onsdag 27 januari 2010

Betongalliansernas tid förbi?

Ja, man får hoppas att man kan tolka framtiden som att det kommer att bli färre betongallianser mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Vi får önska att det spirande rödgröna samarbetet leder till att S och M sakta upphör med sina överenskommelser kring motorvägsbyggen, vattenledningar och andra betongprojekt. Jag förstår att Göran Pettersson, moderat riksdagsledamot, beklagar detta i dagens lokaltidning. Det var ju en slags väg att gå runt blockpolitiken och få igenom pompösa projekt där herrar i M och S-ledningar kunnat få sina namn ihågkomna genom att bygga t ex stora betongbyggnader, vägar och andra storskaliga konstruktioner som tog mer hänsyn till storhet än miljö och långsiktighet. Låt oss hoppas att Moderaterna nu blir det enda kvarvarande betongpartiet, som kanske i något förslag kan få stöd från Folkpartiet, men annars står sig slätt med sina gammeldags lösningar på framtidens utmaningar.
Jag vill också lite snabbt nämna att jag tycker att det är roligt att Pettersson i sin debattartikel även nämner att Lilla Jag deltagit i denna debatt (även om han bara gör det för att tala om hur helt fel jag har). Hittills har ju mina inlägg i energidebatten blivit helt ignorerade från de debatterande männen.

tisdag 26 januari 2010

Vargavinter

Det är en kall vinter vi har, det har varit kallt länge. Och vi har mycket snö. Mer ska det komma, redan i natt. Ja, barnen har åkt pulka och skridskor och skidor och ibland har man knappt ens velat gå ut för kylan har bitit så hårt i kinderna. Samhällsstrukturer fryser sönder, och bilar, vi ska inte tala om dessa, de fryser sönder, frostar igen och vägrar starta. Vägar blir oframkomliga och snöröjningen suger.
Det måste väl vara det som kallas vargavinter. Till råga på allt har vi en vargdebatt som rasar i landet och lokalt, senast idag var det en mycket välskriven debattartikel i lokaltidningen av Tove Engvall (S). Tyvärr gick den inte att länka till. Och med den lust och iver som jägarsverige visar i att skjuta varg så kan man kanske säga att detta blir en av de sista vargavintrarna i landet, åtminstone med en livskraftig vargstam.

lördag 23 januari 2010

Lördagmorgon och Julafton

Tänk om en förlossning vore som julafton på riktigt. Alltså, jag har gjort jämförelsen eftersom jag tänker som så att barnen frågar varje dag före jul när det är julafton och vi vuxna svarar "om två veckor" eller "om tre dagar" och det säger dem absolut ingenting, för de har inte det begreppet om tid. Ungefär likadant känns det med en förlossning, för man vet ju inte riktigt när det ska ske. Skillnaden är att på julaftonsmorgon kan man säga till barnen: "Idag är det julafton, idag är den dag ni väntat på och ikväll KOMMER tomten." så är det inte med förlossningar, man vet inte ens på morgonen att ikväll KOMMER bebisen. Idag, när det är beräknad förlossning, hade det varit skönt att kunna tänka så; idag efter Kalle Anka kommer bebisen, hehehe....
Men det blir en dag av nya förberedelser, måste se till att Storasyster är förberedd för att börja på simklubben imorgon även om jag inte skulle vara hemma, packa badkläder och 100 kronor, se till att någon kan ta henne till badhuset och hjälpa henne första gången. På måndagkväll har hon fotboll, kanske lika bra att packa grejorna till det också... Livet ska liksom inte komma i kläm. Antagligen är det dags att köra ännu en tvätt och se till att den blir hängd och invikt i skåpen, skriva ut studiehandledningen och pappren till skolan på måndag. Kanske Storasyster bör läsa tisdagsläxan också, så jag vet att hon gjort det. Det gäller att hela tiden göra nya små tidsutrymmen att kunna sticka iväg.
Länge får man ju inte stanna på förlossningen i alla fall. Jag vet att på privata BB Stockholm är det en natt som gäller för omföderskor. Jag ska föda på Danderyds BB och fick åtminstone förra gången stanna två nätter, dels för att jag inte kom upp på hotellet förrän sent på kvällen, dels för att de inte hann ta alla prover som skulle tas inom en viss tid och tyckte att jag hade lite långt att resa tillbaka för dessa prover och dels för att de hade vetskapen om att jag var ensam vuxen hemma med bebisen och en 3,5åring, då pappan jobbade utomlands just då. Det var en juste inställning tycker jag, men räknar inte med att varken få eller vilja stanna mer än nödvändigt den här gången. Även om det är en skitläcker känsla att vara alldeles allena med en ny människa och sakta sakta lära känna den, så längtar man så att det gör ont efter sina andra barn (det kan förbytas så fort man sen träffar dem, men ändå...)
Storasyster skrek högt hela vägen hem från BB när de hämtade mig och Liten. För att det inte gick att ordna så att hon fick sitta bredvid sin lillasyster. Syrran tänkte sätta av henne på motorvägen och jag längtade tillbaka till BBhotellet. Men det gick över när vi kom hem och ingen har nog älskat sin lillasyster som hon, världens bästa storasyster. Jag längtar efter henne nu med. Hon har sovit borta i natt och visst känns det bra att jag inte var tvungen att åka iväg när hon inte var hemma, jag vill ju att mina barn ska ha varandra när jag inte kan vara med dem.
Okej, hur som helst, jag känner mig redo nu, efter frukosten, när jag plockat färdigt här hemma och packat badkläderna, då vill jag dra, så jag slipper ligga flera dagar framåt i tankarna hela tiden, snart börjar pappan jobba igen och då blir det en massa fler lösningar som ska till. Kom igen, idag är det julafton!!!

fredag 22 januari 2010

Illaluktande, moderata norrortskommuner

Igår bloggade jag om att de som bor i Vaxholm har bland de högsta snittlönerna i Sverige medan de som arbetar där, s k daginvånare, har bland de lägsta snittlönerna i samma land. Jag nämnde att även Lidingö och Danderyd dras med denna negativa differens. Jag skrev sedan i en annan blogg om hur 10% av invånarna i Danderyd tjänar mer än en miljon kronor om året och i skenet av detta kommer nu nya illaluktande fakta. I Danderyd, där man alltså tjänar alldeles tillräckligt bra, körs de smutsigaste bilarna i landet. Enligt branschorganisationen Bil Sweden så är andelen nyregistrerade miljöbilar i Stockholms län 39%, i Danderyd var den bara 25%.

http://www.bilsweden.se/web/topplistor_1.aspx?Guid=9caf6781-2f7f-40f5-bc4e-6843b1d9dbe7

torsdag 21 januari 2010

En del ska vara givet

Hörde på radion idag att 7 promille av landets befolkning tjänar mer än en miljon kronor om året. I Danderyds kommun är siffran 10 procent. En typ av koncentration kan man lätt påstå. Det är väl inte heller förvånande att höra att 86% av dem som tjänar mer än en miljon kronor om året är män.
Kom sen inte och säg att detta på något vis är rättvist och att just de här människorna förtjänar att ha så hög lön. Finns inte en sportslig att 86% av dem som förtjänar en inkomst på över en miljon om året är män. Inte heller att män i Danderyd förtjänar att ha högre betalt än andra. Ruggigt är det att se klyftorna i samhället, klyftor mellan rika och fattiga (t ex de som får ut 56 kronor om dagen i aktivitetsstöd), klyftor mellan kvinnor och män.

Piga, slav eller vad?

Det är väl min vanliga otur antar jag. Läser i tidningen dagens samhälle www.dagenssamhalle.se/jamfor att invånarna i kommunen jag arbetar har bland de högsta snittlönerna i landet medan den s k "dagbefolkningen" (vi som arbetar där, men bor i andra kommuner) har bland de lägsta snittlönerna i landet. Vaxholms invånare tjänar inte sina pengar i sin hemkommun och vi som arbetar inom serviceyrkena; vård, omsorg, barnomsorg, handel mm, i kommunen har inte råd att själva bo där. Vi pendlar dit från kommuner som Norrtälje och Österåker. Endast Lidingö och Danderyd kan stoltsera med lika negativa differenser.

onsdag 20 januari 2010

vecka 40

Tänkte göra ett inlägg om rännskita, blödande hemorrojder och ben som plötsligt inte bär. Men det kanske inte är så kul att läsa om. Hur som helst är det verkligheten just nu, man stapplar fram med små små steg i långsam takt och det finns snart inte en del på kroppen som inte gör ont på något sätt. Kan ju verka lite självupptaget att bara skriva om sitt eget lidande, men det finns det många författare genom tiderna som har gjort. Dessutom är det mesta allmängiltigt. De flesta kvinnor i vecka 40 känner säkert igen någonting.... Och sen denna trötthet, känns som att jag kan somna på stolen här rätt upp och ned. Om det inte vore för att det sved så attans i sittdynan. Och jag kanske måste äta något. Man får ta i ordentligt med armarna för att ta sig upp och hålla i en stund tills man är säker på att benen bär. Sen går det fint, men det är ett väldans tryck mot bäckenbotten som liksom strålar ut som ilningar längs insidan av benen. Och lägger jag mig ned känns bäckenet och nedåt som ett benrangel som ramlar ihop och skaver, trots att jag inte känner mig det minsta mager. Hålla tätt är sannerligen inte det lättaste och det spelar ingen roll att man precis varit på toaletten, det kan bli superakut ändå. Klippa tånaglar, ta på sig strumpor, knyta kängor; andra saker som tar betydligt mer kraft och tid än i vanliga fall.
Och i natt när jag vaknade av att magen molade så lade jag bara ner huvudet på kudden igen och somnade om med tanken; Är det allvar så vaknar jag väl... Att vända sig i sängen är ett företag för sig med kuddar och fårskinn och täcken som ska ligga precis rätt för att ha någon som helst effekt. Mitt syfte är ju inte att avskräcka någon, att vara gravid är det bästa som finns, det hör till att man vill att det ska gå över i slutet. Just nu känns det som om jag varit gravid i 100 år. Just nu kommer dagens första värk. Skulle vara fint om den kunde få efterföljare. Just nu känns en resa till förlossningen mer efterlängtad än en semester i solen. Det är helt normalt.

Gravid kvinna önskar parkeringsplats

Åh, vad trött jag är på att stå felparkerad varje dag. Och snart kommer jag att åka på en lapp. Ja, jag blir inte ensam om det, det blir man aldrig på den här gatan eftersom den jämt är full av parkerade pendlare som tar varje lucka, oavsett den är laglig eller ej, i anspråk. Varenda dag när jag lämnat av barnen har någon tagit min parkering och det spelar ingen roll hur många varv jag kör runt kvarteren för alla har parkerat för dagen, de kommer inte från sina jobb i Stockholm förrän sent ikväll. Om jag inte haft så förbenat jobbigt att gå skulle jag kunna söka mig till en parkeringsplats längre bort, men vad jag sett så är de flesta parkeringsplatser inom rimligt gångavstånd också fullparkerade. Naturligtvis blir det fortare fullt när såväl parkeringsplatser som gator innehåller inslag av stora snöhögar som tar upp utrymme också.
Å andra sidan så tänker jag att blir jag lappad på en 400 kronor, eller vad det kan kosta, nu, så har jag ju stått felparkerad sen helgerna var över för den summan, ca två veckor. Men det är ju alltid frågan var man då ska ställa sig imorgon för en bot till har man ju inte råd med. Och hela problemet med att kunna parkera utanför sitt hus innebär ju också problem med att använda sin motorvärmare. Jag får skatta mig lycklig att det är lite varmare ute nu, så att bilen går igång ändå, men för miljöns skull så skulle jag vilja kunna använda motorvärmaren när jag behöver den. För miljöns skull borde jag givetvis promenera, men i dagsläget är det en skimär. När jag är av med magen och kan börja träna bäckenet, när det går att dra en barnvagn utomhus och helst cykla, då lovar jag bättring på den fronten.

tisdag 19 januari 2010

Ännu en dag av att göra allting klart

Har väl aldrig varit så välplanerad som nu. Varje dag måste allting förberedas in i minsta detalj för man vet ju aldrig när det är dags att åka iväg, lämna vardagen en kort stund, men man tror att den kommer att hinna rasa samman om allt inte är förberett för frånvaron. Kläder till barnen måste alltid finnas framplockade, allt som ska göras och kommas ihåg måste stå tydligt i kalendern, soporna måste vara slängda, kaninen måste ha fullt i matskålarna, tvätten måste vara hängd (helst vikt och instoppad i garderoberna också), kylskåpet måste vara fullt, barnen måste vara rena, ytterkläderna torra, disken diskad, lägenheten städad. Det är nämligen ingen annan på detta jordklot som klarar av att göra dessa saker och om det skulle ta ett par dagar innan de blir gjorda så rasar världen antagligen samman. Så allting har varit förberett i veckor. Jobbigt blir det, för man kan aldrig slappna av.
Annars är jag sån att jag tycker man kan avsluta saker vid ett senare tillfälle, det måste inte göras allt på en gång. Jag kan ta hand om tvätten eller disken imorgon, jag kan slänga soporna när jag går ut till bilen på morgonen, jag kan duscha, plocka fram barnens och mina egna kläder på morgonen, jag kan unna mig att slappa på kvällen... men inte nu. Har svårt att gå i säng om inte allt är klart, tänk om jag inte är här imorgon bitti....
En spännande känsla som är väldigt svår för dagens människor att acceptera, att inte vara välplanerad, inplanerad, veta exakt vad som ska hända och när. Det är en utmaning. Och det har blivit en utmaning för barnen att gå och vänta och inte veta när, inte veta vem som är här när de vaknar. Men jag fortsätter planera in dagarna som om ingenting ska hända, för jag kan ju inte bara sitta här och vänta...

Att rädda liv är inte hela vinsten

Det finns dagar när man är extra tacksam för att Norrtälje sjukhus med akutmottagning och intensivvårdsavdelning fortfarande finns kvar. I fredags åkte min snart 95åriga mormor in på intensiven med ont i hjärtat. Min kära moder tillbringade hela eftermiddagen och kvällen med att oroligt vaka på sjukhuset. När kvällen kom kunde hon gå hem och försöka sova några timmar. På lördagen flyttades mormor till avdelning 4 och hennes dotter var givetvis där och besökte henne och pratade med personalen. På söndagen fick mamma hämta hem mormor igen.
Igår, måndag, åkte mormor återigen in på intensiven efter en trolig infarkt i hemmet. Min kära mor var fick åter tillbringa eftermiddag och kväll med att oroa sig på sjukhuset. När kvällen kom hade mormors läge stabiliserats och hon flyttades åter till avdelning 4.
Detta är säkert ett helt vanligt förlopp för en snart 95årig kvinna, om man dessutom betänker väderleken och mörkret som gjort att hon varit låst i sin lägenhet i stort sett hela 2010. Hon är annars van att vara ute och promenera varje dag, ibland med stavar, ibland med hjälp av sin rullator.
Det jag tänker på är att om man lagt ned akuten och intensiven 2003, så hade mormor varit tvungen att åka in och ut på Danderyds sjukhus. Det hade säkert gått bra för hennes del, men jag tänker på min mamma (som inte ens tar bilen när det snöar).
Under debatten kring Norrtälje sjukhus 2003 så var patientsäkerheten och överlevnaden en het fråga. Det pratades om hur mycket man kunde göra i ambulansen, i vilka väder man kunde använda helikoptern och motortrafikledens utformning med långa sträckor av ett körfält. Det handlade om att på bästa sätt kunna rädda liv.
Och det är givetvis viktigt. I många fall är det väldigt bråttom att få igång rätt behandling för att rädda liv och livskvalitet. Men det är också en oerhörd trygghet för anhöriga att lätt kunna hälsa på sina sjuka, att känna igen personalen (i det här fallet samma personal som tidigare tagit hand om både mormor, morfar och pappa) och känna tillit till dem. Ibland kanske den tryggheten är viktigare än vissheten om att överlevnadsfrekvensen skulle öka med några promille vid ett sjukhus längre bort, speciellt när det handlar om gamla människor.
En trygg sjukvård för våra invånare innehåller såväl Norrtälje som länsdelssjukhus och möjlighet att ta emot akuta patienter och vårda dem på intensivvårdsavdelning som högre specialiserade sjukhus på större avstånd för de tillstånd som behöver detta.

söndag 17 januari 2010

Svag länk?

Enligt söndagens SvD så är Vänsterpartiet de rödgrönas svaga länk. Ändå medger samma tidning att partiet inte har någon direktkontakt med 4%spärren. Igår hade vi i Stockholms nordostföreningar valplanering på Syninge kursgård och visst ska det erkännas att det känns som om vi är något för få, men...
Vi tänker inte utgöra någon svag länk, tillsammans ska partiföreningarna stötta varandra, tillsammans med andra som vill byta ut Alliansregeringen ska vi vara starka och jobba för ett humanare samhälle. Tillsammans är vi starka och om det finns några svaga länkar så kommer de att överbyggas.

fredag 15 januari 2010

Ganska så slutkörd

Fy, dagen har varit tung. Gick upp vid sex, åt frukost, läste blaskan och klädde på mig. Liten vaknade fast hon var ledig. Storasyster fick som vanligt väckas. Körde henne till skolan, köpte bröd på vägen hem och hurrade för att min parkering fanns kvar....
Röjde julen ur köket innan kompis kom och drog ner Liten och mig på stan för en fika (det var ju tur det annars hade jag inte fått sitta en sekund på hela dagen). När vi kom hem var det bara att fortsätta röja barnens rum och sovrummen. Julkartongerna skulle baxas ut i förrådet. Försökte få tag på ett par begagnade skidor till Storasyster som har bestämt sig för att välja längdskidor på friluftsdagen (trots att hon inte har några och aldrig har åkt´). Jag tänkte att det var bra att ha dem till helgen eftersom hon kunde hinna träna lite... Hade inget vidare flyt i sökandet på förmiddagen.
Åkte och hämtade Storasyster och en unge skrek: "Vad glor du på tant?" när jag stod och väntade på skolgården. Först tänkte jag ignorera honom, men när han skrek flera gånger var jag ju tvungen att näbba tillbaka(?), så jag ropade: "Värst vad du var trevlig, har du inte varit i skolan och lärt dig nåt hyfs idag?". Kanske inte så lämpligt, men ungen försvann.
När jag kom hem fanns ingen parkeringsplats, puh, runt runt kvarteren, men ingenstans. Jag ställde mig så att jag blockerade vår infart (grannen känner ju igen min bil). Barnen fick mellis och sen skulle vi gå ut och leka i snön och då fick Liten sitt första utbrott och skrek och grinade och ville inte gå ut. Blev lite jobb att få på henne kläderna, men ute hade vi kul och lekte kurragömma. Värre blev det när vi kom in. Sambon var upprörd över någonting och barnen bara var i luven på varandra hela tiden. Jag städade och lagade mat. Middagen blev ett kaos utan like och när Liten hällt ut juicen två gånger fick hon gå från bordet och somnade nästan omedelbart framför Bolibompa.
Tja, jag har troligtvis fått napp på skidsökandet, måste bara flytta bilen innan dagen är slut. Måste alltså, sen är det väl en massa annat.
Kroppen, knoppen och själen känns nu bortom alla gränser av trötthet. Hur ska jag kunna föda barn, jag har ju inte ens en minut för mig själv att känna efter om jag har några värkar? Just nu är det iofs lugnt, men då får jag ett sms att mormor ligger på intensiven. Skönt i alla fall att veta att hon blir väl omhändertagen där. Förhoppningsvis blir det varmare och bättre luft tills hon kommer hem igen så hon slipper sitta instängd i sin lägenhet för att klara hälsan.
Undrar om jag orkar fixa ett fotbad när Storasyster somnat. Det skulle nog behövas.

torsdag 14 januari 2010

Ännu en fullspäckad dag

Idag har jag ont i huvudet och i bäckenet och känner mig allmänt skraltig. Men jag är inte så sur och allt är ju att betrakta som helt normalt. Ingenting i lokaltidningen lyckades reta upp mig, jag åkte och lämnade barnen på skola och förskola, bilen startade, bilen tankades full med dyr bensin (man har inte så stor koll på bensinpriset när man inte pendlar längre). När jag kom tillbaka hem hade någon snott min parkering. Inte så konstigt, det är ont om parkeringar och det ligger stora snöhögar längs vägen och tar upp plats, så att det finns färre platser än vanligt. Problemet är väl det att jag inte vågar köra ner på gården nu. Jag kommer att fastna, så nej.... det är inget alternativ även om det finns plats där.
Körde runt kvarteren, men det var fullt överallt. Ställde mig till sist lite för nära korsningen, hoppas kunna flytta bilen innan jag tar bussen till Stockholm, annars åker jag väl på en P-bot också. Och då blir det ju nästan billigare om jag tar bilen till Stockholm istället...
Konstaterar att både mjölk och fil är slut och inte hinner jag handla idag. Ska städa ut lite mer av julen och sen har vi möte i sjukvårdsstyrelse norr hela eftermiddagen, vilket inklusive bussresor blir en ganska lång dag. Det tarvar att bilen inte sitter fast någonstans när sedan barn ska hämtas, utfodras och läggas när mörkret åter lagt sig över vinterlandskapet.
Idag håller också landstingsledning och kommunledning möte kring Tiohundras framtid. Det blir spännande att höra vad de kommer fram till. Enigheten har inte varit så stor som den var vid bildandet av organisationen, man skulle nästan kunna säga att enigheten då är lika stor som oenigheten idag. Men det finns ett tjänstemannaförslag om en kompromiss och vi får se hur det emottages i de olika lägren idag.

onsdag 13 januari 2010

Ut med er - genast!

Enligt en artikel i Friluftsfrämjandets tidning Upplev så har våra besök i skogen minskat avsevärt de senaste 20 åren. Den största minskningen står barnen för, hela 50% mindre vistelse i skogen idag än för 20 år sedan. Med tanke på de forskningsrön om hur viktig den oredigerade naturmarken är för barns utveckling och tankeförmåga, så är detta oacceptabelt. Istället för att gå till skogen berättar artikeln om att barn istället besöker tillrättalagda miljöer som lekpalats och äventyrsbad, en halv miljon barn under 14 år reser även utomlands varje år.
Göran Ericsson, forskare vid SLU, tror att utvecklingen beror på att vi inte längre lever nära naturen, vi har inga naturliga kopplingar till naturen och därmed upplever vi den som främmande och hotfull. Många av de som idag är friluftsmänniskor är specialiserade på t ex jakt, fiske, skidåkning eller liknande, för 30-40 år sedan tog man på sig ryggsäcken och tog en skogspromenad.
Artikeln tar också upp den paradox att vi vuxna ofta uppmanar barnen att lämna datorn eller TVn och gå ut samtidigt som vi oroas av att släppa ut dem utan uppsikt. Självklart ser Friluftsfrämjandet att de har en viktig funktion att fylla, men det gäller inte bara dem. Det gäller också alla vuxna förstås, men speciellt förskolor och skolor. Kunskaper och förståelse för natur och miljö finns med i läroplanerna och som jag tidigare nämnde finns många nya forskningsrön om hur viktig den oredigerade naturmarken är för barns utveckling. Carl Lindgren menar i artikeln att avsaknad av den allsidiga stimulering som skogen ger kan få till följd att barnen blir allt mer sensoriskt berövade, vilket kan leda till sociala, emotionella problem hos barnet.

Känner mig allmänt orättvist "icke"behandlad

Är väl lite känslig nu i dessa hormonstinna tider och inte alls nöjd med kursansvarigs subjektiva bedömningar av våra slutuppgifter. Riktigt irriterad faktiskt och har svårt att få den där "ryckapåaxlarna-känslan" som jag brukar använda mig av att infinna sig. För ärligt talat; vad gör det om 100 år? Huvudsaken är ju att man är godkänd och kan gå vidare. Men jag har aldrig gillat när det känns orättvist.
I övrigt fick man ju lära sig ganska tidigt i livet att livet är just orättvist och att det finns vissa positioner och resultat man aldrig kommer att nå i den här världen; inte p g a kunskapsbrist eller sämre förmågor, utan just för att man är den man är och kommer från det ställe man kommer från. Sorgligt men sant.
Jag minns när akutmottagningen på Norrtälje sjukhus var hotat av nedläggning 2003, jag tror att det är få som minns det så väl som jag gör. Det var en tid när det fanns grader i helvetet. Jag var mestadels ensam hemma med vår äldsta dotter som då var ett år. När jag inte jobbade alltså. Varje ledig stund ringde telefonen oavbrutet; det var oroade medborgare, andra politiker (för eller mot), journalister från TV och rikstäckande tidningar och jag var hela tiden tvungen att svara. Det kom hotmail från upprörda medborgare och krav på civilkurage från alla möjliga håll (som faktiskt inte behövde göra så mycket mer än att ha en åsikt själva). Det blev ett dilemma, på vems mandat sitter man i en folkvald församling? Sitt eget? Medborgarnas (även de som röstade blått)? Partiets? En politisk partikonstellations? Och vad gör man när man inte kan få 1+1 att bli 2, dottern ligger på golvet och gråter av hunger, larver i pannkakssmeten och telefonen bara ringer?
Jag minns den tiden och samtidigt som det var den absolut mest krävande delen av mitt politiska liv hittills, så har det givit mycket. Mycket tack vare att projektet Tiohundra faktiskt kom igång och ersatte det ursprungliga besparingsförslaget (som var ett hastigt påkommet förslag från tjänstemän för att kunna rädda landstingsekonomin efter borgarnas framfart mandatperioden innan. Då de inte ens beviljades ansvarsfrihet för sin politik!)
Åren med Tiohundra har varit stapplande, projektet har varit underfinansierat från såväl kommun som landsting, styrningen har varit otydlig. Trots detta har massor av samordningsvinster kunnat uppnås under denna förhållandevis korta tid. Jag håller med Lennart Rohdin (Fp) när han i Norrtelje tidning idag skriver att Tiohundra är en modell att bygga vidare på, först och främst bör projekttiden förlängas, helst minst tre år och sen bör kanske styrformerna ses över, men samarbetsmodellen som sådan permanentas.
Jag vet inte om det är en medveten härskarteknik som Rohdin använder sig av när han utesluter mitt namn och menar att en vänsterpartist från Södertälje (kerstin) och en miljöpartist från Stockholm (åke?) räddade akutmottagningen i Norrtälje från nedläggning. Det har ju förekommit att även politiska "ickemotståndare" använt sig av detta osynliggörande av min insats. Är det för att man inte kan bli hjälte i sin egen stad? Eller är det någonting annat ni vill säga mig genom att ignorera min insats? Under den tiden vi jobbade med det här, så var det en politisk kollega (nej, inte samma partifärg) som sa till mig; Lyckas du med det här, kommer du att bli kommunalråd!
Men det finns som sagt positioner och resultat man aldrig kommer att nå. I alla fall inte i första taget. (Tro inte att jag ger upp)

tisdag 12 januari 2010

Tvivelaktigt om Centern verkligen gillar djur och natur

Tidigare har jag bloggat lite om Bengt Ericssons (C) syn på svinuppfödning. Idag tänkte jag kommentera Per Lodenius (C) syn på vargjakt, som han själv skriver om i lokaltidningen idag. Lodenius menar att jakten på varg är nödvändig. Han menar att slakten av vargar minskar inaveln i stammen (???). Han förklarar inte på vilket sätt färre vargar kan ge underlag för mindre inavel. Dessutom tycker Lodenius att det är rätt att beslut om vargjakt inte fattas i Stockholm utan ute i landet (centralt kontra decentraliserat). Ibland kan jag hålla med om att detta är ett sympatiskt sätt att se på saker, men när det gäller en utrotningshotat stam av djur, så skulle jag tycka att det var helt okej om det så var en världsorganisation som bestämde om jakten. Mångfalden av arter på vårt jordklot berör inte enbart de som bor i området, det berör hela mänskligheten och sådana beslut är inte lämpliga att ta på lokal nivå. Utrotning av djur skulle kunna få lika allvarliga konsekvenser som t ex kärnvapen (och där tycker vi att det är helt i sin ordning att världsorganisationer är med och bestämmer att vissa länder inte får framställa såna vapen). Det är ingen som vet vad som händer om ett djur utrotas, och det är ingen som säger att just det eller det djuret har vi större rätt att ge oss på.
Vi människor lever på jorden och klarar oss bra i konkurrensen med andra arter, just nu, men så fort någon art hotar våra intressen (märk väl; inte våra liv), så tycker vi oss ha rätten att gå in och brutalt mörda. Och det finns många som är sugna på att hjälpa till, en otäck egenskap hos vår art. Dessutom går vi in med tekniska fördelar, inget öga för öga, tand för tand, utan vi går in med fullt övertag och gör så mycket vi tillåts och gärna lite till av misstag...
Lodenius har rätt i att rovdjurspolitik är en balansgång, precis som all annan politik, men ibland måste vi människor fråga oss med vilken rätt vi gör intrång i naturens egen balansgång.

måndag 11 januari 2010

När lusten tryter kan vara ett stort hot mot framtiden

Vi måste ha roligt kamrater. Och vi måste göra saker som engagerar oss och känns meningsfullt. Men redan för länge sedan så var det känt att ork och lust tryter om man tvingas till överutnyttjande av de egna krafterna, en negativ anda sprids som själ mer och mer av energi och lust tills ingeting känns motiverat längre. Ett klassiskt sätt för överheten att hålla underkasten på mattan, se till att de måste använda all sin energi för att få vardagen att gå runt och håll livskraften uppe med hjälp av en dröm om att en dag vinna storvinst på lotteriet. Men låt dem aldrig aldrig känna sig starka och glada, då kanske de gör revolution.
Men i vår ibland till synes hopplösa kamp, måste vi komma ihåg att inte låta vår trötthet, uppgivenhet eller frustration, suga energi ur varandra. Vi måste ständigt påminna oss varför vi kämpar, vad vi vill, vilka visioner vi har och att vi faktiskt är många som delar dem. Vi får inte bli våra egna motståndare, för vem ska då....?
Det finns ingenting ristat i sten att det är så här det ska vara. Det finns inga givna modeller för hur kampen ska drivas eller för hur vi ska vinna makten över våra liv och vår framtid. Det finns bara det som skapas i möten mellan människor med idéer och tankar. Vi måste alla vara öppna för det, se det och ta tillvara det. Vi måste ta hand om varandra, stötta varandra och se till att vi orkar kämpa för en bättre värld, för ingen av oss klarar av det på egen hand. Vi behöver varandra. Och visst vill vi, kan vi törs vi? Ja, vi kan, vi vill ,vi törs. Ses på barrikaderna kamrater!

fredag 8 januari 2010

Spottat lite hormoner på envis gubbe

Kaos utanför skolan som vanligt. Bilar överallt. Och där kommer man i sin nyfungerande bil, livrädd för att motorn ska dö igen, men planerar ändå att kunna parkera och gå upp till fritids för att hämta dottern. Men det är tjockt. På sidogatan där man får parkera har bilar ställt sig åt båda hållen och det går inte att komma fram. Jag blir tvungen att backa, vilket är det värsta jag vet bland en massa barn som liksom myllrar överallt. Tur att motorvärmaren och kupévärmaren nästan lyckats få bort all is på rutorna åtminstone.
När jag backat upp och åt sidan så står en bil med en ilsken gubbe i bakom mig. Han vill att jag ska köra ner. Jag försöker förklara att det inte går att komma fram den vägen och han börjar peka mot sitt huvud för att visa hur dum i huvudet han tycker att jag är. Jätteklyftigt när det står en höggravid, hormonstinn, stressad kvinna mitt i vägen med skräck att bilen ska lägga av och dö i mitten av kaoset dessutom.
Jag skrek och gapade, gick in i bilen och började demonstrativt vända istället (något helt idiotiskt i detta virrvarr). Höll tummarna för att jag inte skulle bli den första att meja ner en unge på denna idiotiska plats. Sen körde jag fram en bit och försökte ringa upp till fritids för att be dem skicka ner dottern. Telefonen avstängd. Puh. Hoppade in i bilen igen och körde ut ur området, vände och körde tillbaka, lyckades hitta en parkering långt ner i nästa kvarter och ställer bilen där. Går upp för att hämta dottern.
Kommunalrådet hade inte hört talas om att det fanns några problem i trafiksituationen kring skolan när jag lyfte det i fullmäktige sist. Han lär bli varse. Hoppas bara att det slipper ske genom en olycka.

Skandalerna i friskolan avlöser varandra, var finns kontinuiteten för barnen?

Historien om Norrtälje Fria skola fortsätter, och det blir inte roligare. Igår läste vi i lokaltidningen att kommunen nu gått in som garant för hyran för att skolan skulle kunna vara kvar i sina lokaler läsåret ut. Samtidigt som man blir sur, vilket slarv med skattepengar, så blir man ju ändå glad att man försöker göra det bästa för eleverna (det brukar man ju inte anstränga sig för att göra då det gäller kommunala skolor). När man sen idag läser att VD på skolan väljer att säga upp alla nuvarande lärare och anställa nya fr o m måndag då terminen startar, blir man ju tveksam. Då hade man väl lika gärna kunnat lägga ner skolan och låtit eleverna söka sig till andra skolor. Vad blir kontinuiteten? Att få vara kvar i samma lokaler några månader till? Det enda självklara för eleverna måste ju vara att se till att byta skola till hösten, eller ska den här människan (som tydligen dessutom är sjukskriven, har FK godkänt det?) kunna lura alla ännu en omgång att saker och ting är på väg att förbättras?
Ledaren i lokaltidningen skrev igår att det är en lite högre risk för elever och föräldrar att välja en friskola än en kommunal skola. Hittills har det inte legat mycket i det eftersom politikerna beslutar om nedläggningar av mycket populära skolor samtidigt som friskolor med sviktande elevantal och misskötta hyror kan fortsätta driva verksamhet med garantier från kommunen. Sanningen är att friskolesystemet innebär en större otrygghet och högre risker för samtliga elever i kommunen, det innebär sämre planeringsförutsättningar, ökad miljöpåverkan p g a resor samt uppkomst av s k "onödiga lokaler". Men om den s k valfrihet, som innebär att man, i mån av plats, kan välja vilken skola man vill gå på, om man kommer ihåg att ställa sitt barn i kö medan man är kvar på BB också vill säga, är värd dessa risker, denna otrygghet och brist på långsiktighet, då är det väl värt det.

Oroar mig lite över var valfriheten burit mig den här vintern

Förra vintern var det kallt i flera veckor, nästan två månader skulle jag vilja påstå, och jag hade bundit mitt elpris på ett pris som kändes alldeles för högt. Så när det nu var dags igen i höstas så gjorde jag min plikt och gick in på elskling.se och sökte på vilket alternativ som skulle bli billigast för mig. Det visade sig att det skulle vara bäst att byta från Elverket i Vallentuna som jag haft i flera år (efter tips i kvällstidning) och välja att binda priset i tre månader vid ett bolag i Göteborg.
Jag är ju en oerhört trogen person som har svårt att byta leverantör av vad det än gäller, har jag en SonyEricssontelefon så har jag, kör jag Renault så gör jag det osv. , jag byter inte om det inte är stickande dumt att hålla fast vid det gamla. Jag beslutade mig i alla fall för att haka på det här, eftersom det var så dyrt med elen förra vintern. Letade rätt på alla möjliga koder och förbrukningar (jag har ju, som den som följer denna blogg vet, tre elabonnemang, så det blir lite pyssel) och postade iväg det hela med tanken att jag kan ju alltid byta tillbaka om tre månader.
Avtalet skulle börja gälla 1/10. Tyvärr hade jag glömt koppla förbrukningssiffran till abonnentkoden och fick tillbaka min anmälan. Nu hade jag slängt lappen med siffrorna och orkade helt enkelt inte leta rätt på dem igen, så jag tänkte att jag är väl kvar vid Elverket i Vallentuna till rörligt elpris så länge, det blir säkert billigare. Jag har ju alltid haft bundet elpris, så varför inte testa rörligt nu på en gång? Jag har ju rörlig ränta på banklånet också...hahaha...
När jag nu läser i dagstidningarna om elchocker och dagspriser som stigit 600% får jag naturligtvis stora skälvan. Och jag som haft fönstret på glänt för att ha motorvärmare på bilen i natt också....hu, och varmt och skönt är det inne, kanske måste dra ner lite? Ändå har jag ju inte fått igång bilen. Nu har den stått i en halv vecka och jag som inte kan ta mig någonstans till fots. Med vänner och syskon har det ju ordnat sig ändå, men idag måste jag ha igång den, känns lite tryggare. Och på måndag är det inte bara skola för Storasyster utan även dagis för Liten och skola för mamman, så då gäller det att man kan ta sig runt stan. shit, mina händer ser ut som prinskorvar, jag vilar dem lite tror jag.

torsdag 7 januari 2010

Mina tankar går till barnen

Skulle gå och hämta en skarvsladd så att jag kunde koppla in motorvärmare till bilen och förhoppningsvis få igång bilen igen. Tjejen som bor i grannhuset med sina tre små barn kom just och gick förbi på väg hem. De går alltid. De brukar ge sig av mot samma skola samtidigt som oss på morgonen och JAG är stressad för att jag inte ska hinna i tid med bilen... Då har hon tre små barn och en vagn. Ja, det var inte det jag tänkte på nu.
När jag stod och väntade på att systeryster skulle svänga förbi med sladden såg jag en polispikét stanna en bit bort på gatan, tja, de ska väl vända eller nåt tänkte jag, de kanske fick ett larm när de var på väg till pizzerian.
Syrran lämnade sladden och vi skojade om att hon skulle köra försiktigt och akta sig för farbror Arg. När jag drar ut sladden genom fönstret och konstrar upp den till bilen har det kommit en polisbil till och de sätter handklovar på killen i grannhuset. Tjejen måste ju ha kommit hem med barnen för ca 2 minuter sen. Kunde de inte ha hämtat honom tidigare? Måste de vänta tills barnen kommer hem?
Jag vet ju ingenting om detta drama, men jag tänker på barnen. Att komma hem efter en lång dag och polisen väntar utanför, tar med sig pappa (eller vem det nu är, det är en bekant manlig person i alla fall). Ibland tror man att man har det kämpigt, grämer sig över att barnen inte har allt som ALLA andra har, men vad fan???? Vi har det ju jättebra.

tisdag 5 januari 2010

Smidigt?

Alltså, kylan gör ju sitt till när saker och ting inte vill fungera smidigt. Bara det att det är så jobbigt att ta sig ut för att rätta till någonting. Idag startade inte bilen, och när jag väl fått hjälp med startkablar, så var det stört omöjligt att få bort isen från rutorna, speciellt den på insidan. Jag nådde liksom inte rutan eftersom det var en mage och en ratt i vägen... Åkte ett varv för att ladda batteriet lite och hade sen turen att få låna en sladd till motorvärmare och kupévärmare. Den stod väl på några timmar, men tror ni det blev isfritt??? Halva framrutan åtminstone, tack för det.
Igår när Storasyster var och åkte skridskor gick nya skridskon sönder, vid andra åket. Alltså måste jag ut och byta skridskor närmaste framtiden också, äsch vad tarvligt och det är tredje julklappen hon måste byta (ändå köpte jag inte allt på Rusta i år, det året fick jag nämligen byta 5 grejor på juldagen).
När vi kom hem ville ena bilen på bilbanan inte funka, nu började mamman bli svettig, lade ifrån sig löken till köttfärssåsen mitt på lekrumsgolvet och började meka. Tur man inte är helt tappad bakom en vagn, efter en stund hittade jag en kabel som lossnat och fixade bilen.
Dottern lånar datorn och spelar på Bolibompawebben, tjugo minuter senare, illtjut. Hela bildskärmen har vänt sig vertikalt. Tvärsvårt att flytta musen.... försök inte, det är inte roligt. Mamman hade ingen aning om hur detta skulle lösas, blev irriterad och kastade barnen i säng. Skulle ju skicka in tentan ikväll...
Men så fort barnen låg i sängen och Mozart svämmade ur sovrummet så kunde mamman stressa ner och få ordning på datorn, tack och lov. Nu återstår sista tentagenomläsningen. Om jag orkar. Annars får det bli imorgon. Undrar om det är öppet så man kan byta skridskor imorgon också....

När nätterna blir långa och kölden sätter in

Japp, idag är det kallt, min termometer visar minus 15 och det blåste när jag stapplade till brevlådan och hämtade tidningen (och gårdagens post). Natten blev lång på något sätt också. Jag kom väl i säng vid elva, men hade lite svårt att somna eftersom jag låg obekvämt och hade ont och en bläckfisk inom mig bara vägrade ligga still och ta det lite lugnt. Konstaterade att timern fungerar och att julgranen slocknade kvart i tolv. Får väl ändra tiderna nu när det snart är vardag igen...
Klockan 12 tyckte jag att jag förnimmade en telefonsignal, måste vara hos grannen, tänkte jag, eller har vi den där signalen på vår hemtelefon? I samma sekund tänkte jag flera tankar; jag har inte stängt av ljudet på mobilen som jag alltid gör och den ligger precis vid sängen, min dotter sover borta och någonting kan ha hänt henne.... Innan jag han besluta mig för att kravla mig ur sängen och kontrollera telefonen så ringer mobilen och då går det undan att ta sig ur sovrummet för att inte väcka Liten. Jo, det är Storasyster som längtar efter mamma och vill hem.
Jag går upp och gör i ordning lite välling, tacksam för att dottern blir hemkörd. Flyttar lite på Liten som förvirrad tittar sig omkring och bäddar ner Storasyster bredvid henne. Så ligger vi där alla tre i dubbelsängen och allt är frid och fröjd..... förutom att Liten nu vaknat till och flyttar sig närmare mig för att nypa mig i halsen. Och att vetekudden inte längre är varm om ryggen. Och att jag måste gå upp på toaletten två gånger. Somnar.
Vid halv två ramlar Storasyster ur sängen och jag gör än en gång ett snabbt upphopp ur sängen för att hjälpa henne upp och bädda om henne igen. Jag går på toaletten igen. Under de kommande 20 minutrarna ropar Storasyster "Mamma, mamma..." i sömnen minst tre gånger.
Klockan fyra har Liten tappat nappen bakom sängen, det går inte att hitta den. Jag går upp och letar i lekrummet efter en annan napp. Går på toaletten. Lägger mig bredvid Liten som åter vill nypa mig i halsen. Känner mig täppt i näsan, gör ont att ligga på alla sidor.
Som sagt, 15 grader kallt och blåst, vet inte om det blir någon skridskoåkning i dag. Känner mig lite trött också. Storasyster sover fortfarande, men jag får väl ta och skaka liv i henne snart. Liten somnade redan vid kvart i åtta igår så hon är pigg som en lärka.
Dagens nyhet i lokaltidningen var att någon dumpat ca 10 kaniner i en soptunna dagen före julafton. Vilka människor det finns. Kanske man skulle ta och förbarma sig över en sån däringa kanin...

måndag 4 januari 2010

Svar till två män med annorlunda fokus än framtidsfokus

Göran Petterson, riksdagsledamot för Moderaterna, menar på Norrtelje tidnings debattsida den 14 december att vi utan framtida ansvarstagande för avfallet kan bygga ut den svenska kärnkraften och producera och konsumera mer el. Framtiden lägger han i vetenskapens händer. Petterson pekar på att mänskligheten lyckats lösa stora utmaningar tidigare och jag tolkar det som om han tycker att vi inte behöver oroa oss för framtiden. Som exempel tar han vetenskapens framsteg under de senaste hundra åren, främst månlandningen och klyvningen av atomen. Det är sant att stor teknisk utveckling har skett under de senaste hundra åren, men det är också under den tiden som vi lagt grunden för och bidragit till de klimatförändringar vi ser i dag och inom en nära framtid. En majoritet av forskare i världen är i dag överens om att det är vi människor och vår vetenskap som skapat den skenande växthuseffekten. Skadorna från kärnavfallet ligger möjlighen så långt fram i tiden att Pettersson slipper leva och se dem, men klimatförändringsproblematiken kommer antagligen att skörda många liv redan inom vår livstid, samt göra många människor fattigare och sjukare på jorden. Petterson talar om att skifta fokus och det är också vad jag tror att han måste göra. Visst kan tekniska framsteg hjälpa till att lösa klimatproblemen, men en ändring av livsstilsmönster, främst i den rika världen är ändå nödvändig.

En annan person som verkar ha lite fel fokus är Bertil Mothander som den 11 december anklagar Kristian Krassman och Tove Engvall, (S), för monumental okunskap om koldioxidutsläpp och åtgärder för att minska människans klimatpåverkan. Det handlar inte om okunskap utan om monumentalt olika sätt att se på vårt gemensamma jordklot. Mothander menar att vi i Sverige står för en så liten del av koldioxidutsläppen så att vi borde slippa göra några som helst åtgärder för att minska dem. Sverige är ett litet land med en liten befolkning, men vi har också en hög energianvändning per person. Vi tillhör den del av jordens befolkning som anammat ett livsstilsmönster som är tärande på jordklotet. Sverige är ett välutvecklat land med hög teknisk standard och framstående forskning. Man kan fråga sig vilket land som vore mer lämpligt att ta en ledande roll i minskningen av koldioxidutsläppen.

Mänskligheten har löst många problem, precis som Petterson påpekade, men människan är inte gammal på jorden. Jorden har löst än många fler problem på egen hand och kommer att kunna göra så även i framtiden, med eller utan arten människa.

Catarina Wahlgren, Vänsterpartiet

söndag 3 januari 2010

Vill vi vinter?

Vintern är inte min favoritsäsong, det är jobbigt att klä på sig, jobbigt att röra sig, det är mörkt och man är allmänt trött. Men nu har vi en jättefin vinter med mycket snö och lite sol emellanåt. Barnen, det är ju mest dem man pratar om när man pratar snö och vinter, kan vara ute och åka pulka, bygga i snön, åka skridskor eller skidor. Och till råga på allt kom snön och kylan lagom till jullovet. Borde ju inte finnas ett dugg att klaga på.
Men jag kan konstatera att under de timmar vi tillbringar utomhus varje dag så ser vi knappt några andra barn, nåt enstaka, men inte många. De människor man ser är främst vuxna som promenerar sina hundar. Och i SvD idag står det att "den kalla vintern" har fått folk att rusa till resebyråerna och beställa resor till solen. Fattar ingenting jag. Först är det sånt gnäll att det aldrig är nån snö, att vintrarna inte är sig lika längre etc. och sen när snön kommer då rusar folk och köper en resa utomlands för att slippa snön. Först har de gått ett par månader och klagat på klimatförändringar som gör att det inte kommer nån snö och sen när snön kommer så beror det också på klimatförändringar......eh?
Nu har jag ju redan deklarerat att vinter inte är min årstid, så jag tycker jag har rätt att gnälla lite emellanåt, men det är ju inte nu man helst åker utomlands. Det är ju i det gråa ogenomkomliga oktober-november man vill härífrån. Nu har det vänt, det är kallt och en massa snö och jag tycker det räcker nu, men det är också så att det blir ljusare och ljusare. Vi går mot en ljusare och varmare framtid och det gör väl att man faktiskt kan njuta lite av det vackra. Även om det är besvärligt med kläder och skottning och höga elräkningar...

Det ÄR viktigt att sova

Läser i SvD idag om hur sömnbrist påverkar ungas mentala hälsa. Det är en undersökning som är gjord i USA visserligen, men det finns ingen anledning att tro att våra ungdomar skulle klara sömnbrist bättre. Själv började jag inte sova förrän jag fick mitt första barn, men man kan ju inte heller påstå att jag varit någon gladlynt ungdom i mitt liv precis.
Störst risk för mental ohälsa fanns bland de ungdomar som sov mindre än 5 timmar per natt. Risken för depression var bland dessa hela 71% högrre än hos de utsövda och tankarna på självmord 48% högre. M a o kanske det finns möjligheter att arbeta med nollvisionen för suicid. Hur arbetar vi idag med ungdomars sömnvanor undrar jag direkt, är detta bara en fråga för föräldrarna eller t o m upp till tonåringen själv? Självfallet är det svårt att kontrollera att en 17åring går och lägger sig och dessutom somnar när mamma eller pappa säger till, finns det andra sätt? Kan man genom upplysning och information till föräldrar och ungdomar komma närmre?
Den svenske sömnforskaren Torbjörn Åkerstedt säger att puberteten istället skapar extra sömnbehov och att tonårsgruppen i allmänhet är patologiskt sömnig, därför är sömnbrist i den här gruppen extra allvarlig även om det inte är bra för någon att sova för litet. Åkerstedt har föreslagit att flytta fram skolstarten en timma, men inte fått något gehör. Jag tror inte heller att det är någon lösning. Helt klart finns dock någonting att arbeta med här.

lördag 2 januari 2010

När jag var ett litet ägg....

Nytt år, ny snö, alldeles väldans mycket ny snö, tror det var ca 2,5 dm som jag sopade av bilen när vi skulle åka iväg och pulka idag. Tur man har snälla grannar som hinner skotta framför min dörr innan jag hinner få på mig kläderna på förmiddagen. Fr o m idag har jag också SvD tre månader framöver och det innebär att man har morgontidning även på helgen.Cool. Enligt samma tidning så kommer årets höjdpunkter att bli prinsessbröllop och valet i höst. Jag ser faktiskt mest fram emot den sistnämnda, men jag hittade också vissa andra saker som SvDs reporter tyckte var värt att uppmärksamma. T ex har hon tagit med ett datum i april för Högskoleprovet och ett datum i oktober när Högskoleprovet skrivs(?). Funderar vad man gör på det där datumet i april. I övrigt uppmärksammas också den efterlängtade nolltoleransen mot sjöfylla och avskaffandet av allmän värnplikt. Trycket är också stort på ett nytt Klimatmöte i maj och det skulle ju kunna vara större än både riksdagsval i Sverige och prinsessbröllop kan man tycka. Om man nu skulle kunna lyckas ena sig om något vill säga.
Själv tycker jag givetvis att den största händelsen i år kommer att ske redan nu i januari när ett nytt litet liv ska börja spira här hemma. En ny liten tjej som ska kastas in i den här ojämlika världen och försöka förändra den. Någon gång kommer någon att lyckas. Det måste vara min övertygelse. Idag sa Liten "Mamma, när jag var ett ägg, då visste jag inte att det fanns flera starka tjejer, men det finns Pippi, Liten, Mamma och Storasyster." Man är ju lite stolt att bli omnämnd där trots att man mest gnäller och har ont och är trött....
Mycket roligt har man fått höra under denna Mammabarnhelg, tja, vi har ju många såna, men den här är speciell eftersom mamman lagt tentan på is och leker med barnen mest hela dagarna. Vi har åkt pulka, kört bilbana, sett på film, ätit gott, ätit godis, frukt och efterrätt, sovit länge och haft det allmänt toppen. Mamman är dock lite för trött för att riktigt orka, men ser ändå detta som en investering inför den tid då de "stora" tjejerna kanske får ta ett myrkliv tillbaka för sin lillasyster. Imorgon ska vi nog baka lite, när vi varit ute i snön och snurrat en stund, och mer bilbanerace är utlovat. På måndag måste mamman återuppta tentaarbetet och vara lite tråkig igen. Och ta tag i städningen. Och packa BBväskan, det stod visst på nån sajt att detta skulle göras denna vecka... minns inte ens vad som ska vara i, men det kanske man också kan hitta på nätet. Nu dags att vila inför en lång lekdag till...

fredag 1 januari 2010

Årskrönika Mammapolitik 2009

Ja, det är väl bara att konstatera att 2009 var ett tufft år ur mitt perspektiv. Jag ska här försöka sammanfatta bloggens innehåll under "skitåret 2009".
Januari var kallt och mörkt (och dyrt rent uppvärmingsmässigt med ett pissigt elavtal). Jag bloggade om Veolia, Israel och den framtida JanssonLarssonledningen för att hämta vatten på andra sidan ån (Mälaren). Den 16 januari var det minus 16 grader ute och bilen gav upp utanför fritids vid 20 i sju på morgonen. Jag skulle börja jobba halv åtta. Till råga på allt råkade jag ut för ett tidigt missfall och började störtblöda under bogseringen av bilen till verkstaden. Fortsatte sen med blödningar, illamående, smärtor, medicineringar och blodbrist fram till slutet av april. Vabbade stora delar av januari och februari och bloggade då om Försäkringskassan, någon ersättning fick jag inte förrän i maj månad. Därför har givetvis bloggarna handlat en hel del om Försäkringskassan även under november och december då jag varit sjukskriven och ännu inte vet om jag överhuvudtaget får någon ersättning.
Februari var också kall. Allmänhetens frågestund plockades bort från fullmäktigemötena och kvinnobristen i Tiohundra ABs styrelse var ett faktum. Fortsatte blogga om vården, vårdval, krisen och kärnkraften i mars och i april var det åter dags för vattenledningen, bilverkstan och de nya sopbehållarna.
Under hela året har det klart framgått av mina bloggar att både barn och föräldrar blir lidande av långa arbetsdagar och tunga arbetsförhållanden. Ansträngda förhållanden på förskolor och fritids med stora barngrupper och lite personal gör sitt därtill. Flera gånger har jag ifrågasatt kostens betydelse. Ett återkommande inslag har också kundvalet av hemtjänst inom Tiohundra samt Vårdval Tiohundra varit, ur brukarperspektiv, ur ekonomiska perspektiv och ur miljöperspektiv.
Jag har skrivit mycket om fotboll ur ett jämställdhetsperspektiv. Och på bilverkstan har jag varit väldigt många gånger. Är en rätt trött och slagen hjälte emellanåt, men fortsätter envist hävda att jag är att räkna med. Blev gravid igen i början av maj och mådde illa hela sommaren.
Har skrivit väldigt mycket om den jobbiga situationen på min arbetsplats där det har varit ständig personalbrist sen jag började. Som trött, gravid och illamående med bäckensmärtor blev jag sjukskriven i början av november, vilket så här i efterhand verkar ha räddat även mina barn från totala psykbryt. Visst har mamma haft ont, varit stressad och trött, men dagarna har blivit kortare och hemmavistelserna längre, vilket har påverkat båda barnen lugnande positivt.
Under hösten har bloggarna dessutom handlat om konsumtion, valfrihet, kundval, vårdval, vårdnadstvister, influensa och vaccin. Även kärnkraften och trafiksäkerheten har jag nämnt. Och mycket mer naturligtvis.
2010 ska nu bli ett underbart rödgrönt, kärlekens år med ny familjemedlem, studier, valframgångar (seger) och nytt hopp. Och jag ska blogga nästan varje dag (vet att det blivit lite fattigt framåt slutet av året, men nu blir det nya takter). Nyårslöfte kan man säga.