konsumtion

Framsidan av dagens lokaltidning talar om en ny galleria som ska öppna i stan. Baksidan skriver om köpfesten som kom av sig....

Visst vill man ha en levande stadskärna, visst vill man att människor ska ha jobb, tillgång till allehanda olika produkter och en viss valfrihet när de väljer att äta ute. Men själv är jag ju ingen storkonsument och konstaterar krasst att jag nog aldrig kommer att gå in i den där gallerian. Jag vet knappt vad butikerna på stan heter eller var de ligger. Att min gamla katt Humlans pappershandel slagit igen för gott och blivit privat apotek har gått mig förbi. Jag har aldrig köpt någonting på Åhléns och aldrig besökt Åtellet.

Och som gammal lanthandlardotter så vet jag inte riktigt om jag ska skämmas för att jag inte när min hembygd (jag handlar ju lite via nätet ibland...) eller om jag ska vara stolt över att jag överhuvudtaget inte är en konsumtionsmänniska utan istället klarar mig på mindre och på så sätt förhoppningsvis lämnar ett mindre ekologiskt fotavtryck.

Jag handlar i någon av stadens ICAbutiker 2-3 gånger i månaden, sen gör jag vissa inköp av t ex studielitteratur via nätet, gärna begagnat. Ekologiska frukt och grönsaker kommer per leverans utanför dörren en gång i veckan. Jag gillar inte att shoppa, min plånbok gillar det inte heller och jag vill övertyga mig själv om att inte heller miljön är så särdeles intresserad av att jag spenderar min a pengar på mer konsumtion av varor.

Är mina val viktigare när jag representerar mig själv än när jag representerar andra?

Frågan ställer jag efter kvällens fullmäktigedebatt kring miljöcertifiering av kommunen. För mig är det självklart att vi gör allt vi kan för att göra vår kommun mer miljörätt, mer klimatsmart och vänligare mot oss och våra kommande generationer. Att ställa om samhället bit för bit mot ett grönare och hållbarare system är inte bara nödvändigt utan också någonting som kommer att komma oss alla till del, på ett positivt sätt.

Jag blir förundrad då bonden och centerpartisten Berit Jansson berättar om hur hon själv tyckt att det var viktigt att bli KRAVcertifierad som bonde efter Tjernobylkatastrofen, hur hon ställde sig frågan; Är jag verkligen på rätt väg? och hur hon kände sig nöjd och säker med garantin att vara kontrollerad av KRAV i sin verksamhet. Ändå tycker hon att det är dyrt och onödigt att ställa liknande miljökrav på kommunens verksamheter. "Kommunen behöver inte vara konkurrenskraftig på samma sätt som ett företag". Är det detsamma som att vi inte har några ambitioner för kommunens arbete eller för de som på olika sätt nyttjar kommunal omsorg, skola eller service?

Jag har ända sen min äldsta dotter för 6 år sedan började i den kommunala barnomsorgen undrat varför man inte kan få garantier om svenskt kött, närproducerad och ekologisk kost. Nej, för att kunna erbjuda sina barn, eller för den delen äldre föräldrar, detta tvingas man välja privata entreprenörer som inte är bundna av kommunens upphandlingsavtal. Men om kommunen hade en certifiering som garanterade miljöhänsyn i kostproduktionen skulle vi kunna känna oss mer tillfreds, mer trygga i att barnen faktiskt får i sig en fullgod kost.

Berit Jansson, ställer du dig aldrig frågan; Är vi på rätt väg? Du representerar faktiskt kommunmedborgarna och de har väl samma rätt att ställa KRAV på kvalitet och kontroll som du har i ditt privata arbete och liv?

Det verkar som om den borgerliga majoriteten inte är beredda att låta de som utnyttjar kommunens service åtnjuta samma kvalitet som privata entreprenörer kan erbjuda. Kanske är det för att utarma verksamheten och tvinga fram avknoppningar, för alla som arbetar vill ju kunna erbjuda bästa service och kvalitet. Ingen vill vara den verksamhet som de som inte orkar eller kan välja erbjuds.

Berit Jansson vill själv vara certifierad och kontrollerad men miljöarbetet i kommunen anser hon kan skötas på andra sätt. Genom policies och hyllvärmare som inte binder oss till någonting överhuvudtaget. Norrtälje kommun kallar sig sedan länge för EKOkommun, men inte kan man kalla sig för en framsynt och djärv miljökommun bara för att man restaurerar några sjöar och har turen att ligga i ett område rikt på vacker natur. Här satsas det på fler bilvägar medan järnvägen (som var en hit redan för över 100 år sedan) måste utredas ytterligare. Motion efter motion på miljöområdet avslås med hänvisningar till lagar, kostnader och allmänt elände som de skulle medföra. Trots att de är fullt genomförbara på andra orter i landet. Dåligt. riktigt eländigt dåligt är det. Och jag undrar; kan vi verkligen vara på rätt väg????

ja, tack och amen - den gubben går inte

Man måste göra sig av med sina ryggsäckar. Det fick vi höra massor av gånger innan vår provisoriska förskola slogs ihop med en annan förskola som funnits i tjugo år för att bli en helt ny förskola tillsammans. Och då menade man givetvis inte de positiva ryggsäckarna med erfarenheter och kunskaper utan typ "ovanor" och inrutade, oflexibla arbetssätt. Vi tyckte väl att vi som bara funnits ett knappt år inte hunnit skaffa oss så otroligt tung ryggsäck, men chefen intygade att det går fort att skaffa sig sådana och det är viktigt att man lämnar allt bakom sig och verkligen startar på en ny kula tillsammans.

Och sen vi kom till den nya förskolan i januari har vi från ledningen fått höra att allt negativt som sker på vår avdelning har med tiden på den provisoriska förskolan att göra. Det har ingenting att göra med att 60% av personalen varit sjukskriven i stort sett hela tiden och att vi haft en massa olika vikarier av varierande kvalitet. Det har ingenting att göra med det arbetssätt vi tillämpar som innebär att vi aldrig har tillgång till tre heltider på våra 15 barn, att vi inte tar in vikarier om det inte är absolut nödvändigt, att vi inte ser till att vissa personer är mer lämpade för vissa saker; utan principen vemsomhelst kan göra vadsomhelst med vemsomhelst (vilket fungerar dåligt för små barn).

Nej, "det hänger kvar....", säger ledningen och, ärligt talat, börjar det stå mig upp i halsen. Vi har ett antal barn som "hänger kvar" och sen är det ju jag.... Det är ingen annan personal på vår avdelning som "hänger kvar....". Det var ju nästan bara jag från början och så har det ju varit i snart två år. Men om problemet är något som "hänger kvar...." eller det faktum att jag i stort sett har varit den enda ordinarie personalen på avdelningen i två år, det kanske inte jag som vanlig anställd kan förstå.

Som det känns nu kommer det att bli ett lyft för ledningen när jag går på min mammaledighet och de slipper något som "hänger kvar....", något obekvämt, någon som inte ställer sig i ledet, fyller i enkäterna som man ska och säger ja, tack och amen.

Inte så där jättestor lust

Det är verkligen inte så att man känner att natten nu är längre än dagen, i alla fall inte den tid man ligger i sin sköna säng och sover. Elakt vibrerar väckarklockan vid 05.00. Det är inte så att man har så där jättestor lust att stiga upp. Och det är bara onsdag. Och det är bara september. Längtar jag till det vänder igen? Gissa.

Samtidigt läser man om f d ganska vänsterinriktade människor som går åt höger. Det är fel håll, var det ingen som talade om det? Men det är ju bra när de byter parti i alla fall så att man vet var man har dem. Det är värre om de blir kvar med vänsterstämpel och liksom ändå kliver närmare högerkanten. Det är ju också ett scenario som inte helt diffar med verkligheten.

Vårt land behöver verkligen inte fler folkpartister som sitter och dunkar Moderaterna i ryggen med ivriga hejarop. Vi behöver en rättvisare politik, en kraftig demokratisering av hela samhället och en arbetarrörelse som förstår att göra gemensam sak av att ta tillbaka sina mandat och vrida verkligheten vänsterut.

En annan anka

Alla har vi väl gjort en och annan anka, men kanske inte som Anna Anka. (Oj, så fyndigt). Nu har väl snart varenda bloggare och krönikör i detta land berört Anna Ankas önskan om att få engagera sig i svensk politik. Och det är väl upp till var och en att gå med i ett parti, men sen ska man ju ha det partiets förtroende för att få en ledande post inom detsamma. Jag vet inte om Anna Anka kan lyckas med det. För hur mycket borgerlig hon än verkar för oss till vänster, hur mycket hennes åsikter liknar KD eller M för oss i det rödgröna lägret, så är hon kanske ändå att betrakta som en extrempolitiker i Lagomlandet Sverige.

Jag läste hennes artikel i SvD och jag måste säga att det kändes som en fläkt från en annan tid eller en annan värld. Vi har kommit längre Anna! Och jag måste säga att jag känner mig så nöjd att jag inser att det inte är min plikt att utföra sexuella tjänster varje morgon för att få behålla min man. Kräver han det, kan han dra. Men han är ju å andra sidan inte Paul Anka. Och jag inser snabbt att det är ett pris Anna betalar för att få leva det liv hon gör. Och hon tycker det är värt det. Det är ju hennes grej, det säger jag ingenting om, men det är ingenting att göra politik av. Inte i Sverige. Idag.

Jag tänker också på det hon säger om hemhjälp. Jag har mina barn i förskolan, dels för att jag tycker att det till viss del är någonting positivt för dem, dels för att jag måste arbeta för att försörja mig och dem. Men när jag är ledig, tycker jag att jag är den som bäst tar hand om dem och uppfostrar dem. Skulle aldrig drömma om att låta någon annan ta hand om dem när jag är ledig. En barnflicka kan vara ett alternativ när man jobbar kvällar och helger (typ när man blir iröstad i EUparlamentet eller nåt), men på fritiden tar jag hand om mina egna barn. Det är en ynnest.

Jag kanske är självgod, men jag anser också att jag själv är bäst på att laga mat, baka kaffebröd, handla, sköta trädgården och mycket annat. Okej, jag kanske inte är bäst i världen på att städa, men hur ska ickesvenskspråkiga städare kunna få ordning på mina politiska handlingar och kurslitteratur? Att ha städat innebär ju inte bara tyllgardiner och väldammade porslinsdekorationer i den vita vitrinhyllan.

Jag är stolt över att arbeta, göra ett bra jobb, engagera mig i samhället, veta vad jag pratar om, uppfostra mina barn och ta hand om min egen skit (även om den stinker ibland). Det livet Anna Anka lever är inte åtråvärt för mig och absolut inte värt ett "blowjob every morning".

det känns bra när man kommer nån vart

Vet inte om jag egentligen kommit någon vart den här veckan, men det känns lite så i alla fall. Dotterns födelsedag klarades av med galans även om kalaset dröjer en vecka till. Jag grejade både kvällsbesök hos syster (på punkacykel), personalmöte, föräldrarmöte på jobbet, fotbollsmöte, paketköp, paketinslagning och att vara på jobbet i tid hela veckan. På jobbet har vi haft både psykologsamtal och föräldrarsamtal och allting har förlupit på bästa möjliga sätt känns det som, men det är ju slitigt ändå. Och man är ju slut, så slut. Då¨ser man fram emot en helg med bakning, städning och födelsedagsmiddag. Icke att förglömma; dugga i skolan på måndag. Och har jag tränat någonting? Njaeeeee, det skulle vara att ljuga att säga att jag har ansträngt mig. Hoppas klara mig någorlunda på gamla meriter.

Min blogg häromdagen om synen på kvinnor med små barns erfarenheter kontra män i övre medelålderns meriter vid nomineringar till politiska uppdrag citerades i tidningen idag och jag har fått flera muntra tillrop, vilket är bra. Vi som vill förändra strukturerna i maktens korridorer måste hålla ihop och höras. Vi som vill demokratisera, göra politiken till var människas intresse och ansvar, vi måste kämpa för att trycka oss in, trycka ut och ta plats. Vi som kämpar för en annan kvinnlig verklighet än den Anna Anka (alltså; bara namnet!!!) kämpar för. (Jag tror både Kalle, Arne och t o m femtiotalskvinnan Kajsa skimrar i en mer strålande glans, åtminstone nån typ av glans som vi andra kan förstå och ha översikt med).

I övrigt vill jag bara säga att livet kan vända och från likgiltighet kan steget till, om än osäker, lycka vara väldigt kort. Tro på framtiden helt enkelt.

En vecka med mycket innehåll

Måndag började med besök hos frissan, skola, föreläsning om däggdjur, redovisning av naturstigar med blockflöjtsframträdande och på kvällen klädparty hos systeryster. Dotter som hela tiden tjatade om inbjudningskort till kalas och bakning och hur många dagar är det kvar tills jag fyller år?

Tisdag skola, långsam långsam långsam föreläsning i naturgeografi, så attans trött efter att ha suttit uppe till 23.45 för att få iväg inbjudningarna till kalaset. Måste lämna stenstuffer och kamrater vid 15 för att svänga förbi poststället och hämta dotterns presenter och sen full fart till jobbet, personalmöte och föräldrarmöte. Hämtade barnen vid nio hos systeryster och snabbt hem för att försöka få sova några timmar.

Onsdag har bytt tid med kollegan för att hinna hämta Liten tidigare på dagis som stänger 16 idag, så jag stiger upp halv fem och kör järnet. Barnen trötta och ledsna på morgonen, svårväckta. Är det sista dagen jag är sex år idag? Det börjar kännas sorgligt.

en bra och innehållsrik dag på jobbet med bl a skogspromenad. Skönt att få sluta vid tre och full fart hemåt. Storasyster i badhuset med kamrat, vi åt mat och jag for iväg på uppföljningsmöte för fotbollen. Inser där att det krävs mycket mer av oss föräldrar än att bar skjutsa, heja på och försöka peppa våra barn. I stort sett alla måste kunna ställa upp som tränare för att det ska bli någonting. Vi får väl se vad som händer. Hem, lägga barnen som nu sover på nålar inför morgondagens födelsedag. Jag har slagit in presenterna, diskar och försöker plugga lite fåglar inför duggan på måndag. Tofsvipa, kul skämt liksom.

Måste nog sova nu om jag ska orka upp och sjunga Ja må hon leva imorgon vid femtiden. Och inte glömma lägga ut partytältet till brorsan. Lyckats tvätta håret på Liten också. Under protest. I helgen blir det ännu kortare. har vi bestämt. God natt typ.

Vi vill förändra

Vill man förändra så måste man börja grundläggande. Och är det som Ulrika Falk skriver i sin blogg att man i nomineringsförfarande utesluter människor p g a att de t ex har små barn så är man ju farligt ute. Det är lika illa som att sjukskrivna personer utesluts från allt politiskt arbete genom att Försäkringskassan drar in deras sjukförsäkring om de är politiskt aktiva. Vill vi förändra, måste vi släppa in människor som vanligtvis inte är de som har makten, i maktens korridorer. Endast dessa personer vet hur demokratin och medborgarnas medverkan i samhällsstyrningen kan förändras så att fler kan och vill delta.

Jag tror att det som Ulrika skriver är sant; en kvinna kan värderas lägre p g a att hon har små barn, en person värderas lägre för att den uppnått en aktningsvärd ålder, en person värderas lägre för att "vi andra" bedömer hur mycket den personen har ork och tid med. Men sällan verkar vi tycka att en man i 60årsåldern med många styrelse och föreningsuppdrag har för mycket på sin lott. Då betraktas han istället som kunnig och erfaren och ytterst lämpad för ytterligare uppdrag.

Vi måste lita på att en person som frivilligt kandiderar till ett uppdrag, är beredd att arbeta. Fungerar det inte, är det inte säkert att det är personen som sådan det är fel på, det kan också vara arbetssättet, mötesformerna, tiderna eller annat. Vill vi förändra måste vi tänka till. Vill vi förändra måste vi våga. Jag är säker på att de pensionärer, småbarnsföräldrar, sjukskrivna, invandrare eller vadan det nu månne vara, som är beredda att kandidera till samhälleliga uppdrag också är beredda till en kamp för breddad demokrati och förändrade arbetssätt i maktens korridorer.

Trötthet och hormonrubbningar

Trodde att jag kanske höll på att bli sjuk, men det är nog bara simpel stress, trötthet och hormonrubbningar. En del sammandrabbningar har det blivit här hemma och rösten tog stryk av såväl hojtande på fotbollsavslutningen som av ignorerade tillrättavisningar av mopsig treåring. Köpte lite majs på skördemarknaden, men var inte alls i form att vare sig shoppa eller titta på folk.

Den här dagen började med Mullestart. Storasyster var blyg och nervös och ville inte, men när vi hämtade henne igen var hon uppåt värre. Och det höll i sig hela dagen. Systrarna lekte medan mamman diskade, tvättade och vek mängder av tvätt. Efter en stund tröttnade vi på att vara inne i solskenet och tog med oss mormor ut i svampskogen och jag måste säga att tjejerna var duktiga som höll humöret uppe trots att skogen förändrats och vi hamnade i totalt oländlig terräng en stund. Brännässleutslag på benen och inte alls kort och enkelt att gå var de ändå vid gott mod och glada över den överfulla svampkorgen. Vi köpte med oss pizza hem till middag och kort därefter slocknade Liten framför Bolibompa (även jag, men jag tog mig till sans igen).

Storasyster badade och tvättade håret och jag tog hand om svampen. Bakningen till födelsedagen på torsdag får vi väl sköta pö om pö under veckan eftersom det nu är föräldrarmöten och annat i vägen på kvällarna. Nu blev jag jättetrött igen. Kanske bäst att krypa i säng.

Att avstå eller att utöka

Läser i veckans nummer av ETC Stockholm om det förslag om en vegetarisk dag i veckan som jag bloggade om förra veckan. I tidningen menar man att det är ett gammalt förslag och att kyrkan (olika trosinriktningar) sen urminnes tider förespråkat att man avstår vissa saker t ex vissa dagar i veckan och att det är någonting som känns bra för människor, att uppoffra sig för t ex Gud eller en bättre värld.

Jag vet dock inte om jag håller med om att en vegetarisk dag i veckan är att uppoffra sig eller att avstå någonting. Det kan väl lika gärna vara att utöka sina matpreferenser, att lära sig äta nya saker, prova nya recept och bredda sin vardagliga kost? Det kan man göra för sig själv, för sin hälsa, för en bättre värld eller för Gud om man känner så.

Dagens nyheter

Läser i morgontidningen att väldigt få familjer, ca 15%, skulle vara intresserade av att utnyttja ett vårdnadsbidrag om detta erbjöds i deras kommun. Det är m a o fler än jag som insett att detta inte innebär en reell möjlighet att få mer tid med sina barn. Hur stora nedskärningar inom den allmänna barnomsorgen som skulle krävas för att finansiera dessa 15% av familjernas fria val framgår dock inte. Mitt förslag är som vanligt att i såna fall använda pengarna till att sänka arbetstiden för samtliga småbarnsföräldrar, det ger oss en verklig möjlighet att umgås mer med våra små barn.

Läser också i tidningen om f d Flygskolans lokaler som nu planeras utnyttjas till Familjens Hus. Lite skeptisk är man ju naturligtvis när det poppar upp förslag på det här viset. Familjens hus är ju någonting som vi arbetat för mycket länge i Norrtälje (ett hus där MVC, BVC, vissa delar av socialtjänsten, öppenförskola mm finns samlade för att underlätta samverkan). Nu kommer ett förslag att göra ett sånt här hus i hyrda lokaler, som vi enbart hyr p g a att någon glömt att säga upp ett kontrakt. Bör inte en varaktig satsning på familjer och barn ske i egna lokaler? Har kommunen planer på att köpa f d Flygskolans lokaler? Annars hoppas man ju verkligen att de skrivs ett fördelaktigt långtidskontrakt så att inte familjeverksamheten hotas att slås sönder om blott ett par år igen...

Solig september

Det är svårt att veta vad man ska ha på sig när man går upp kvart i fem på morgonen och det fortfarande är mörkt och bara sju plusgrader ute. Framåt förmiddagen har det de senaste dagarna värmt på ordentligt och t ex svarta manchesterbyxor har känts helt fel.

I morse hade Liten kissat i sängen och det blev till att börja morgonen med att kasta in en maskin tvätt. Liten somnade om och blev riktigt svårväckt. Snorig också. Bara hon inte blir sjuk nu. Stressade som vanligt iväg, tog upp en samåkare och gasen i botten söderut. Vägarbetet vid jobbet gjorde att jag trots allt blev ett par minuter sen, så dagen börjar med andan i halsen. Hann inte ens få på kaffe.

Sen lugnade det ned sig för även om vi är kort om folk på jobbet så är många barn sjuka eller lediga så barngruppen var ganska liten. All personal i köket var sjuka och maten........inte så god om man uttrycker sig milt. Jag fick leva på torra limpsmörgåsar med smör fram till mellis då vi hittade lite yoghurt. De flesta barnen åt också bara macka.

Slutade kvart över tre och det känns alltid lika skönt att styra bilen hemåt medan det fortfarande känns som dag. (Shit vad tvättmaskinen låter konstigt nu, men den är ju 12 år så den kanske snart gjort sitt). Hade lovat brorsan att bjuda på middag så det var bara att skynda hem och slänga ihop något annat än rester. Gott. Dinkelpasta med spirulina, tomat, äpple och kycklingfilébitar i gyroskryddor. Det behövde vi andra också efter denna restvecka. Nu har jag inte handlat på två veckor, men det får vänta till på lördag. Hade tänkt handla ikväll, men Liten toksomnade i mitt knä vid matbordet. Tur hon hunnit få i sig lite mat i alla fall. Ser med liten ljusning fram emot att även morgondagens lämning ska fungera utan tårar (peppar, peppar, två dagar i rad nu). Och längtar till svampskogen.................

Apropå snöskottning

Just nu har det skrivits lite i lokaltidningen om att äldre som inte skottat bort snön från sin tomt inte kan få någon hemtjänst. Det har ju varit så under en tid att äldre inte kan få hjälp med t ex snöskottning och att bära ved och jag minns vad en centerpartistisk ledamot i tiohundranämnden sa när denna fråga var uppe: "Men i den här kommunen känner väl alla nån med traktor som kan komma förbi och skotta, det lär inte bli några problem." Bara så ni vet alla ni infyttade stadsbor som inte har de rätta traktorkontakterna.

En ganska solig, blåsig, bra dag

I morse ringde väl klockan lite väl tidigt, men jag hade lyckats sova rätt bra, så det var väl ändå positivt att stiga upp. Jag skulle åka lite tidigare till jobbet eftersom arbetskamraten vabbade. Peppar, peppar, ta i trä, lämnade Liten utan tårar (tja, hon grät lite hemma, men inte vid lämningen på dagis) och även Storasyster traskade in på fritids utan överdrivna fasthållande gester som ibland kan drabba oss.

Vi hade ganska få barn på avdelningen idag och det passade ju bra då eftersom vi också hade en ny tjej som började inskolning idag. Allt flöt på bra med lite småkonflikter i barngruppen, men ingenting allvarligt. Två gamla vikarier som jag inte sett på jättelänge var på huset och det var kul att träffa dem igen. När jag åkte hem från jobbet var jag på riktigt bra humör (jag slutade ju två timmar tidigare då jag tagit föräldrarledigt för att gå på fika på Storasysters fritids).

Kom till fritids strax före fyra och satt lugnt ned med nöjd dotter och drack kaffe och åt hembakt. Sen hann vi hem och äta lite rester innan sista fotbollsträningen för den här utesäsongen. På lördag är det avslutning. Förhoppningsvis blir det sen en fortsättning inomhus för 02flickorna. (Annars hade iofs Storasyster fått prova på judo igår med fritids och var mycket intresserad av det. Mammas val är dock fotboll.)

Nu har dagen hållt på i 15 timmar. Barnen badar och jag konstaterar att partiföreningarnas räkningar nu skickas till mig efter kassörens bortgång. Vet inte vad jag ska göra med dem. Suck. När ska jag ha tid att fundera ut det?

Imorgon är det jag som öppnar så kvällen ska inte bli så sen, men lite grand måste jag nog förbereda. Hänga tvätt, plocka fram kläder, städa undan i badrummet och diska. Plocka fram nånting till middagen imorgon, har visst lovat brorsan en bit mat.... oj, nu blev jag trött.

Visst har vi nåt gemensamt

Tvärtemot vad ledaren i lokaltidningen idag menar att vi rodgrona inte har någonting gemensamt, måste jag påstå att vi har en hel del gemensamt. Ibland kanske t o m mer än vad den s k alliansen har. Det är nog bara så att vi inte vill gå ut och säga saker innan vi vet att alla är med på det. Vi vill liksom inte jobba efter principen; Ett parti talar och de andra infogar sig i vad som sägs oavsett vad det är. En sak som vi definitivt har gemensamt är att vi vill ha ett annat styre i kommun, landsting och i riket efter valet 2010, vi vill ha förändring och vi vill styra in på en helt annan väg än den som uppmanar oss att bli egoister, mycket ska ha mer, starka trampar på svagare och ekonomi och marknad är viktigare än miljö och solidaritet. Vi vet att förändring är möjlig, vi vet att ett annat samhälle går att bygga med mycket vilja, tro och framtidsanda. Vi vägrar acceptera borgarnas sanningar om den enda vägen.

Jag började som vanligt min dag med att lämna ett gråtande barn på dagis. Sen var det vidare till "lärakännasamtal" med läraren på skolan. "Vad är er föräldrars förväntningar på oss?" var en av frågorna och jag svarade som hämtat ur en lärobok: "Att ni håller hennes intresse för lärande brinnande." Det är ju rätt enkelt, det är det man vill. Har hon bara roligt och undervisningen ligger på en nivå som är avpassat för henne som kommer hon att lära sig massor. Och det är vad vi föräldrar önskar oss. Och än så länge förväntar oss. Vårt första barn i skolan och då vet vi ingenting annat än att tillvaron och lärandet ska fungera som vi önskar.

Det är väldigt skönt att ha ett barn där allting alltid bara är positivt och bra vid alla samtal. Det ger kraft.

Vi pluggade hela dagen hemma hos en kurskamrat på Björkö. Jättefint hus som de ritat själva och jättegod mat /linssoppa med saffran och hembakt bröd/. Jag lärde mig lite också, t ex att tusenskönor är ätliga och att "Lilla Snigel" framförd av blockflöjtstrio kan vara en klar hit. Varje dag en ny upptäckt.

Hämtar barn, lagar mat, levererar nyhet om att mormor kommer som barnvakt på kvällen och den äldsta jublar som vanligt och Liten slänger sig inte ner och skriker hysteriskt utan konstaterar att hon "gillar mormor". Yes!!!! Är detta ett gigantiskt kliv för mänskligheten tro??? I lugn och ro kunde jag promenera iväg till föräldrarmöte på skolan (jätteduktig är jag och tar inte på mig några uppdrag som klassförälder eller representant i rådet). Jag ligger lågt och väntar in ett annat tillfälle att gå till attack om att barnen får äta lunch redan halv elva och bara har 20 minuter på sig att äta sig mätta. Rena katastrofen om du frågar mig, stackars Storasyster som är kvar till halv sex-sex varje dag. Inte konstigt hon är trött och grinig.

Jag säger inte heller något om den förfärliga trafiksituationen utanför skolan eller det totalt obegripliga informationsbladet vi fick om detta via nån praktikant på tekniska kontoret igår. Och jag ska ännu ett tag även knipa käft om den broschyr från Anne S Pihlgren som delades ut till alla föräldrar. Ett litet tag till, sen börjar det väl pysa så smått. men jag har lite annat för mig ett tag till.

Imorgon blir det jobbet, nytt inskolningsbarn (igen), förhoppningsvis friska ovabbande kollegor, men där är läget osäkert, föräldrarledig två timmar på eftermiddagen för fika på fritids med Storasyster och sen snabbmat och fotbollsträning (säsongens sista, åtminstone utomhus). Puh. En del brukar säga att hösten är en skön lugn period efter den hektiska sommaren. Vilka rötägg.

Byt mat - inte klimat

Tidningen Allt för föräldrar (tror jag det var) lanserar en vegetarisk dag i veckan (torsdagar) och tipsar om recept som är goda, billiga och snabba att tillaga för stressade småbarnsfamiljer. Själv har jag ju som gammal vegetarian mellan 2-5 vegetariska dagar i veckan, men tycker ändå att det är ett utmärkt initiativ som syftar till både att vara med och ta sitt ansvar för miljön på ett enkelt sätt, men även till att uppnå en bättre hälsa och en mer varierad kost för vår uppväxande generation.

Som jag skrev häromdagen i anteckningarna från vår träff på Syninge kursgård så är mat i allra högsta grad politik, glöm inte det-

vi är medvetna om att vi spretar

Vi, som ibland fortfarande anklagas för att vara sovjetkommunister och vilja stöpa alla i samma form, är nog ett av de mer spretiga partierna. Alla har sina hjärtefrågor och vi har alltid svårt att prioritera vilka som är viktigast att driva i en valrörelse. Idag har vi haft nordostträff på Syninge kursgård och återigen diskuterat frågan profilfrågor. Förra gången vi gjórde det kom vi fram till en 1,5 sidor lång lista på saker där ingenting kunde strykas. Idag var det en mer lös diskussion, men följande kom upp:

Sjukvården, ersättningssystemen. Lars Ohly är den enda som talar om sjukskrivningar som en försäkring, alla andra kallar det bidrag. Eftersatta grupper i samhället; pensionärer och sjuka. Vi pratar också om systemet med privatiseringar av sjukvård och skolor, situationen med stora barngrupper på förskolor och fritidshem.

En annan värld är möjlig – En annan skola är möjlig – En annan sjukvård är möjlig – En bättre värld är möjlig – En bättre… är möjlig – En jämlik värld är möjlig -

Varför är jag vänsterpartist?
Generell välfärd, offentligt ägande

Utmaning till alliansen – enkelt flygblad har gjorts i Österåker.

”Jag är inte så intresserad av politik… - Men vad äter du för mat då?”

Mat är politik, allt är politik.

Det är viktigt för oss att vara ETT parti – på kommun, landstings- och riksnivå.

Privata alternativ har funnits länge, men de har inte fått del av skattepengarna. Vad passar dåligt att privatisera? Utbildning, vård, kultur, poänger med att tillsammans äga och driva.

Inte bara rättvisa – också demokrati.

Efterfrågan, ju mer pengar desto mer kan du efterfråga. Ska efterfrågan eller behov styra? När makten hos valda politiker minskar, minskar rösträttens värde.

Vi är tydligt socialistiska och feministiska.

Vi har varit opposition sen 1917 så vi är väldigt vältränade. Vi har tränat för att en dag sitta i regeringen, så det borde gå bra nu när vi tränat länge. Vi är inte bara i politisk opposition utan även mot ett patriarkalt samhälle som det kommer att ta generationer att förändra. Ska vi vänta tills vi får egen majoritet innan vi börjar skapa vårt drömsamhälle kommer det att ta flera hundra år och samhället kommer att vara riktigt dåligt.

Det är bättre att försöka vara med och få rätt i praktiken än att stå vid sidan och ha rätt i retoriken.

Oppositionens mål kan inte vara: Vi vill ha makt, utan: Vi vill förändra.

Miljöfrågorna är den största politiska utmaningen. Lyckas vi inte blir alla andra frågor oviktiga. Marknaden kommer inte att lösa miljöproblemen. Den kortsiktiga lönsamheten har inget intresse av långsiktig hållbarhet.

Rättvisan. Välfärden. Tryggheten. Massarbetslösheten måste lösas. Rättviseaspekter, minska klyftor. Hålla ihop samhället. Människor blir inte längre delaktiga i samhället.

Demokratin. Bygger på att många är delaktiga och känner tilltro. Vi ska vara tre partier som bjuder in människor som vill ha inflytande. Vi ska lyssna och låta människor vara med och påverka. Projektet med att byta regeringen är ingen grej mellan tre partier. Vi ska inte vara rädda för människors förväntningar på förändringar – vi ska vara rädda om de inte förväntar sig förändringar. Barack Obamas ledarskap är väl det som präglas av mest förväntningar. Lars Ohly vill gärna vara Sveriges Obama.

Japp, lite axplock ur anteckningarna från en härlig dag på Syninge kursgård.

inputhelg

Ska nu ägna lördagen åt konferens på kursgård med inslag av partiledare och sedan ägna söndagen åt stor rödgrön fest i Kungsan med tillika inslag av partiledare, men då lär det bli ett par till. Hoppas efter detta vara peppad inför ett års valrörelse.

Fokusera positivt

Vet inte riktigt, men det började säkert redan när jag vaknade med tanken på att jag måste ljuga för Liten och lova att jag skulle komma och hämta henne på dagis, trots att jag var väl medveten om att vi hade obligatorisk kvällsföreläsning på jobbet och jag redan avtalat med mormor att hon skulle hämta. Bara tanken när man går upp att veta att det är nästan 17 timmar tills man får gå och lägga sig igen och då antagligen först natta två gråtande hysteriska barn, njae, man blir liksom inte filbunke av det.

På jobbet skulle vi dessutom ha föräldrarfika som jag bakat till sent kvällen innan. Det är trevligt, men alltid lite jobbigt.

Ca 20 minuter innan vi skulle lämna hemmet på morgonen fick jag jordens magknip, så där så det vitnade i ansiktet och man känner sig svimfärdig. Fick försöka få barnen att klä på sig själva trots att de var zombier, slarvade med tänderna och drog iväg. Liten med tårarna i ögonen; Hämtar du mig sen mamma? Är det du som hämtar mig idag? "Ja, det gör jag".......(ljug ljug).

Det regnar, jag har sandaler och tunn kofta, för stora byxor som släpar i geggan.

När jag kommer till jobbet får jag veta att vi fått klagomål från föräldrar som överväger att flytta sitt barn till en annan avdelning. Sånt gnager ju hela dagen och det måste dessutom upp till chefen... som om det inte var nog med vår egen usla utvärdering så ska nu föräldrarna bekräfta den. Magen vägrar bli lugn och fin. Den spänner och kniper och jag vet inte om jag är hungrig eller precis tvärtom.

Barnen på jobbet måste givetvis bäras och lyftas vad än det sägs i regler och avtal. Man blir inte beviljad havandeskapspenning för arbete på förskola eftersom det inte anses vara ett tungt jobb. Hela fikarasten gick åt till att sitta med ett gråtande barn i famnen (eller skrikande).

Sen kom föräldrarna och det blev ett jättelyckat föräldrarfika, det måste jag nu understryka eftersom jag ska försöka fokusera på det positiva. Alla verkade trivas och vara nöjda med arrangemanget. Det fanns gott om tid att prata föräldrar emellan och även med oss i personalen. Barnen var glada och lekte fint och fikabrödet räckte och uppskattades.

Jag är dock väldigt trött på eftermiddagarna och magen gjorde sig hela tiden påmind. Mina arbetskamrater hjälpte mig att bestämma att jag skulle åka hem och stressa ner istället för att gå på kvällsföreläsningen. Vi fick veta att ett barn skulle byta avdelning redan från måndag. Kändes som ett riktigt antiklimax efter vår lyckade tillställning.

Sambon ringde och sa att hans bil inte gick att laga till ett vettigt pris efter att kamremmen kollapsade i fredags. Han var less på jobbet och tänkte dra till Spanien och hjälpa kusinerna ett tag, redan i helgen tänker han dra.

Åkte hem och hämtade mina älskade döttrar, varav den äldsta var på ett strålande humör och inte ojade sig ett dugg över att hon blev en aning sen till fotbollsträningen. Liten tyckte också att fotboll var roligt och båda var nöjda och skrattade i bilen hem. Det var två unga tjejer som tränade barnen på fotbollsträningen och det fungerade verkligen bra. För första gången på länge var fotbollen kul igen. Tjejerna badade när vi kom hem och jag gjorde korv och makaroner som båda åt med stor aptit och sen blev det bums i säng utan protester. "Hämtar du mig imorgon mamma" och jag behövde inte ljuga, "ja, det gör jag och på fredag är vi lediga hela dagen bara du och jag."

Jag känner fortfarande av magen, men lägger mig och sover och vilar nu. Imorgon är allt bättre.

Vad är problemet här? Egentligen.

Det är riktigt jobbigt nu. Ett barn som gråter och blir hysterisk och inte vill gå till dagis. Och inte vill att någon annan än mamma någonsin ska hämta henne på dagis. Och inte accepterar några typer av byte av personal eller barngrupp. "Jag vill inte prata om dagis nu", säger hon när mamman försöker fråga. Ändå är hon ju alltid glad och leker när jag hämtar henne, men hon kan börja störttjuta till lunch på söndagen. Och så denna återkommande fråga: "Hämtar du mig på dagis imorgon mamma?" 72 gånger om dagen. Det är ingen överdrift. Och jag blir tvungen att ljuga för mitt barn. Emellanåt, för det finns ingen möjlighet för mig att hämta henne varje dag.

Hon sitter här som en ängel nu, nöjd och glad och till synes lycklig. Själv känner jag mig inte alls lika lycklig. Det är så nedbrytande med dessa ständiga gråtattacker, denna ihärdiga oro över vem som hämtar efter dagis, denna gnagande känsla av att någonting är fel, att det är mitt fel, att jag jobbar för mycket, att...jag inte räcker till.

Men det finns inga alternativ till att arbeta, det finns inga möjligheter att erbjuda sina barn mer föräldrartid. Ett vårdnadsbidrag är inget alternativ, varje människa måste ju kunna försörja sig och betala sina räkningar.

Min yngsta dotter är 3,5 år. Hon har gått på dagis i 2,5 år och hon har aldrig med full glöd uppskattat detta. Hon kommer kanske aldrig att göra det. Och då tror jag inte att skolan blir lättare. Jag inser ju att jag måste vara positv, men just nu känns det så tungt och jag undrar om jag måste söka hjälp. Är det överdrivet att tycka att man behöver ett samtal på förskolan efter bara en månad? Är det överdrivet att söka annan proffesionell hjälp? Vi har ju inga som helst andra problem med henne på fritiden, hon är världens raraste.... och frågan är; är det hon som har problem? Eller är det samhället?