara lättare, det kan vara mer erbjudande än kravställande. men det är väl inte hans stil. synd att han regerar.

En barnfri riviera - kan man bo där varannan vecka?

Läser i norrteljetidning att ett företag som heter Bovieran vill etablera sig i kommunen. Det handlar om att bygga så att folk kan bo som på Rivieran med inglasad vinterträdgård. Jag tror först att det är första april. Tydligen är det inte alls energislukande utan tvärtom ett energiprojekt som tar till vara på värmen från lägenheterna. Då ska jag väl inte gå igång på just den biten, även om jag gärna hade sett byggande av passivhus ta fart i kommunen istället. Trots allt blir de stora ytor naturmark som tas i anspråk. Och det i natursköna Björnö där en kanske borde ta till vara de faktiska naturtillgångarna vid framtida byggande. En annan sak som jag reagerar på är segregeringssyftet som finns i projektet. Bostäderna byggs bara för personer över 45 år utan hemmavarande barn. Finns det inga barn på Rivieran? Får barn komma och hälsa på? Så ofta De vill? Är det fler kategorier än barn Under 45 år som inte är välkomna? Nej, Norrtälje, jag tycker inte vi släpper in segregationsprojekt i kommunen. Bostadsområden blir ofta enhetligt befolkade utan uttalade direktiv om vem som är välkommen. Det borde vi istället jobba för att motverka. "man ska få välja Var man bor, ja, tamejfaaaan"...

Ska barnen välja om de vill bli sjuka?

Idag varnar SvD för att barnen smittas med magsjuka från utländska kycklingar i våra skolmatsalar. Men istället för att ta upp en debatt om att höja kvaliteten på skolmaten, att ändra upphandlingskriterierna så att det blir möjligt att köpa närproducerade råvaror som ställts under restriktiv svensk kontroll, så nöjer sig SvD med att uppmana skolorna att ange ursprungsland på maten på skolmatsedlarna. Vad är vitsen med det? Ska barnen själva välja om de vill riskera att bli smittade eller inte?

När vi talar om att införa en köttfri dag på skolmatsedeln, då rasar främst folkpartister och moderater och hävdar att vi inte får peta i barnens lunchtallrikar och att de kan få näringsbrist och bli svaga och eländiga av att skippa kött en måltid i veckan, men att sätta stopp för att servera importerat, smittat kött till barnen, det tycker de tydligen är helt okej?

När min äldsta dotter började förskolan ville jag försäkra mig om att hon bara serverades svenskt kött. Det var en omöjlighet fick jag veta, så länge hon gick på en kommunal förskola som upphandlade enligt gällande upphandlingsregler och LOU. Det enda sättet att säkerställa detta hade varit att låta henne äta enbart vegetariskt på förskolan. Jag tycker, som ni förstår, INTE, att detta är ett rättvist och klokt sätt att behandla våra barn.

Barnen ska inte själva behöva välja bort sin mat vid lunchbordet, vi kan välja bort smittsam och dålig mat till dem i den mån det är möjligt för oss. Sen finns det en massa andra sätt som de kan vara med och påverka och tycka till om den mat de serveras.

Valfrihet -för vems skull?

Ni som känner mig och den här bloggen kanske redan har hört historien om hur jag, när jag låg på BB med min äldsta dotter, drabbades av ångest inför skolvalet. Behövde jag ringa redan då och ställa barnet i kö till den BÄSTA skolan för att hon skulle få en plats? Hur visste jag att just det var den bästa skolan och vad skulle jag göra om jag valde fel, hade jag då förstört min dotters liv? Jag ställde mig i kö till en förskola där vi inte fick plats.vi fick plats på en annan som visade sig vara jättebra för min dotter. Tyvärr kom min andra dotter att inte ha det alls lika lätt och jag gjorde åter besök på andra förskolor med tanke att kanske flytta henne, men hindrade mig. Nu går hon sista året på förskolan och trivs bra. Även min tredje dotter trivs på samma förskola. Men nu är det dags för tvåan att börja förskoleklass. Och jag har Av flera anledningar valt en annan skola än den storasyster går på. Hela mammafiguren mår nu dåligt i kval om detta är rätt val. Och om den ena skolan är bättre än den andra,borde då inte båda barnen gå där? Men om jag flyttar mitt äldsta barn mot hennes vilja och det sen dessutom visar sig vara ett felval, vad gör jag då? Anna Laestadius Svensson skriver i dagens SvD att det finns 226 gymnasieskolor att välja på i Stockholms län. Därtill 18 olika program med olika inriktningar inom programmen. Det innebär, enligt krönikan, tusentals olika val att göra för en 15åring. Jag är snart färdigutbildad pedagog. Jag känner att jag inte har en aning om vad som är rätt eller fel val! Hur ska jag veta det? Om en väljer fel är det bara att byta, säger Förespråkarna för konkurrens och valfrihet. Bara? Och till vad? Och vid vilken tidpunkt är det lämpligt att ge upp och göra ett nytt val? Hur missnöjd ska en vara eller Räcker det att en tror att nåt annat är lite bättre? Jagar ångest jag har kval och det är inrett dugg bättreförbarnen. Stress och vånda och sen kommer då också gymnasievalet.vad är viktigast? Kompisar? Datorer? Resor? Närhet? Och är det värt detta? Den som verkligen velat har alltid kunnat välja.

Tiohundra - Ett livsprojekt?

Förr kunde en gå hur länge som helst på olika vikariat hos samma arbetsgivare, t ex Norrtälje kommun. Efter att jag avslutat min ungdomslagstjänst, som det hette på den tiden, vid fyllda 20 år, fortsatte jag att arbeta som vikarie inom barnomsorgen. Det var 1987. Jag fortsatte på olika vikariat till 1993, sen ledsnade jag på att aldrig bli aktuell för en fast anställning. Jag skulle börja plugga, utbilda mig till lärare, men kom på villovägar och blev biolog. Inte blev utsikterna bättre för att hitta en fast anställning efter utbildningen, men reglerna för vikarier har förbättrats. Idag får en inte vikariera hur länge som helst, efter en viss tid blir arbetsgivaren tvungen att erbjuda en tillsvidareanställning. Visserligen har den regeln lett till att en del arbetsgivare bara tar in en vikarie den tid de kan göra det och sedan låter bli att ringa till den personen och tar in en annan för att slippa anställa någon, men det är ändå ett steg mot något som skulle kunna bli bättre. Om personen inte uttryckligen vill så, så ska det inte vara möjligt för arbetsgivaren att ha hen kvar i osäker anställning hur länge som helst.

Det finns andra saker som också borde regleras. Hur länge kan egentligen ett projekt förlängas? En verksamhet kan väl inte vara ett projekt för alltid? På ett sätt är jag glad att Tiohundraprojektet föreslås förlängas, nu finns möjligheten att avgörandet om hur vård och omsorg i Norrtälje ska organiseras kommer att tas av en klokare majoritet under nästa mandatperiod. Ungefär som när en begär återremiss på ett ärende i fullmäktige så tycker jag att en förlängning av ett färdigutvärderat projekt borde motiveras på något sätt. Varför är projektet inte redo att permanentas? Det som är positivt med att vård och omsorg i Norrtälje kommun fortsätter att drivas i projektform är att det finns möjligheter att testa fler olika lösningar inom projektet. Det som är negativt är att det fortfarande kommer att råda en osäkerhet för de anställda, speciellt på förvaltningsnivå och att det kommer att vara fortsatt svårt att göra rekryteringar.

Samtidigt hoppas jag att ytterligare tre år ska ge oss chansen att visa att "den samlade pengapotten", "de gemensamma beställningarna" och "samarbete utan stuprör" är suveränt vad det gäller att skapa kvalitet och trygghet för invånarna och att det också är kostnadseffektivt. Vårdval Stockholm kommer att samexistera med Tiohundra, men förhoppningsvis kommer det bara att leda till att fördelarna med det senare och nackdelarna med en likriktad, stel vårdapparat kommer att framträda tydligare inför nästa gång det är dags för beslut. Jag hoppas få mandat att fortsätta värna vår unika vård och omsorgsstruktur i Norrtälje kommun tills den är permanentad och säker. Kanske blir det ett livsprojekt.

Inlägg i debatten om tiohundras framtid - idag också i norrtelje tidningi

Eftersom centerpartisterna håller fast vid sin vanföreställning om hur det gick till när Tiohundra bildades är det väl bara att lägga ner den diskussionen och istället fokusera på vad som ska hända i framtiden. Det är bara att bita ihop och inte låta sig luras in i den sandlådelek som bara ytterligare spär på politikerförakt och vilseledande. Frågan inför framtiden är egentligen inte om Tiohundranämnden som sådan ska finnas kvar utan om systemet med en gemensam påse pengar och samordnade gemensamma beställningar bevaras. Det är i mångt och mycket det systemet som möjliggjort den samordning av landstingskomkunala tjänster som gjorts hos utförarna. I Norrtälje kommun kan en utförare erbjuda en tjänst med hemtjänst, hemsjukvård och rehabilitering till samma beställare. Enligt oss i vänsterpartiet hade detta kunnat spetsas till en ännu vassare och högkvalitativ tjänst om vi samlat den i det stora gemensamma bolaget som har storleken att kunna effektivisera och erbjuda mångfald och kvalitet i utbudet.  Frågan är väl egentligen inte heller hur centerpartiet ställer sig i den här frågan, utan om de vågar opponera sig mot det ledande allianspartiet moderaterna. I dagsläget verkar det som om landstingsmoderaterna vill ha tillbaka sin del av den gemensamma potten och göra sina egna beställningar av sjukvård i Norrtälje kommun. Kommunen skulle återta sin del av beställningarna och samverkan mellan landsting och kommun skulle i stort återgå till det gamla med gemensamma politikerträffar ett par-tre gånger om året. Eventuellt skulle dessa träffar kunna ske i form av det kommunalförbundet som redan idag finns och styr Tiohundra AB. Större avvikelser än så från det moderatprioriterade experimentet "vårdval" verkar svårt att acceptera. Att ta bort den gemensamma potten pengar och de gemensamma beställningarna av vård och omsorg samtidigt som man behåller ett reducerat bolag utsatt för stark konkurrens räddar inte vinsterna i  tiohundraprojektet. Beslut ska tas i juni och det är dags att alla partier, på ett tydligt vis, redovisar hur de tänker kring framtiden för Tiohundra och den samlade hälso/sjukvården och omsorgen i Norrtälje. I Vänsterpartiet tycker vi att det måste finnas olika lösningar för hur vård och omsorgssamarbetet Ska se ut beroende på vilka förutsättningar som råder. I Norrtälje har vi sjösatt någonting världsunikt. Låt oss bygga vidare på det och rätta till de brister som funnits utan att rasera framgångsfaktorerna. Catarina wahlgren, vänsterpartiet

Underlag första maj 2012

Kamrater, mötesdeltagare. Låt er inte luras av solsken och vårblommor runt omkring. Det kanske verkar som att det blir varmare, men vi lever i ett blått iskallt land och snart, mina vänner, om vi inte påminner varandra, så har vi glömt att det kan se ut på något annat sätt.   Statsministerns egen hemkommun Täby, har under många år fått stå exempel för det land Reinfeldt och hans smurfar vill skapa, med privata läkare, bortskänkta skolor, eliminering av kommunal barnomsorg med mera. Nu trycker de iskalla blå vindarna sig upp över Roslagskusten och Norrtälje kommun. Vi kan tycka vad vi vill om socialdemokraterna och den tid de ledde landet och kommunen, men det här är knappast det alternativ vi ville ha.   Kamrater, för att skapa någonting annat, måste vi samordna kraft och skapa bilden av hur en annan verklighet kan ta form. Vi är så fulla av oro och ångest över vår egen duglighet i alla de val vi måste göra. Och vi luras att tro att det är vårt eget personliga fel om barnen misslyckas i skolan för då har vi valt ”fel” skola. Att det är vårt fel om mamma inte trivs på hemmet, om vi blir otrevligt bemötta av husläkaren, om vi blir felbehandlade, om vi inte kommer in på gymnasiet. Vi kunde ju ha gjort andra val, vi kunde ha lyckats.   De vill få oss att tro att vår bakgrund och våra faktiska förutsättningar inte har någon betydelse, det handlar bara om att göra rätt val. Men de ger oss inte verktygen, allt vi får är namn och adresser till olika företag, men vad vet vi om innehållet? Vi vänjer oss snabbt och snart vet vi, att varje gång det går att göra ett rätt val, går det också att göra ett fel val. Det gäller visst även när barnen väljer sina föräldrar.   Barnfattigdomen i Sverige och i Norrtälje kommun har ökat, i Norrtälje kommun minskade antalet barn mellan 0-6 år med över tvåhundra och samtidigt ökade antalet fattiga barn med 165. Det är en stor ökning i en liten kommun. Arbetslösheten ligger fast men kostnaderna för socialbidrag har fördubblats. När Norrtelje tidning frågar kommunalrådet Kjell Jansson (M) vad han anser om detta, menar han att det inte är hans bord och hänvisar till ordföranden i socialnämnden. När lokaltidningen några veckor senare presenterar en ranking där det visar sig att medelinkomsten i kommunen har ökat kraftigt så känner sig kommunalrådet nöjd och glad. Konstigt att en ökning av rika människor är kommunalrådets bord medan en ökning av fattiga barn inte intresserar honom. Eller?   Eftersom ökningen av fattiga barn inte intresserar kommunalrådet är han inte heller villig att göra förändringar för att förbättra förutsättningarna för dessa barn och deras föräldrar; de har väl helt enkelt valt att vara fattiga och får stå sitt kast!   Från Vänsterpartiet här i Norrtälje har vi lagt en rad förslag på förändringar och förstärkningar i barnomsorgen och skolan och vi har också stött en del förslag som lagts av andra partier i de här frågorna. Några exempel är; • ett tak på 15 barn per barngrupp i förskolan – för en lugnare dag, så att pedagogerna hinner se varje barns behov, • en genomgång av utbudet på fritids för olika åldrar – för att eventuellt anpassa utbudet och locka de barn mellan 9-12 år som idag kanske hellre går hem och är ensamma till föräldrarna kommer från jobbet. • Komma överens om hur stora fritidsgrupper vi tycker är lämpliga med tanke på att t ex skapa möjligheter till hjälp med läxläsning i skolan/fritids. • Vi vill också ha en helt avgiftsfri skola – inga barn ska behöva känna sig utanför för att de inte har pengar till utflykter, matsäckar eller frukt. • Barnomsorg på obekväm arbetstid – kanske ett måste för att en ensam förälder ska kunna få en heltidstjänst. • Att kommunen och dess bolag erbjuder sommarjobb till ungdomar för att hjälpa dem in på arbetsmarknaden.   Vi vill inte utöka subventionerna för de som redan har möjlighet att välja fritt utan stärka möjligheterna för de som idag har det kärvt. Och ja, det kanske blir på de andras bekvämlighets bekostnad, men det kommer inte att skada dem.   Visst låter det vackert att själv få välja, precis som katten väljer sin skål med kattmat, men är det inte ännu finare med trygghet? Tänk om vi kunde erbjuda våra invånare tryggheten att veta att barnen kommer på den bästa förskolan även om de går på den som ligger närmast och som också alla grannungar går på, tänk om vi kunde erbjuda dem tryggheten med ett nära samarbete mellan förskola och skola så att övergången för våra barn blir så smärtfri som möjligt. Tänk om vi kunde erbjuda dem en skola där vi givetvis är välkomna som föräldrar, men där de barn vars föräldrar aldrig dyker upp ändå får samma möjligheter utan krav på hemarbete och matsäck. Tänk om vi kunde erbjuda dem tryggheten att veta att barnen kommer att få de kunskaper de behöver genom sin skolgång och tryggheten att de så småningom kommer att få möjlighet att skaffa ett eget boende den dagen de är redo för detta.   Tänk om vi kunde erbjuda våra invånare tryggheten att veta att det finns en plats på hemmet när de inte känner sig trygga hemma längre, om vi kunde erbjuda våra invånare tryggheten att veta att kvaliteten på vården kommer att vara god, maten kommer att vara av hög kvalitet, personalen kommer att vara utbildad, de som bedriver verksamheten kommer inte att lägga ner och ta pengarna och dra till fijiöarna. Tänk om vi kunde erbjuda invånarna tryggheten i att det inte fanns några ”fel” val att göra.   I valfrihetens förlovade land och Stockholms län är nu beivrarna av detta på väg att stjälpa ett av de största samverkansprojekten som satts i sjön i världen vad det gäller samordning av vård och omsorg, nämligen projektet Tiohundra. Tiohundrasamarbetet skapades som ett led i att rädda akutmottagningen vid Norrtälje sjukhus från nedläggning, men det var också någonting mycket mer. Tiohundra skulle bevisa att vi genom att slå sönder murar och göra gemensamma beställningar med en gemensam pott pengar skulle kunna undvika att människor hamnade sk mellan stolarna och även undvika träta och svartepetterspel mellan landsting och kommun. Tiohundraarbetet har trots stora svårigheter med underfinansiering, ointresse från huvudmännen, vakanser på förvaltningen och inkörsproblem visat på stora framgångar. Störst framgång har väl projektet haft för de äldre, men även inom psykiatrin, beroendevården och för familjerna med det samlade familjens hus har systemet med en gemensam pengapåse lett till stora förbättringar för medborgarna. Det har också blivit billigare.   Inom ett par månader avgörs framtiden för den samlade vården och omsorgen i Norrtälje kommun. Och medan utländska forskare säger ”Do not touch, ni förstår inte storheten i detta” så menar landstingsmoderaterna att deras experiment ”vårdval” måste prioriteras och att varje liten del av Stockholms län måste se exakt likadan ut. Särlösningar för Särkommuner i norr går inte för sig. Så kamrater, de styrande politikerna vill inte veta av ett system som visade sig bli både billigare och bättre för befolkningen än det de själva föreslagit. Det är dags att vi drar på oss karolinerdräkterna igen nu och far in till huvudstaden. Och nu kommer jag till nästa avsnitt. Puh. Annorlunda, men ändå samma. Samma för det handlar om framtiden. Det handlar om en fråga som inte bara är mjuk, utan också kan handla om teknologi och uppfinningar. Det är en fråga där vi måste välja och där Alliansen med Moderaterna i spetsen för en gångs skull inte vill tvinga oss att välja. Det handlar naturligtvis om miljön, klimatet och framtiden för jordklotet. För ibland är ju valen större än våra personliga val. Ibland måste det tas större beslut för att minska köttkonsumtionen, men det kallar borgarna för att vi ”petar i deras lunchtallrikar”, ibland måste det tas större beslut för att kunna stänga ett kärnkraftverk, men det hindrar den fria marknaden, ibland måste det tas större beslut för att minska privatbilismen, men vem vill bli osams med en oljeshejk? Hur kan det vara ett privat personligt val hur mycket vi vill skada vår planet och framtiden för våra barn? Hur kan det vara upp till var och en när det gäller oss alla?   I Vänsterpartiet Norrtälje har vi både lagt förslag och stött förslag som gynnar vår planets framtid. Vi anser att vi måste få en bättre sophantering, att källsortering måste underlättas, att kommunen bör vara med i alla olika sammanslutningar som finns för att stötta och hjälpa varandra att sätta upp gränser och mål för utsläppen, att kommunen ska bestämma ett datum då den blir fossilbränslefri, att vi ska våga satsa på produktion av biogas, att förskolor och skolor ska ges bättre möjlighet till kompostering, källsortering och återvinning, bevarande av tätortsnära natur, naturskola för alla barn, fler säkra cykelvägar och bilfria områden, närodlad och ekologisk mat på skolor och äldreboenden, köttfri dag på veckomatsedeln, positivare syn på vindkraft i stor och liten skala mm mm   Iskalla blå vindar får inte fart på nån vindsnurra, trots att de sveper allt tätare runt knuten, och om vi har någonstans att bo och ett köksbord att sitta vid, så undrar vi nog nu var möjligheten att påverka beslut tog vägen. Det känns som att allt beslutas bakom stängda dörrar och kan jag inte gissa mig till rätt svar så blir det fel. Alliansen ville flytta beslut från politiken till köksbordet, men det var många familjer som aldrig såg röken av en ökad demokrati. Förmodligen har de valt fel köksbord.

Spontan reaktion - Neeeeej!

Den spontana reaktionen när norrteljetidning tidning igår publicerade miljardsatsningsförslaget för stationsområdet i Norrtälje var Neeeej. Alltså, inte fler rektangulära 3,5våningshus som fyller upp varenda plätt i centrum nu. Ta i stället vara på att området varit stationsområde i ett par hundra år. Järnvägsparken är redan borta. De stora träden gick inte heller att spara. Inte ens de relativt unga träden vid "nya" busstorget verkar gå att rädda till eftervärlden. Och att gräva ner bussterminalen i den berömda norrtäljegyttjan för att lägga butiker och cafeer i markplan... Räcker det inte med de tomma butikslokaler som gapar mot oss varje höst i centrum? Nu ska det ju bli butiker och cafeer såväl i hamnen som i det tre(?) ytterstadscentren också, så varifrån ska alla flanerade komma? Ja, det blir en del bostäder också, det är sant, men hellre skulle jag spontant se att vissa öppna ytor åtminstone behålls i det gamla stationsområdet, att husen byggs i mer klassiskt tvåvåningsträhus och att man tar vara på miljöerna kring alla de gamla industrier och fabriker som funnits i områdetrunt järnvägen, runt kommunikationen ut ur stan och kommunen. Att 3,5våningshus är klassisk norrtäljestil? Jo, snart så, men i centrum skulle vi kunna ha lite mer småskaligt med historisk anknytning också... Helt spontant.

Ett propagandainlägg eller en fråga - hm, frågan kvarstår

Min tanke var att ställa en fråga till finanslandstingsrådet torbjörn rosdahl med anledning av det sent inställda styrgruppsmötet om tiohundras framtid. Fick dock ett förvirringsanfall i talarstolen och märkte att 3x1 minut är löjligt lite tid att brodera ut sina tankar på. Hur som helst låter jag det tänkta innehållet i frågedebatten samt mina funderingar i övrigt få plats i denna blogg.

Frågan löd: ställdes mötet angående tiohundras framtid den 19 mars in p g à att ni i alliansen inte är överens om tiohundras framtid?

Det kändes som en relevant fråga då folkpartiet på förra styrgruppsmötet delade ut ett helt eget förslag på bordet. Ett förslag som jag förstått stöds av miljöpartiet i Norrtälje, men vilka fler.

Det är viktigt att vi når ett brett samförstånd i frågan om tiohundras framtid och på så vis är det väl bra att inget hastas fram. Det var dock mycket svårt att hitta en tid och plats för det möte som nu blev inställt då de flesta kunde komma. Det innebär att det finns en överhängande risk att många inte kan delta när förslaget väl presenteras. Inga handlingar är utskickade och många blir oroliga över vilka diskussioner som pågår och var de pågår. Besluten om tiohundras framtid kommer ju fortfarande att tas i juni och då vill vi alla ha hunnit tänkt till och tagit ställning. Varför jag lyfter den här frågan i fullmäktige är för att det är ett världsunikt projekt som finns inom Stockholms läns landstings verksamhetsområde.

Medan experimentet vårdval får blandade betyg och innehåller vinnare och förlorare så har många win/winkoncept med vetenskaplig evidens skapats inom samverkansprojektet tiohundra. Tiohundra   visar att lokalt anpassade lösningar kan bidra till likvärdig vård för alla till skillnad mot en likriktad vårdvalsreform där allt ska se likadant ut över hela länet.


Jag är ganska van vid att människor skruvar på sig och suckar när jag tar ordet för att de vet att nu kommer hon som ska prata om Norrtälje igen. Ja, jag önskar att bodde på Södermalm och ändå stod här och lyfte den här frågan, men förmodligen hade jag då inte fått förmånen att på samma ingående sätt få inblick i detta projekt. 

Vi kan alla här ta åt oss äran för att landstinget varit med och gjort det här projektet möjligt. Vi har också alla ett ansvar för att de framgångar som nåtts inom ramen för projektet inte går om intet. Ett av de största hoten mot de evidensbaserade framgångar som nåtts är enligt mig vårdvalet och den likriktning av vården som sker inom landstinget. Länet och förutsättningarna för de som lever här ser väldigt olika ut, då måste även lösningarna kunna göra det. Min uppmaning till er som är förtroendevalda här i fullmäktige är; sätt er in i vad Tiohundra är och vad det inneburit för människor i norra länsdelarna. Läs gärna populärupplagan av den vetenskapliga utvärderingen och luta er på den när ni fattar beslutet. Trender och ideologier står sällan på vetenskaplig grund.

Hur länge är barnens idrott en lek?

Jag lade ut en Facebookstatus som egentligen handlade om hur mycket barn/ungdomsidrotten kostar i såväl reda pengar som tid för föräldrarna och fick ganska många intressanta kommentarer. Vad jag syftade på från början var att det kan se billigt ut med 400 kronor för medlemskap i en klubb ett år (om man jfr med t ex att dansa en termin för 1600 kr), men sedan tillkommer ju kostnader för tävlingar och matcher, en klubboverall (som alla har), diverse resor, lotter, fika, lagstärkande samkväm och träningsläger. Utöver det som sker i klubben brukar det sedan anordnas olika aktiviteter som idrottsskolor och annat på loven som barnen gärna vill delta i. Det är lätt i teorin att säga att det inte är något tvång att delta i allt det här. Ett barn kan spela i sina vanliga gympakläder och låta bli att delta i evenemang utöver de ordinarie träningarna, men det blir inte särskilt roligt. Syftet med t ex lagstärkande samkväm och träningsläger är ju bl à att få gruppen tätare och att 'bli kompisar' även utanför idrotten. Själv tror jag att detta är nödvändigt för att barnen ska kunna hålla motivationen att fortsätta med regelbunden träning upp genom de trassliga tonåren.

Sen kom diskussionen inte enbart att handla om kostnader för idrotten utan också om elitsatsningar och hur mycket lek det ska vara i barnidrotten. Jag skulle vilja påstå att det i nioårsåldern är ganska så svårt att börja som nybörjare då barnen redan är mycket duktiga på det de utövar och det krävs stor vilja för att lyckas ta sig upp i nivå från nybörjare. Det är också vid nioårig ålder näst intill omöjligt att ha mer än en fritidsaktiviteter då träningstiderna nu är uppe i tre gånger per vecka +matcher och tävlingar. Barnen har vid den här åldern också ett antal läxor och ev andra intressen än idrott.

Jag vet att några av er inte tror mig nu, men jag är kritisk till överfyllda almanackor och det speciellt för barnen som inte själva på samma sätt kan känna av när det är tid för återhämtning. Samtidigt så vill jag att de ska få fotfäste i föreningslivet och ha många betydelsefulla nätverk att falla tillbaka på under sin uppväxt. Vad är lagom? Hur möjliggörs lagom träning som fortfarande är kul samtidigt som barnen känner att de utvecklas?

Jag beundrar verkligen alla de ideella krafter och föräldrar som ställer up och ser till att barnen får träna och ha roligt och jag riktar också ett tack till klubbarna som bistår med ledarutbildningar så att alla barn kan tas emot på bästa sätt. Själv engagerar jag mig i den mån jag har tid och möjlighet med tre barn, jobb och egna åtaganden på andra håll, men det är viktigt att även de barn, vars föräldrar har knappa, eller inga, möjligheter alls, får chans att delta och känna sig inkluderade i idrotten och föreningslivet. De ska inte behöva sluta p g à pengabrist, utanförskap tillflöde av föräldrarnas bristande kapacitet etc.

Idag tränar min nioåring inom två idrotter där träningarna är förlagda tre ggr /vecka och idrott. Som tur är krockar det. Hon har några timmars läxläsning som ska göras varje vecka och hon älskar att leka med kompisar och bara vara utan krav. I höst måste jag nog tvinga henne att sluta med någon av idrotterna. Jag vill göra det. Innan hon själv går in i väggen.

En lättare framtid

Idag ligger slutrapporten av överviktsprojektet En lättare framtid som bedriviTs inom Tiohundra på landstingsfullmäktiges bord. Jag hade förberett ett inlägg, men var lite ouppmärksam då dagordningen kastades om och ärendet snabbt lades till handlingarna utan debatt. Sånt händer under långa sammanträden då man ju knappast kan vara på topp hela tiden. Därför väljer jag nu att istället blogga ned mitt inlägg här. Som en början på ett fortsatt arbete med frågan. För mig och oss i vänsterpartiet så ser vi inte detta som en slutrapport utan som ett första steg på ett större strategiskt förebyggande hälsoarbete.

Det går lätt att konstatera att projektet En lättare framtid hade mycket stora ambitioner att ta ett helhetsgrepp över barns hälsa och se till alla möjliga aspekter som kan påverka barnens risk att bli överviktiga. Jag tycker att man hade en god bild över hur många faktorer det är som faktiskt påverkar barns välmående, men tyvärr ledde detta också till att det inte fanns resurser att genomföra allt som laddades i handlingsplanen.

En hel del goda erfarenheter gjordes dock inom ramen för projektet, t ex idrottsfritids, familjeviktskolan, gravidsim och fysisk aktivitet på recept. Slutrapporten lyfter också revideringen av kommunens kostpolicy som ett framsteg. Tyvärr hävdes ju den kostpolicyn tillsammans med kommunens samtliga andra policies vid mandatperiodens början 2011. Och än ser vi ingen ny kostpolicy.

Flera delmål som inte uppnåtts vid projekttidens slut bygger på en gällande kostpolicy, bl à
"alla måltider som serveras i barnomsorg och skola ska vara hälsosamma, i enlighet med den kommunala kostpolicyn"
"att det endast finnstillgång till hälsosamma produkter i barnomsorg och skolor"
"att det erbjuds hälsosamma alternativ i alla övriga kommunala och landstingsägda lokaler"
"alla barn och ungdomar ska äta minst en frukt per dag"
"att 90% av alla barn och ungdomar äter frukost varje dAg"

Slutrapporten konstaterar att inget övrigt arbete än revideringen av kostpolicyn gjorts gentemot barnomsorg och skola inom området kost.

Det finns m à o mycket kvar att göra. Rapporten avslutas med att konstatera att det är lönsamt att investera i åtgärder mot fetma. Systematiska investeringar i förebyggande folkhälsoarbete kan spara mycket pengar och ge många människor friskare liv. Personer med BMI över 30 står för åtta procent av sjukvårdens kostnader.

Projektet En lättare framtid gapade stort, men inte över någonting oviktigt. Det finns all anledning att med de erfarenheter som nu gjorts och de kontakter som knutits, fortsätta arbeta för en lättare framtid i Norrtälje. Vi har verktygen, vi har kunskap. Frågan är om viljan finns hos den moderatstyrda ledningen. Antagligen tycker de att det är att det är att peta i detaljer, att det är upp till var och en att välja om den vill vara fet. Tråkigt bara att det är flest människor i redan utsatta situationer som väljer att låta sina barn bli feta och bara upplysta moderater som Katrin zytomierska som medvetet slåss för sin sons rätt att slippa detsamma.

Gå gärna i kyrkan, men förbjud politik

Jag kan inte annat än hålla med Norrteljetidnings ledare när han menar att skolorna måste öppnas upp för de politiska partierna. Denna ledare skriver han p g à att en ung moderat, Hamed Abbassi lyft frågan, men det är också en fråga som vi i Vänsterpartiet lyft vid flera andra tillfällen.

Norrtälje kommun har sedan många år en regel som förbjuder politiska partier att besöka skolorna om de inte blir speciellt inbjudna, vilket de kanske blir vart fjärde år när det drar ihop sig till riksdagsval. Det blir lite löjligt. I skolan ska eleverna lära sig om det politiska systemet, demokrati, kritiskt tänkande mm, men det är förbjudet för dem att under skoltid få träffa politiker. I te konstigt att bilden blir att politiker är stenfria, lever avskilda från verkligheten och fattar dumma beslut. De enda politiker eleverna kommer i kontakt med är regeringsföreträdare som på tv uttalar sig pm saker som kanske ligger långt från deras intresseområde.

Politiken måste komma närmare människor, ungdomar bör få kännedom om vad en fritidspolitiker är. Och att detta faktiskt är en möjlig väg att påverka, även för dem. Det finns stora brister i hur barn och ungdomar utBildas i demokrati och politiska system idag, det påtalar inte minst reidars ledare.

Människor är beredda att försvara traditionella skolavslutningar i kyrkan med sitt liv, men att släppa in en politiker som kanske har 'Fel' åsikter, det vågarman iNte utsätta ungdomen för.

Grejar inte länka från paddan, men ledaren finns här: www.norrteljetidning.se/ledare/1.1540769-openssl-roden-for-partierna

Vision om höjd kvalitet inom barnomsorgen - 2

Eftersom Norrtälje kommun inte längre annonserar ut hela fullmäktiges dagordning i tidningen vill jag här återigen lyfta de tre motioner som vänsterpartiet får avslagna på sammanträdet på måndag. Det är två motioner som behandlar barngruppsstorlekarna i förskolan respektive fritids där vi i det första fallet vill att kommunen antar ett tak om max 15 barn som mål och sedan tar fram en handlingsplan för att nå målet och i det andra fallet vill vi att kommunen tänker över hur stora grupper vi tycker är rimliga för en vettig verksamhet på fritids och sätter ett tak. Vi vill också att kommunen ser över verksamhetsinnehållet för de äldre barnen, mellan 10-12, som idag gärna väljer att gå hem och vara "ensamma" utan vuxna istället för att vara kvar på fritids. Det ser givetvis väldigt olika ut i kommunen, på landsbygden finns inte alls samma problem med stora barngrupper och därför vill vi börja med en översyn.

På den gemensamma S+Vgruppen diskuterades motionerna nästan hela grupptiden då flera i Sgruppen var beredda att yrka bifall till dem medan andra var mer försiktiga och inte ville låsa sig vid något antal att sträva mot. Efter långa diskussioner landade det dock i att Socialdemokraterna stötte vår motion angående fritids. Förhoppningar kvarstår att de efter fullmäktigegruppmöte också kan stötta vår motion om ett mål om 15 barn per grupp i förskolan. Kom igen nu S, vad har ni att förlora?

Demokrati och inflytande - då det bjuds in

I dagens Norrtelje tidning finns ett litet läsarinlägg som behandlar kommunfullmäktiges kväll om medborgardialoger. Det finns mycket att instämma i. Visst var det bra redovisningar, men det blev lite märkligt då det var meningen att "publiken" skulle sitta tyst och lyssna i två timmar i streck. Med tanke på innehållet. Det hade kanske varit roligare om det blivit lite praktik också. Och trovärdigare.

Den politiska majoriteten har makten att sätta dagordningen. De kan bestämma var och när sammanträden ska hållas, hur långa de ska vara, hur vi ska sitta placerade när vi diskuterar och beslutar och vilka ärenden som behandlas först respektive sist. Den politiska majoriteten kan välja vilka frågor som ska lyftas upp i media och vilka frågor tyngdpunkten ska ligga på. Den politiska majoriteten sätter också ramar för var, när och hur vi förtroendevalda får träffa våra medborgare. Man har många tekniska och organisatoriska hjälpmedel till detta.

Oppositionens möjlighet att få sina frågor lyfta är att motionera och interpellera till fullmäktige. När vi gjort det kan vi skriva debattartiklar, blogga och prata för vår sak med medborgare vi träffar. Majortitetn väljer sedan hur de vill bemöta våra initiativ, oftast med ganska korta, torra svar som hänvisar till någon tjänsteman, ofta med avslag eller, om det är något som redan är på gång, med besvarande.

Ibland hävdar majoriteten (som en härskarteknik) i fullmäktige att våra frågor är felställda, att våra förslag är felformulerade, att det vore bättre om vi drev våra frågor någonannanstans osv, t ex ringde direkt till ansvarig tjänsteman och ställde frågan. Och sen får vi höra; ju fler motioner ni lägger, desto längre möten kommer det att bli... Ganska tråkigt.

Den som engagerar sig politiskt gör antagligen inte detta enbart för att vara med och spela ett spel. Det finns ett hopp om att frågorna jag vill driva någongång kommer att bli mötta av någon som lyssnar och tar till sig, kanske kompromissar, men åtminstone lyssnar. Det är kanske naivt, men jag undrar var vi för den riktiga debatten. Visst finns det viss diskussion i nämnderna, men i kommunstyrelsen slås klubban i rasande fart i katedern så där sägs aldrig ett ljud om innehållet i besluten och i fullmäktige kan vi debattera i timmar, men ärligt talat.... när har en debatt i fullmäktige ändrat ett på förhand beslutat beslut? Det är ju inte därför vi debatterar där. I fullmäktige debatterar vi främst för att allmänhet och press ska få höra våra goda argument och kanske gå hem och tänka till på sin kammare.

För oss i oppositionen är motioner och interpellationer de verktyg vi har, de möjligheter vi har att visa för medborgarna vilka frågor vi driver, att vi faktiskt tar initiativ för att förändra enligt de punkter vi satt upp inför valet. Det blir ett sätt att visa att det vi sa i valrörelsen inte var bara tomma ord.

I Norrtelje tidning har det annonserats inför fullmäktigemöten i alla tider. I annonsen har vi kunnat ta del av dagordningen och de ärenden som lyfts, inklusive alla interpellationer och motioner. Det har varit bra. Eftersom annonsen anger att fullmäktiges möten är öppna har det varit möjligt för den som så önskar att gå och lyssna till en debatt om någonting som intresserar denne, men det har också varit möjligt att följa vilka frågor de olika oppositionspartierna lyfter.

Jag blev mycket förvånad och frustrerad då jag såg annonsen inför måndagens fullmäktigesammanträde. Annonsen är kraftigt förkortad, antagligen inte för att spara pengar utan enbart för att ytterligare osynliggöra oppositionens politik. I stället för att skriva ut motioner och interpellationer var för sig har det sammanfattats under en punkt; besvarande av interpellationer och motioner. Så utomordentligt urdumt. Och genialiskt. Nu kommer gemene man som läser tidningen slippa studsa på smarta, kloka, sunda förslag som följs av oppositionens partibeteckningar, de som röstade på oppositionen kan fortsätta att fråga sig varför de överhuvudtaget inte syns eller hörs och vi i oppositionen kan fortsätta skylla på media, trots att detta är ett klart politiskt osynliggörande av att det faktiskt finns en opposition, att det finns andra sätt att se på verkligheten.

Räkna med en fråga om detta på nästa fullmäktige.

Hur mycket underkänt krävs det?

Ingen vill bedriva vårdverksamhet om de inte får ta ut vinst, hävdar många borgerliga (och andra) politiker i Sverige år 2012, året då devisen: "Roffa åt dig så mycket du kan så fort du kan"är allenarådande. På de politiska nämnderna och styrelserna ojjas det inte över hur det ska gå för elever, patienter eller brukare utan "hur ska det gå för de privata företagarna som ger sig in i detta". Så fort man nå hon gång ställer frågan hur en förändring kommer att påverka landstinget/kommunens personal så får man veta att det är inte vår sak (trots att vi är deras arbetsgivare), men det är ett väldigt bekymmer att se till att företagare inte blir "orättvist" behandlade.

I början, ja länge sen nu, i början, då tror jag att det fanns en tydlig tanke med att lägga ut verksamheter på entreprenad för nya influenser och kvalitetshöjningar, men idag? Knappast. Det är bara ideologi. Och med Sverige som i stort sett enda land i världen som tillåter obegränsade vinstuttag för företag som bedrive verksamhet med skattemedel så kan man ju ställa sig frågan vilken innebörd ordet ansvarsfullt fått i begreppet "ansvarsfullt förvaltande av skattemedel".

När Norrtälje kommun ska ge sig på att förbättra kvaliteten i skolan ( som är nödvändigt för att få den önskade inflyttningen av barnfamiljer), så stöder man sig på Hatties stora undersökning som innefattar 80000 individer över hela världen och menar att det som sägs i den är oemotsäglig sanning. Detta bara som en information innan jag fortsätter med det den här bloggen egentligen vill fästa uppmärksamheten vid.

Martin Klepke hänvisar i sin senaste ledare i LOtidningen till professor Inge Axelssons rapport som grundar sig på 38 miljoner patienters upplevelser i vinstdrivande och ickedvinstdrivande vård. Studierna visar att dödligheten är större på vinstdrivande sjukhus, den visar att liggsåren är fler på vinstdrivande äldreboenden. Skillnaderna är klart signifikanta och prof Inge Axelsson menar att det här absolut inte handlar om valfrihet. Valfrihet kan tillgodoses genom stiftelser, kollektiv och kooperativ som alternativ verksamhet.Han är ganska tydlig då han uppmanar människor att inte söka vård på vinstdrivande inrättningar och landsting att inte sluta avtal med desamma.

Kan inte länka från ipaden än, men ledaren jag skriver om finns på http://LOtidningen.se/2012/02/03/vinster-i-varden-dodar/

Nytt, nytt eller gammal plåt och skrot?

Jag hade ingen aning om vem Håkan Juholt var när han valdes till partiledare för Socialdemokraterna. Det vet jag väl knappt nu heller. Jag vet inte heller vem Lövfén är, men vad jag har förstått på Facebook är ha prokärnkraft, mot höjda kvinnolöner och för vapenindustri. Och vad han bevisat hittills genom att göra upp med Moderaterna om Europakten, så har han i alla fall inte imponerat på mig. På det vis som Europakten kommer att inverka på kvinnors liv, så verkar han mig mot kvinnor överhuvudtaget.

Vision om höjd kvalitet inom barnomsorgen

Idag publicerar Norrtelje tidning min debattartikel om den allmänna förskolan där jag svarar lite på de inlägg som varit kring femtontimmarsbarnen samt passar på att slå ett slag för några av Vänsterpartiets förslag för att förbättra kvaliteten inom barnomsorgen i landet och i kommunen. Vänsterpartiet, Norrtälje jobbar med en vision om höjd kvalitet inom förskola och fritids efterseom vi tror att detta också är avgörande för vad barnen kan prestera i skolan. Hittills har vi lagt motioner angående mindre barngrupper, innehållet i fritidsverksamheten för de äldre barnen samt naturskola för alla. Vi kommer att fortsätta motionera på det här området under rubriken; Vision om höjd kvalitet inom barnomsorgen i Norrtälje.

Alla dessa avslag som kunnat bli till lyft

På onsdag är det möte för kommunstyrelsens arbetsutskott och flera intressanta frågor finns på dagordningen, bl a tre motioner om förbättrad kvalitet i barnomsorg och skola från Vänsterpartiet. Allihop besvarade med avslag naturligtvis.

Den första motionen handlar om höjd kvalitet inom barnomsorgen och föreslår:

• att en översyn av barngruppsstorlekarna inom förskolan görs
• att Norrtälje kommun antar 15 barn per garngrupp inom barnomsorgen som ett mål.
• att en handlingsplan för hur vi ska nå detta mål arbetas fram

På detta svarar den borgerliga majoriteten att kommunens förskolor finansieras genom barnomsorgspeng och att respektive förskolechef måste kunna bestämma hur stora grupperna ska vara. Vidare menar man att föräldrarenkäter visar att 92% av föräldrarna är nöjda med barnomsorgen som den ser ut idag. Det är ju bra att föräldrarenkäterna ger ett positivt utslag, men som alltid med enkäter kanske man bör delge hur stor svarfrekvensen är (92% av hur stor andel av föräldrarna är nöjda), vilka svarsalternativen var osv. Kanske bör man också beakta att vi har en tendens att vara positivt inställda till de som tar hand om det käraste vi har, kanske är vi rädda att de ska tro att vi tycker att de gör ett dåligt arbete? Fast vi egentligen vet att de gör det bästa de kan efter förutsättningarna som ges... En annan aspekt är ju också hur enkäten är utformad.

Jag har vid flera tillfällen själv besvarat föräldrarenkäten om barnomsorgen och den innehåller en hel del frågor som jag som förälder inte har så stor insyn i; "Det är lugnt och trevligt vid matbordet" och andra påståenden som rör verksamheten som pågår när jag som förälder är på jobbet. Flera såna påståenden i en enkät gör att den inte känns helt seriös när man besvarar den och gör kanske också att svaren blir svårtolkade. Ingen fråga i enkäten berör hur föräldrarna ser på t ex barngruppsstorlekarna, något som annars diskuteras såväl bland föräldrar som pedagoger. Skolverket rekommenderar högst 15 barn per grupp och även mindre grupper där det finns barn med speciella behov eller annat modersmål än svenska, även för riktigt små barn. Skolverket rekommenderar, men Norrtälje kommun tycker att det är att peta i detaljer och att varje rektor själv ska få avgöra. Det kan låta som att flytta ut beslut i verksamheten, men samtidigt får förskolan pengar för varje ytterligt barn som går att peta in. Nu är det ju dessutom stor brist på barnomsorgsplatser i kommunen, så sent som i lördags beklagade sig en kvinna för mig över hur hennes dotter och man fått såväl jobb som bostad i Norrtälje och flyttat hit från annan ort, men nu kan de inte jobba för deras dotter får ingen barnomsorgsplats. Skämmigt

Nästa motion handlar om höjd kvalitet inom fritidshemsverksamheten. Vi i Vänsterpartiet föreslår:

• att en ambitiös inventering av behovet av fritidsverksamhet för 10-12åringar genomförs och att denna även innefattar vilken typ av verksamhet barnen har behov av.
• att Norrtälje kommun sätter ett tak för hur stora fritidshemsgrupper vi vill ha i vår verksamhet samt vilken personaltäthet vi vill eftersträva för att tillgodose barnens behov.

Avslag även på denna med hänvisning till fritidshemspeng och att rektor avgör hur stora grupperna ska vara. På skolverkets hemsida kan vi läsa rapporter om hur fritidshemsgrupperna blivit större och större och personaltätheten allt glesare. Norrtälje kommun försvarar sig med att de gör en brukarenkät som vänder sig till föräldrar för barn i förskoleklass och i åk 2. Med denna når man inte föräldrarna till de barn vi nämner i attsats ett, en grupp barn som börjar tycka att det är tråkigt på fritids och istället väljer att gå hem själva, dra på stan, hänga med kompisar etc. Det är idag inte ovanligt med fritidshemsgrupper på över 50 barn och det kan då vara svårt för 3-4 personal att se till att alla får möjlighet till inspirerande verksamhet. Fritids har också en uppgift att samverka med skolan kring barnens utveckling och det borde således vara möjligt för barnen att t ex få hjälp med läxor eller praktiskt öva på det som i skolan läses in teoretiskt. Hur dessa möjligheter ska se ut i så stora och personalfattiga grupper vet vi inte.

Den tredje motionen handlar om att skapa en naturskola för alla skolelever i Norrtälje kommun. Vi menar att Norrtälje naturvårdsstiftelse vid Färsna gård bedriver verksamhet som är att likna vid en naturskola, men en naturskola som bara kommer de elever till del som har en lärare som är särskilt intresserad och framåt inom just detta ämne. Utomhuspedagogik är på stark frammarsch och erbjuder ett sätt att arbeta tematiskt och ämnesöverskridande utomhus, något som visat sig vara ett framgångsrikt sätt att lära för många elever. Naturskoleundervisning ger goda förutsättningar att nå flera av läroplanens mål. Det finns många andra kommuner som har avtal med naturskolor för att alla elever ska få möjlighet att delta i utomhusundervisningen och Vänsterpartiet föreslår:

• att kommunen skriver ett avtal med Norrtälje Naturvårdsstiftelse som innebär att alla elever, oavsett driftsform på skolan, varje år får möjlighet att besöka Naturskolan. Detta avtal kan med fördel också innefatta vidareutbildning för kommunens pedagoger.

Svaret blir att det är upp till skolans rektor, som är ansvarig för att leda och samordna det pedagogiska arbetet i skolan, att avgöra huruvida eleverna ska få delta i naturskoleundervisning. Man hänvisar till skollagen. Detta skulle också kunna bli ett sätt att säkra verksamheten vid Färsna gård, men där vill borgarna istället gå in och skydda genom att göra ett naturreservat.

Man kan bara undra hur de lyckas ha visioner i andra kommuner.

Då motionerna behandlats i respektive facknämnd har Miljöpartiet yrkat bifall till den första och reserverat sig för det förslaget. Socialdemokraterna har lagt samma protokollsanteckning som sammanfattat anser att Vänsterpartiet väcker viktiga frågor, men de är inte beredda att fastställa någon exakt barngruppsstorlek, vare sig på förskolan eller fritids, och menar att frågorna bör arbetas vidare med för en positiv utveckling inom skolverksamheten.

Vi har inte heller fastställt någon exakt barngruppsstorlek, skolverkets rekommendationer är HÖGST 15 barn inom förskolan (idag är grupper på 20-30 barn vanliga, en grupp över 17 barn räknas som en stor grupp) och vad det gäller fritids vill vi att vi ska göra en inventering och skapa en vision.

Vänsterpartiet vill jobba för en höjd kvalitet inom förskolan och skolbarnomsorgen. Vi tror att det betyder minst lika mycket för skolresultaten i kommunen som åtgärder inom själva skolan.

En omfördelning från fattiga till rika

Jag fortsätter väl tjata om RUT. För även om Norrtelje tidning anser att det är en succé som främst kommer fattiga pensionärer och barnfamiljer till godo och att RUTanvändarna under 2011 ökat med 27% så finns det de som ser annorlunda på siffror och verklighet. Martin Klepke skriver på ledarsidan i fredagens LO-tidning att användningen av RUT för schemalagd veckostädning är någonting som bara görs av en liten klick med relativt höga inkomster. Låg- och mellaninkomsttagarna använder främst RUTavdraget vid enstaka tillfällen för t ex flyttstädning eller fönsterputs. Och den relativt lilla summa som gemene man då kan dra av vid ett enstaka tillfälle äts med råge upp av de avgifter hen får betala för att skattesubventionera den lilla gruppen högavlönades stora RUTavdrag.

Klepke slår hål på argumenten för RUT, t ex att det skulle skapa jobb. Arbetstillfällen trängs undan från andra sektorer där skattepengar för att bekosta RUTtjänster tas. T ex har stora neddragningar och försämringar gjorts inom äldreomsorgen och hemtjänsten. Hemtjänsten är dessutom på många orter konkurrensutsatt och utförarna ska även få den lilla ersättningen att räcka till vinst. Norrtälje kommun är inte undantaget från detta då vi t ex har Attendo Care som ägs av ett riskkapitalbolag som nyligen blivit varnade och knappast bedriver äldreomsorg som välgörenhet.

Vidare pekar Klepke på en ny utredning från Institutet för framtidsstudier som visar att efterfrågan eller utbud av svarta tjänster inom RUTsektorn inte försvunnit, så att svarta jobb blir vita är alltså ingen sanning. Klepke tar död på flera RUTargument, men det allra viktigaste tycker jag är att "en förutsättning vid skattefinansierade välfärdssystem brukar vara att behovet ska styra användningen". Det är ju också fallet med äldreomsorgen/hemtjänsten, den är behovsprövad, och kommunerna har blivit allt stramare i sina behovsbedömningar p g a sämre ekonomi. Ett exempel är ju bara att människor över 90 år fyllda som önskar plats i särskilt boende nekas p g a för god hälsa. Det är skit i ett välfärdssamhälle tycker jag.

När det gäller RUT så är det inte behoven som styr användningen utan ekonomin. Låg- och mellaninkomsttagare luras med att detta är någonting som kommer alla till del och som "alla andra" använder sig av, som man kan drömma om och, kanske någon gång, utnyttja för "det är man värd". Sliter som ett djur och dåligt betalt, klart jag är värd att det är städat när jag kommer hem... men nog har det litet klangen av ett SMS-lån? Vi vaggas in i en dröm som vi egentligen inte har råd med. Medan sanningen är att vi just nu, medan vi oroar oss för gamla mamma på det privata (eller kommunala) hemmet med för lite pengar i verksamheten, betalar för de rika Danderydarnas veckostädning av megavillan. Rut och Rot kostar, enligt en annan artikel i LO-tidningen, lika mycket som hela polisväsendet (ja, jag vet, det blir mycket poliser på den här bloggen just nu) per år. Det gäller att visa alternativen tydligt tycker jag. Vad kan vi drömma om, eller vad skulle vi kunna göra i stället.

RYT till om RUT

Rutbidragen blir alltmer populära och nu är det endast Vänsterpartister som inte inser hur bra det är. Ungefär så skriver Norrtelje tidnings ledare. Dagen efter tidningen valt att fråga en entreprenör inom hemhjälpsgenren och en företrädare från företagsföreningen om hur RUT används i Norrtälje kommun. Dessa två intygar att det är "pensionärer och barnfamiljer med låga inkomster" som främst utnyttjar bidraget. Såväl företagarföreningens representant som VDn för hemhjälpsföretaget är män. Egna slutsatser dras nu i Norrtälje och det är viktigt för media att basunera ut att RUT är något vi alla vill ha. Det är det borgerligheten erbjuder och sossarna har inget annat alternativ än att erbjuda en modifierad variant av moderaternas verklighet. Sossarna är medvetna om vad den högre medelklassen njuter av för bekvämlighetsnormer och ogillar att behöva ifrågasätta dem. Många av deras egna ingår ju också i den kategorin. Men man kan inte bedriva oppositionspolitik om man är rädd.

Det görs ju statistiska mätningar som visar faktiska siffror och jag tycker det är mer tillförlitligt än att fråga två som har allt att vinna på att RUT är en succé. Lite annat än det som skrivs i lokaltidningen går att läsa om här.

Ibland tror jag att vi människor är fel ute när vi tar ställning i vissa frågor. I stället för att fråga oss vad som är bra för samhället och de flesta så tänker vi hur vi själva vill ha det. Det här gäller i frågan om RUT, det gäller frågan om Systembolagets vara eller inte vara, det gäller frågan om skolavslutning i kyrkan, strandskyddslagen, hastighetsbegränsningar, köttfri måndag och många andra frågor.

Vi tänker att vi gärna skulle vilja ha nån som kom och städade (även om vi inte har råd), att vi gärna skulle bo vid stranden (även om vi inte har råd), att vi gärna går på skolavslutning i kyrkan, äter kött, kör fort eller handlar vin på ICA utan att ta hänsyn till de som ogärna besöker kyrkan, att naturen och hälsan tar stryk av för mycket kött (plus en fabrikmässig oacceptabel behandling av djuren), att stora delar av befolkningen lider, skadas och dör av alkohol eller dör och skadas i trafiken just p g a höga hastigheter. Att kostnaderna (som än så länge till stor del består av skattepengar) rusar i höjden. Det bekommer oss inte för vi vill ha, vi vill vara bekväma, vi vill njuta.

Vad det gäller RUTbidragen så faller det sig självklart tycker jag att skattesubventioner ska gå till de som behöver dem, att pengarna ska ligga inom hemtjänstsektorn som med mera pengar kan utvecklas och bli bättre för dem som verkligen behöver. Vi andra som inte hinner/vill/orkar städa får betala vad det kostar. Eller så kan vi byta dröm; tänk om vi kunde jobba lite mindre och hinna dra ett varv med dammsugaren själva, hinna vattna blommorna och köra en tvätt. Och umgås med våra barn. Jo, en dröm om förkortad arbetstid och själv hinna ta hand om sin familj istället för att jag städar åt nån som samtidigt städar hos mig och barnen är i barnomsorgen, det tycker jag låter som en dröm att drömma.

Känsliga ämnen

Igår hade vi föreläsning om forskningsetik och pratade då bl a om intervjuer och om lagen om etikprövning från 2004. För forskning på människor behöver man godkännande från etikprövningsnämnd om man avser ställa frågor om känsliga ämnen. Känsliga ämnen kan bl a röra religiös/politisk åskådning eller sexuell läggning. Det har jag ju också kunnat konstatera på den här bloggen. Eftersom det i grund och botten är en mer eller mindre politisk blogg (allt är ju politik) så är ju det känsligt bara i sig, men antagligen läses bloggen främst av de som antingen håller med eller de som "VERKLIGEN INTE" håller med och innehållet blir ju då mer känsligt för de senare. Ett inlägg som med storm for upp och nådde toppnoteringar för läsningar på den här sidan är inlägget om Skolavslutning i kyrkan. Oj vad jobbigt det blev. Och skällsorden utökades från kommunist till feminist, ett ytterligare steg togs i den här bloggens historia. Men vad är skillnaden? I dagens Norrtelje tidning jämställde ett debattinlägg feminismen med kommunism, nazism och fascism i farlighetsgrad. Snart vill väl Jan Björklund att skolan får i uppdrag att informera om feminismens illdåd. Feminismen är ett hot mot Kärnfamiljen. Och Kärnfamiljen är en garant för?

Jag samspråkade med en person en gång som sade sig vara emot alla -ismer. Jahaja, tänkte jag, nu blir det svårt att hålla tråden. Det vi pratade om var en HBTQ-certifierad förskola. Och så tänker jag nu på föreläsningen igår, ibland är det inte våra frågor som är känsliga utan de svar vi får som blir känsliga för just oss. Vi kanske får svar som vi inte vill ha. Någon kanske talar om att den är socialist, pingstvän eller homosexuell och vi vill inte veta det. Det blir besvärligt för oss. Så var det nog med den här -ismpersonen. Antingen kunde personen inte hantera tanken på sexuella läggningar i samband med förskolebarn eller så var jag med min uttalade (inte där och då, men den är ju välkänd) politiska åsikt någonting som fick det att bli känsligt och svårt att föra diskussionen vidare. Hur som helst, jag kunde ta en kopp kaffe och låta diskussionen handla om någonting annat, men från den dagen tycker jag att HBTQ-certifiering av förskolor är någonting oerhört viktigt. Vi människor måste lära oss mer om varandra för att kunna fungera och ta hand om varandra.

Idag berättade man på nyheterna om hur lite vi vet om hur medicinering av barn med ADHD påverkar på lång sikt. Det visar sig att många barn äter medicinen för att klara av skolan, att vara i den miljö som skolan är. Det är ju lite av det jag bloggade om häromdagen, är det barnen eller miljön runtomkring dem som bör diagnostiseras? Utöver skolan så har ju barn idag ett oerhört aktivt liv jämfört med när t ex jag var liten. Eftermiddagar och kvällar fylls av aktiviteter från låg ålder. Finns någonsin tid för reflektion? Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan om vi skapat ett samhälle där vi måste medicinera våra barn för att de ska klara av det. För vad är alternativet? Det krävs ganska mycket av den som vill "hoppa av", leva slow life och äta slow food. En finansiär till att börja med.

När det rör sig i rörelsen

Det händer alltid spännande saker när det går bra för Vänsterpartiet, våra motståndare blir lite rädda och hänfaller då åt alla möjliga konstiga beteenden. Folkpartister, t ex, brukar alltid börja ropa "kommunister" i varenda försök till kommunikation. Och hör man det ordet, då vet man, då är man på rätt väg, de börjar bli rädda och saknar motargument. Det händer att även Moderater använder sig av kommunistspöket när de inte vet hur de ska bemöta vänsterpartister som har övertag. Nu har detta spritt sig även till Socialdemokraterna när Johan Westerholm liknar Vänsterpartiet vid en sekt för att vi vill arbeta för en förkortad arbetstid, något som skett under flera tillfällen i historien och även varit en klassisk fråga för Socialdemokrater att driva. Men Socialdemokratin är inte vad den tidigare varit. och nu kanske de är rädda att detta ska avslöjas.

Stämningen vid Vänsterpartiets 39 kongress i Uppsala 5-8 januari 2012 var på topp. Vi har valt en partiledare som inte bara vill ta fighten mot majoriteten utan även inom oppositionen för att bli Sveriges ledande vänsteralternativ, Sveriges enda vänsteralternativ, med realistiska möjligheter att påverka färdriktningen. Det handlar om vilka drömmar vi erbjuder medborgarna, inte bara att acceptera och mjuka upp de borgerliga "endavägenalternativen".

Om diagnoser och annorlundahet

Föräldrar till barn med olika neuropsykiatriska funktionsförmågor har ofta under en lång tid innan barnet får diagnosen känt skuld, känt att andra ser på deras barn som ouppfostrade, besvärliga, oartiga, bråkiga osv. När diagnosen kommer är det ofta en lättnad, att få någonting som förklarar situationen och redskap att hantera sitt barn på ett bra sätt. Barnet kan även få hjälp i skolan, ev få komma till en mindre klass där det finns förståelse för problematiken.

Fler och fler barn får idag olika diagnoser av det här slaget. Vi kan fråga oss vad det beror på. En del menar att vi blivit bättre på att såväl upptäcka som diagnostisera barnen. Andra menar att det är nån slags mode. Väldigt få diskuterar den miljö som barnen idag växer upp i och hur gränserna för normalitet krymper. För om 5% av alla barn (en växande siffra som dessutom verkar vara högre i vissa områden) har en konstaterad diagnos (som antagligen fler har, men inte fått bekräftad) så kanske vi ska ställa oss frågan om det är de enskilda barnen som behöver en diagnos eller någonting i miljön runtomkring dem. Många barn vistas idag långa dagar i stora barngrupper, många barn bor varannan vecka i olika hem, många barn äter mycket färgämnen, socker, e-ämnen, fett, helfabrikat och halvfabrikat av olika slag, många barn sitter långa stunder framför olika elektroniska apparater, många barn är stressade och sover för lite. Dessutom ställs högre krav på prestation i såväl förskola som skola och idag hänger allt på den enskilde individen, det egna ansvaret, allt som händer dig är ditt eget fel (eller förtjänst). Har någonting av detta någon som helst betydelse?

Det har gått inflation i diagnostiserandet idag, så låter det allt oftare när vi diskuterar de här barnen. Vi är tillbaka till att föräldrarna är för släpphänta, för ointresserade, för dååååliga rätt och slätt. Och helt plötsligt lägger vi åter skulden på föräldrarna som nu får känna skam för att de försöker lägga en diagnos på sina barn när de helt enkelt misslyckats själva.

Sex timmars arbetsdag - på allas läppar

Vad handlar det om när Vänsterpartiets kongress beslutar att partiet ska lyfta frågan om sex timmars arbetsdag igen? Fattar vi inte vad det kommer att kosta? Fattar vi inte att folk då kommer att skaffa två jobb och vara borta ännu mer? Hur tänkte vi nu?

För mig är en förkortning av arbetstiden en mycket större jämställdhetsfråga än vad utökat partiledarskap någonsin kommer att vara. En generell förkortning av arbetstiden möjliggör för både kvinnor och män att ta mer ansvar och lägga mer tid på familjen och hushållsarbetet, medan borgarnas svar på livspusselgåtan innebär att (för det mesta) ännu en kvinna ska plockas in för att hjälpa den redan befintliga kvinnan i förhållandet med hushållsarbetet (RUT). Medan mannen köper sig fri.

Att förkorta standardarbetstiden är inte gjort i en handvändning, men det har gjorts tidigare i historien. Flera gånger. Det har alltid inneburit någonting gott, det tror jag de flesta är överens om. Precis som ökningen av antalet semesterveckor. Det är ju frågor som vi arbetare slagits för och vunnit. Även arbetsgivarna har blivit vinnare p g a dessa förändringar; friskare personal, bättre effektivitet mm.

Vad det handlar om nu är ju att frågan om arbetstidsförkortning dyker upp på dagordningarna igen, att den diskuteras, att det görs relevanta utredningar, men även att det blir ett reellt alternativ att fundera över för människor. Idag har borgarna helt dagordningarna i sina händer och Socialdemokraterna följer snällt punkterna med en liten vinkling eller lättvariant av samma fråga. Att de som har makten också sätter dagordningen märks tydligt då t ex frågor som RUT tillåts ta sådan plats att det framstår som att det är varje familjs högsta dröm att ha hemtjänst trots att det finns både friska vuxna och barn som kan städa sin egen skit till hands. Det råder ingen tvekan om att det är svårt för de flesta, särskilt barnfamiljer, att få vardagspusslet att gå ihop, men drömmen borgerligheten då erbjuder är skattefinansierad hemhjälp. Eller varför inte vårdnadsbidrag. Och så får de ensamstående vårdbiträden att drömma om att utbilda sig till undersköterskor och få tvåtusen mer i månaden som ska gå till hemhjälp eftersom de själva är tvungna att jobba häcken av sig för att över huvud taget få det att gå runt. "Det ska jag unna mig, det är jag värd". Nu vill vi ge dessa utschasade arbetare ytterligare en dröm, "sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, det är jag värd". Det människor drömmer om, det är ju ändå det de fått presenterat för sig på något sätt. Och tjatar man riktigt mycket om det så tror ju var och en att det är en livsnödvändighet.

Från Norrtäljeföreningen hade vi en motion om att som start införa sex timmars arbetsdag för familjer med barn upp t o m tolv år, vi tänkte att det kanske är en väg att gå. Nu var kongressen överens om att arbetstidsförkortningen ska vara allmän och inte rikta sig mot enskilda grupper och det är ju också vårt slutmål. Jag ser det lite som när man diskuterar nolltaxa i kollektivtrafiken; det handlar lite om hur vi ska presentera paketet och vilket tidplan som gäller. Ibland är det gynnsamt att tala om nolltaxa, ibland ses det som ett steg på vägen att t ex införa studentrabatt. Så tänkte vi i Norrtälje i den här frågan också, ett steg på vägen, men det finns en arbetsgrupp i partiet centralt och en strategi kommer att plockas fram. Efter det kommer det väl att framgå om vårt förslag var intressant på något vis.

Kongressen 1 - ett feministiskt parti är ett parti för alla

Vänsterpartiet valde inte ett utökat ledarskap med möjlighet att välja två partiledare. Det tycker jag var trist. Jag kan köpa argument som att det inte med nödvändighet blir bättre med två, att det inte nödvändigtvis avlastar eller blir mer jämställt. Inget av dessa är heller mina argument för. Jag tror helt enkelt att det blir roligare; roligare för att vi gör nåt nytt, nåt annorlunda, men också roligare för de båda partiledarna som har varandra att luta sig på. Vid många tillfällen har det också varit så att partiledare varit inbjudna till olika evenemang och då har Mp kunnat komma med två personer, det är ibland en fördel. Att nån skulle kunna komma i skuggan av den andre i media eller att de båda ledarna skulle bli 1) för tighta eller 2) osams, tycker jag var löjliga argument emot. Det kan ju hända även i en partistyrelse och det är ju inte så att partistyrelsen vips skulle avskaffas för att partiet valde två ledare. Men men, vi hade fyra snygga kompetenta kandidater och ingen av dem skulle ha varit ett felval. Jag är nöjd ändå. Mer än nöjd, jag är stolt och förväntansfull inför framtiden och kommande valrörelser.

Direkt efter att kongressen avgjort att Vänsterpartiet även i framtiden ska ha en partiledare, så började diskussionerna huruvida detta MÅSTE bli en kvinnlig sådan. Kalle Larsson uttalar sig i TV och säger att i längden blir det omöjligt att ha en manlig partiledare för ett feministiskt parti. En nära släkting (manlig) till mig blir då genast upprörd och undrar på sin Facebookstatus om inte ALLA, oavsett hudfärg, kroppsvikt etc är välkomna i Vänsterpartiet, varför måste det prompt vara en kvinna som ordförande för ett feministiskt parti? Vänsterpartiet är, enligt honom, ett parti som inte står för allas lika rätt (eftersom en man då skulle kunna stoppas från att bli partiledare).

Eftersom jag tror att det här är ett ganska utbrett sätt att diskutera så väljer jag att skriva om det här på bloggen. I Vänsterpartiet, som feminister, så tror vi att män och kvinnor har samma kapacitet att leda ett parti. En man kan mycket väl vara partiledare för ett feministiskt parti, huvudsaken är inte vilket kön partiledaren har utan att det är en feminist. En ickefeminist kan inte vara ledare för ett feministiskt parti (borde inte kunna vara det i alla fall). Vad Kalle Larsson antagligen syftar på i sitt uttalande är att det kanske ser konstigt ut om vi hela tiden hävdar att kvinnor och män kan lika bra, har samma kvaliteter och är lika mycket värda, samtidigt som vi gång på gång på gång väljer en man att leda oss. Kalle är givetvis påläst och vet att det inte handlar om att det bara är män som är kompetenta och att det inte beror på att kvinnor inte vill utan att detta är någonting som är inbyggt i vårt system. För faktum är att som det ser ut idag så skulle det troligtvis vara lättare för min manliga släkting (som inte ens röstar på V) att bli ordförande för partiet än det skulle vara för mig (ok, kanske en liten överdrift, men inte särskilt stor) och det är det som är problemet. Och för oss i Vänsterpartiet så handlar det definitivt inte om att vi saknar kompetenta män heller, men det finns en trovärdighetsaspekt på problemet. Blir vi trovärdiga i vår feminist om vi inte någon gång väljer en kvinna till ordförandeposten?

Ett feministiskt parti (vilket ju alla partier var för ett antal år sedan) är inte ett parti som utesluter någon, ett feministiskt parti är i stället ett parti som försöker ge alla samma möjligheter och inte trampa på i patriarkala system som begränsar stora delar av befolkningens möjligheter att nå samma status som den andra halvan. Det är inte helt lätt att som man sätta sig in i den problematiken, blundar man så ser man den inte ens en gång. Det kan väl liknas med att förstå en funktionshindrads villkor, det gör du inte fullt ut förrän du varit där själv. Men du kan med vilja och ansträngning ta till dig information och erfarenheter om hur strukturer är uppbyggda, du kan skaffa dig kunskaper och därefter göra ett medvetet val att vilja vara med och förändra, att vilja vara feminist, för allas lika rättigheter.