fredag 29 maj 2009

Varför ha valrörelse i maj - tycker de inte vi har häcken full ändå?

Ur svensk synvinkel måste den 7e juni vara ett särdeles dåligt val av datum för ett val. Att överhuvudtaget försöka få människor i aktiv arbetsför ålder att bedriva en valrörelse under maj månad. Maj månad med fika på dagis, maj månad med skolutflykter och klämdagar, maj månad med studentfester och förberedelser för olika typer av skolavslutningar, sluttentor, slutprov mm.
Själv har jag inte hunnit bidra ett dugg till någon valrörelse. Jag ska gå och rösta det ska jag, men det blir väl det. Jag har haft jämnt skägg med dagisfester såväl på jobbet som på dotterns förskola, skolutflykter och friluftsdagar för äldsta dottern. Slutarbeten som ska skrivas till slutet på min egen kurs, skolavslutningar, planeringsdagar på fritids och på dagis och sen försöka hinna med det som ska göras på jobbet innan sommarstängning på de dagar som är kvar att jobba på.
Idag var jag s k ledig eftersom dotterns förskola hade planeringsdag. Det blev en väldigt stressig dag. Efter att vi skjutsat Storasyster till skolan åkte vi och handlade, sen direkt till landet där vi lämnade av matvaror och matade kaninen. tillbaka till stan, kaffe, hängde två maskiner tvätt, åkte till återvinningscentralen med kartonger, en trasig pulka och ett trasigt dasslock. Gräver upp plantor somska flyttas till landet, diskar, slänger sopor, packar bilen med allt utom kylvaror och åker sen för att hämta Storasyster igen. Snabbt förbi McD och köper lunch/mellis som vi tar med oss till utbildningslokalerna på Nordrona där vi håller på med vår slututställning. Två av fyra i gruppen träffas och försöker tänka till det sista för att kunna få lite studiefrid i helgen. På måndag är det redovisningar hela dagen. Hem och hämtade fruktochgröntlådan samt kylvaror och cyklar och sen ut till landet. Klippte lite gräs medan barnen lekte in sig. Sen cyklade vi ner till stranden och barnen badade medan jag vilade lite på stranden. Hemma igen strax efter sju, gjorde färsk pasta och ratatouille till middag. Tittade på Talang med barnen. Såg Marit Paulsen på reklamen. Klart hon gärna vill till Bryssel, vem vill inte ha den lönen? Nu sover barnen tillsammans i samma säng i sitt rum så trötta och nöjda och snart kryper jag också ner och somnar nog direkt så jag kommer upp i tid att klippa mer gräs imorgon.

torsdag 28 maj 2009

Någonting måste ske med den offentliga kosten

Socialdemokraterna i Norrtälje vill nu att kommunen ska sluta köpa danskt griskött. Det är väl iofs bra, det tycker ledaren i lokaltidningen också. Han hävdar dock att man inte kan ställa krav på vilket land köttet ska komma ifrån, utan bara hur man vill att djuren ska bli behandlade.
Det är bra att det händer någonting i den här debatten. Jag minns när Storasyster skulle börja på dagis och jag frågade om de åt svenskt kött (äter ingenting annat hemma och tycker att det är viktigt). Det kunde de tyvärr inte garantera eftersom det upphandlades efter pris. Ville jag vara säker på att få svenskt kött till min dotter var jag tvungen att välja en privat förskola, de kunde nämligen ställa såna krav på sina leverantörer.
Jag skulle börja jobba och vi fick ingen plats på den privata förskola där jag ställt dottern i kö när hon var tre månader (kanske man skulle ha ringt från BB, men det kändes som om det var annat som var viktigare just då). Övervägde att låta henne äta vegetariskt på förskolan, men har själv en del taskiga minnen av hur det är att äta vegetariskt i offentliga miljöer (kan bli rätt torrt och enformigt). Jag beslöt helt sonika att jag fick fokusera på att hon åt svenskt kött hemma, kravmärkta grönsaker etc. På förskolan fick huvudsaken bli att hon blev mätt.
Jag vet inte om det var rätt, men valmöjligheten kändes inte så stor. Jag skulle vilja att vi ställde mycket större krav på den mat som serveras i förskolor, skolor, äldreboenden, sjukhus och andra offentliga inrättningar. Naturligtvis ska vi ställa krav på hur djuren föds upp, men även på hur grönsaker odlas, på vilka gifter och vilken antibiotika som används, hur fodret framställs mm
Kvaliteten på maten är av stor betydelse för vår inlärningsförmåga, vår utveckling, vår hälsa och välbefinnande. Många familjer med knapp ekonomi handlar idag sina matvaror på lågprisbutiker och många barn från fattigare familjer riskerar att aldrig komma i kontakt med högkvalitativ, näringsrik kost. Om så inte sker i det offentliga.
Förskolan och skolan har också en uppgift att utjämna skillnader i förutsättningar för barn från samhällets olika delar. Alla ska ha likvärdiga möjligheter att utvecklas och lära sig. För detta krävs att en fullgod kost på alla plan serveras i skola och förskola.
Ledaren i Norrtelje tidning menar att man inte kan ställa krav på vilket land t ex kött ska komma ifrån eftersom det hotar den fria rörligheten i EU. Men genom att ställa rätt krav kan man ändå komma åt detta. Man kan ställa krav på att råvarorna ska ge minsta möjliga ekologiska fotspår. Det kan göra att det är mer fördelaktigt att köpa ekologiska tomater från spanien än tomater uppdrivna i växthus i sverige. Men det kan också innebära att t ex danskt griskött blir en omöjlighet eftersom transporter räknas in i fotavtrycket. På radion idag sa de att en stor del av de danska grisarna körs till tyskland för slakt. Och sen tillbaka till sverige.
Med såväl etiska som miljömässiga krav kommer vi att få en avsevärt högre kvalitet på maten i skolor, förskolor och andra offentliga miljöer. Det kommer antagligen att kosta mer med de skattesystem vi har idag. Men vill vi förändra så kan vi.

onsdag 27 maj 2009

En lång blåsig dag går mot sitt slut

Onsdagar är som måndagar för mig eftersom det är första dagen i veckan på jobbet (eftersom jag pluggar måndag tisdag). Den här veckan hade jag dessutom inte varit på jobbet sen förra onsdagen så det kändes som liksom; jobbar jag här? Känner jag dig?
Nu skulle det ju också vara grillning med föräldrar och barn på eftermiddagen så stämningen var lite stirrig (vi har ju förskolans dag och "Aldrig mer" i färskt minne). Storasyster hade jag skickat i väg med kalla pannkakor, råsocker, frukt och ett par digestive med ost till Stockholm och Fjärilshuset. Att jag sedan skulle till Litens förskola och ha picnic hade jag liksom inte börjat planera än.
Föräldrargrillningen (haha, det lät rätt kul) på jobbet gick rätt bra även om jag gick upp i varv och fick tendenser till psykbryt ett tag i början. Sen lugnade det ned sig (verkade lite som om jag fick rätt) och intag av matsäckar och fika som vi bjöd på förflöt under lugna former.
Kvart över fem låste jag dörren efter de sista föräldrarna och kastade mig i bilen. In på ICa och köpte en pastasallad, festis, tunnbröd och bananer. Det får duga som matsäck...
Kvart över sex var jag på Litens förskola. Det var mest jag som åt för hon var så uppspelt av alla människor (speciellt över mig). Satt på en filt i lekhallen eftersom det regnade här hemma och vi blev som alltid kvar till sist. Gav bilen en full tank (bensinen lovas ju bara bli dyrare) och hämtade Storasyster som varit på fotboll med mormor.
Barnen ville leka när vi kom hem så det tog tid att få dem i säng. Det kom en åsksmäll och de fick hjälpa mig att vika in tvätten i garderoberna medan vi väntade på att vara säkra på att det inte skulle bli några fler knallar. Sen blev det räkningsbetalning och det tog sin lilla tid det också (ett par timmar), men nu är jag åtminstone med i studentkåren och kan få betyg. Dessutom har jag betalt hyra, el, dagisavgifter etc så jag ska nog gå runt en månad till.
Puh, det är maj det här. Knappt man hinner känna doften av den blommande syrenhäcken när man springer förbi. Och snart har hela sommaren sprungit förbi.

tisdag 26 maj 2009

En sann kämpe har gått bort

Det är med sorg i hjärtat jag tänker på att vår kassör, Tord Andersson, nyligen gått bort i en ålder av 86 år. Tord och jag har arbetat tillsammans i Vänsterpartiet, Norrtälje i nära 20 år. Tord gick med i partiet redan på 40-talet och hade varit med i över 40 år när jag kom med i bilden.
Jag har alltid sagt att Tord var en av de yngsta i vår partiförening. Han satt ofta och fikade tillsammans med ungdomarna. Han yttrade sällan kommentarer som "det där provade vi redan för 30 år sedan, det gick inte då och det går inte nu." Han var pigg och tyckte nästan hela tiden att politik och nya idéer var roliga.
Tord är född och uppvuxen i Norrtälje. Han bodde tillsammans med många syskon i en etta någonstans där polisstationen ligger idag. Vatten fick de hämta på gården. När skolan började fick alla barnen skor av det offentliga. Tord berättade historier för en för oss så avlägsen tid, men som i och med hans berättande blev nära och påtaglig.
Tord har under sitt liv spelat mycket fotboll och en gång i tiden var han med och startade det som så småningom skulle bli BKVargarna, tror det hette något typ Grossgärdets bollklubb från början.
Tord gjorde flera stora förluster av sina nära i livet. Ändå var han inte bitter. För bara några år sedan träffade Tord Siv som han tillbringade sina sista år tillsammans med. Sista gången jag träffade Tord blev på förstamajfirandet på Pythagoras 2009. Han hade mycket värk och var förbannad över att känna sig handikappad och gammal.
Det står helt klart att Tord kommer att saknas i det lokala partiarbetet. Tord var den som alltid fanns där, den som alltid ställde upp. Tord var den som gjorde mängder av det "osynliga" trivselarbetet i kampen för ett bättre samhälle. Han var en sann vardagshjälte.

måndag 25 maj 2009

Lokaler och bilar - olika i framkant

Det är stor skillnad på lokaler och bilar, kan vi konstatera efter kvällens fullmäktigedebatt (när är det vår tur, mamma, undrade Liten som inte ville vara hemma med storkusinen och äta glass). Vad det gäller kommunens lokaler så har det ju länge pågått arbete för att få dem optimalt utnyttjade. Det gäller skolor, gympasalar och allt möjligt som helst inte ska stå tomma ens ett par timmar per dygn. För det mesta tycker jag att det är helt rätt tänkt, ibland kan man tycka att det är jobbigt att t ex inte kunna låta saker stå framme över natten på sin arbetsplats eller för barnen att vara i samma lokaler när de är i skolan som när de är på fritids, men för det m esta är det bra att våra resurser utnyttjas optimalt.
För mig gäller detta givetvis även bilar. Kommunen har en park av miljövänliga leasingbilar som används i olika kommunala verksamheter. Ibland står de dock still. Under den tiden skulle de kunna hyras ut till företag och privatpersoner på samma sätt som kommunala lokaler.
Men nej. Nu slår det röda gnistor framför ögonen på Kjell Jansson, moderat kommunalråd. Hjälp, ska kommunen börja ägna sig åt okärnverksamhet och konkurrera med privata????? Hjälp. Det går inte, det är olagligt, det är farligt, det kan explodera. Nej.
Nej, det gick inte in. Men hur kan kommunen hyra ut lokaler? Konkurrerar man inte ut privata `lokaluthyrare då? Vad är skillnaden ? Rum som rullar är inte okej att hyra ut...
Jag har bara senaste veckan träffat flera personer som berättat att de i stort sett bara har sin bil för att åka och handla i, annars klarar de sig fint utan bil. De skulle vara behjälpta av en bilpool. Det skulle vara att ligga i framkant av kommunen att på detta sätt slå två flugor i en smäll, få till ett optimalt utnyttjande av sina miljövänliga bilar, få in en slant, främja miljötänk hos invånarna och bli en föregångskommun. Oj, det blev visst fler än två flugor.

torsdag 21 maj 2009

Det är roligt att vinna, således är det också viktigt

Jag vet inte om det är för att jag själv har så positiva minnen av fotbollsträning eller om det är för att jag tyckte att det var så väldigt bra förra året då Storasyster tränade fotboll, men det är någonting som stör mig hela tiden i år. Jag känner mig liksom inte nöjd.
Igår var det så stressigt också, mycket trafik och jag slängde upp Storasyster på planen fem över sex och drog som en avlöning för att hämta Liten på förskolan innan den stängde. Flåsande uppe igen efter ca en kvart.
Det var matchomgång, det var så förra året, att varannan gång gjorde man olika träningsmoment och varannan gång spelade man match mot varandra. Det är nog så nu med. En av skillnaderna var att nu fanns ingen tränare med utan det var en förälder som "verkade" vara lite ansvarig (delade in lagen). Sen skötte hans 12årige(?) son domarjobbet. Utmärkt domarjobb, men det blir lite mycket för ett barn att också ta det pedagogiska ansvaret.
Förra året hade vi en kvinnlig fotbollsspelare som var med vid flera tillfällen och peppade tjejerna. Hon pratade också enskilt med oss föräldrar och talade om att vi skulle skrika positiva saker till barnen och att det var bannlyst att svära och skrika bu och sånt där. Hon tog också upp det där att det inte är viktigt att vinna utan att det viktiga är att det ska vara kul.
Tillbaka till igår. Otroligt ojämna lag där alla de minsta som aldrig spelat förut var i samma lag (i Storasysters lag har ni väl redan listat ut). Det andra laget vann efter en knapp timmas spelande med 13-1. De glada tillropen var många från vinnarlagets föräldrar (även den förälder som jag trodde var lite ansvarig). Frågor som "Hur många mål gjorde du egentligen?" och många många upprepningar av resultatet.
Alla barn var inte lika glada. Storasyster sa: "Jag vet att det inte är viktigt att vinna, att det viktiga är att ha roligt, men mamma, jag tycker det är roligt att vinna. Jag tycker inte att det är roligt när man inte vinner."
Så sant. Och fotboll är väl ett spel som går ut på att vinna? Naturligtvis vill man vinna. Och om det funnes en ledarroll i träningspasset så skulle man kanske ha bytt lag efter halva passet? Kanske hade några till fått uppleva glädjen av att vinna. Kanske hade man i större utsträckning glömt de olika resultaten.
Att enbart förlita sig på att föräldrar ska klara av att sköta träningen tror jag blir tokigt. Alla vill ju att sitt eget barn ska få vinna och känna sig lycklig. Sen gäller ju det där andra om att bara ha roligt för alla andra.
Fotbollsnördsmamman stannade kvar på planen med tjejerna i 40 minuter och körde privatdrillning. Vi tränade dribbling, skott, bredsidor och nedtagningar. Sen kunde jag åka hem med två glada och trötta tjejer, varav den ena nästan glömt att hon förlorat med 13-1.

tisdag 19 maj 2009

En modern, rik kvinna från Vikingatiden

I helgen träffade jag en mycket modern kvinna med mastersexamen och doktorsavhandlingar i kikarsiktet, med personligt engagemang i fritidsintresse/inkomst, begynnande politiska uppdrag och en oavskaklig ledar och ansvarsroll och med lillkillen på armen, ständigt så nära att oron inte skulle kliva över tröskeln. Samtidigt som hon fångade besökarnas intresse och pedagogiskt beskrev hur olika verksamheter bedrevs för över tusen år sedan, drev hon upp lärlingar (som också gjorde tappra försök att hjälpa henne med barnet), men det var helt klart hon som hade ansvaret, för såväl verksamheten som barnet.
Den moderna kvinnan var samtidigt en rik hövdingafru från vikingatiden. Och på en annan plats satt barnets fader och berättade om att kvinnan hade en annan ställning på vikingatiden, det kanske inte var direkt jämställt, men hon var mer upphöjd liksom. Man hade en annan syn på kvinnan.
Men den rika hövdingafru jag såg var modern. Det var hon som hade barnet på armen hela tiden. Det var hon som berättade för mig om sina doktorsdrömmar, men, att liksom barnet kommit emellan. Det var en modern kvinna. Det var en stark visionär modern kvinna som givetvis kommer att lyckas med sina förutsatser.

järnvägar

Det är bra att JanEmanuel J (S) nu kämpar för att förlänga Roslagsbanan till Rimbo. Det är vi ett gäng som kämpat för länge. Men kanske har det med badhuset att göra...

Väldigt dyrt tycker jag upprustningen verkar i J Es utredning bara. Har inte alls för mig att de där 13 km kostade så mycket sist jag var med och diskuterade saken.

Håller också med J E om att vi givetvis borde ha järnväg hela vägen från Stockholm (och gärna Uppsala) till Norrtälje. Som vi en gång hade. Och givetvis borde den järnvägen gå via knutpunkten Rimbo och inte via Åkersberga.

Värt att läsa om den fria individen

http://www.stockholmsvanstern.se/2009/05/04/ar-utnyttjanden-ett-pris-vart-att-betala-for-principen-om-den-fria-individen/

V och Mp kräver eget kök på nya Karolinska

Riv upp beslutet att Nya Karolinska Sjukhuset inte ska ha något produktionskök och utred om ett eget kök kan byggas in i planeringen. Det kräver Miljöpartiet och Vänsterpartiet i en gemensam skrivelse i forsknings- och utvecklingsutskottet idag.Miljöpartiet har krävt ett produktionskök på Nya Karolinska Sjukhuset i samband med alla beslut som fattats kring bygget. - Sjukhuset ska fungera som en spjutspets inom alla områden. Det ska rimligen hålla högsta kvalitet smak- och miljömässigt när det gäller den kost som ska serveras patienterna. Patienter med dålig aptit ska snabbt kunna få vällagad specialkost av duktiga kockar. Allt annat vore pinsamt, säger Björn Sigurdsson, (MP) ersättare i landstingets forsknings- och utvecklingsutskott.- Den senaste tidens debatt om kosten på våra sjukhus ger anledning att ifrågasätta om det är möjligt att upprätthålla kvalitet och leva upp till av landstinget antagna riktlinjer utan tillgång till produktionskök i egenregi, säger Birgitta Sevefjord, (V) oppositionslandstingsråd och ledamot i forsknings- och utvecklingsutskottet. Trenden i andra europeiska länder, som England och Danmark, är att man satsar på välutbildade sjukhuskockar och mat som är individanpassad till sjuka människor.För mer informationElisabeth Richter, pressekreterare för Miljöpartiet i Stockholms läns landsting 070-737 45 09Ingrid Falk, pressekreterare för Vänsterpartiet i Stockholms läns landsting070-737 41 16

skolans möjlighet att se alla elevers behov

Idag vill ledarskribenten i lokaltidningen slå ett slag för de duktiga eleverna som får sitta av tid och vänta på sina "mindre snabba" kamrater i skolan. Han anser att hela skolväsendet går ut på att utjämna skillnader mellan barnens begåvningar, lite så där lagom "sossekommunistiskt".
På fler punkter har dock ledaren fel i detta inlägg. T ex finns det inte människor som föds "duktiga i fotboll eller annan idrott". Det handlar om träning, träning och motivation. Det handlar också om föräldrars engagemang och hur föräldrar möjliggör och uppmuntrar träning för barnet. Enligt många experter är även sång och musikalitet någonting som vi övar upp och den omusikalitet vi många känner är bara en påklistrad egenskap som vi accepterar eftersom vi inte ger oss tillfälle att träna tillräckligt.
Att skolan misslyckas med att stimulera och utveckla elever beror inte på att det inte finns elitklasser, det beror snarast på för stora klasser och för lite personala resurser att tillgodose varje elevs specifika behov.
I en sjätteklass kan det finnas barn på utvecklingsnivå från förskoleklass till universitet. Med en sån spridning räknar man med att en pedagog kan klara av att tillgodose rätt nivå på undervisningen för max 12 elever. Hur många sjätteklasser med tolv elever har vi i kommunen?
Sen är det väl lite konstigt att jämföra med Eurovision? Det är ju människor som tränat, blivit framröstade att representera sitt land, så någonting kan de väl? Det är ju inte som att se en otränad skolelev uppträda i alla fall. Själv tyckte jag årets bidrag höll hög klass. Endast Grekland och ett par till var väldigt slätstrukna och tråkiga (kommer inte ens ihåg vilka det var nu, men det var max 3).

Det är definitivt inte barrikadernas tid som är passé

Moderaten Leo Sarkic har idag ett minst sagt grovt inlägg i lokaltidningen. Han tvekar inte att kalla Socialdemokraterna (och alla vänster om Moderaterna) för primitiva och avundsjuka i sin kamp att få till en mer solidarisk och human politik i Sverige.
Två långa spalter ägnar han att spy galla på oppositionen och glömmer inte heller generalklausulen att dra fram kommunismen och spotta lite på den (som om det vore aktuellt för något parti i oppositionen att införa sovjetkommunism i Sverige).
Leo Sarkic talar om för oss hur kommunismen skadat sina medborgare, att vi ska komma ihåg detta. Samtidigt utmålar han vänsterpartierna som att vara de som är förlegade och lever i en svunnen tid. Sovjetkommunismen är passé Leo Sarkic, men barrikadernas tid är högaktuell.

måndag 18 maj 2009

Upptrappning, nedtrappning, avslutning, början...

Tja, nu börjar upptrappningen inför valet till EUparlamentet. Såg att mitt ofavoritparti, Folkpartiet, satt upp stora affischer utanför Storasysters skola där de försöker göra valet till en fråga om Ja eller Nej till EMU. "Ja till euron" står det med stora bokstäver. Och så gulliga bilder på militären som vill att barnen ska marschera på led genom skolan och bondtantan som en gång ville vända uppochned på EU (som vi inte hört så mycket från efter det).
I lokalpressen skriver någon att valet är självklart för den som vill studera och arbeta i Europa (det vill nämligen Socialdemokraterna förhindra enligt skribenten).
Igår var det partiledardebatt på TV (som jag missade eftersom jag kom försent från jobbet och led av en förkylning som tvingade mig direkt i säng utan att passera gå).
Ja och nu börjar nedtrappning av skolarbete och lönearbete inför sommarlov och semester (tiden går fortare än man tror nu).
Storasyster slutar nollan och börjar i "riktiga" skolan (vilket hon inte vill), Liten har gjort sina år på småbarnssidan på dagis och ska gå upp på storsidan (med 24 barn i barngruppen) (vilket hon f ö inte heller är särskilt entusiastisk över). Mamman jobbar kvar på samma avdelning och roterar inte förrän nästa år eller så... vad kurserna till hösten heter har jag inte riktigt grepp om. Jag ska ju läsa in 15 poäng i sommar också.
Avslutar således mitt sista skrivjobb på den här kursen (estetiska lärprocesser), försöker låta det vara, inte vara överambitiös, och börjar på den förra kursen, börjar på praktiken. Circling around. Och går i säng tidigt för att skrämma livet ur halsontet och förkylningen.

torsdag 14 maj 2009

Spela försiktigt Zlatan!!!

Jag undrar uppriktigt om förbundskaptenen i Sveriges landslag någonsin skulle ropa: Ta det lite försiktigt, Zlatan!
Jag undrar uppriktigt om någon förut hört en fotbollsledare uppmana någon på planen att sparka bollen lite försiktigt!
Jag undrar uppriktigt om detta är något som drabbar tjejer i större grad än killar (om det nu drabbat någon tidigare).
Även om fotboll för barn är på lek, så går fotboll inte ut på att vara försiktig med bollen. Igår när Storasyster spelade fotboll (jag återkommer till det) studsade en boll som hon sköt upp i ansiktet snett bakifrån på en liten tjej som var där för första gången. Eftersom det var i slutet av träningspasset var tjejen trött och blev lite rädd så hon började naturligtvis gråta (kanske gjorde det lite ont också).
Ledaren går fram till henne och sitter där en stund. Samtidigt pratar han med de andra tjejerna och säger att man måste vara lite försiktig när man sparkar bollen...
som tur är hörde inte Storasyster det. "Vara lite försiktig"???
Jag tycker att ledaren istället borde ha förklarat att det hör fotboll (och annan idrott till) att man gör sig lite illa ibland, men att ju mer van man blir och ju duktigare blir, desto mer kommer man också att kunna undvika att bli överraskad av att få bollen på ett icke önskvärt ställe. Hade den lilla tjejen varit bollvan hade hon stått vänd mot den plats på planen där bollen fanns och kunnat ta emot den med kroppen utan att skada sig.
"Man måste tåla lite om man ska spela fotboll", borde han ha sagt. Det hade han säkert sagt om det varit killar.

Tyckarkärring eller heltidsarbetande mamma - Karin Karlsbro får titulera sig hur hon vill

Jag vet inte om kvinnor över 30 har någon specifik benägenhet att titulera sig själva eller andra som Karin Karlsbro (Fp) menar i en kommentar till ett tidigare inlägg på den här bloggen då jag kallade henne, mig själv och Hanna StymneBratt (S) för välutvecklade tyckarkärringar. Titeln, eller vad man ska kalla det, var ju mest ett sätt att sätta en rubrik som talade om att vi var unga politiker då och att vi fortfarande inte givit upp.

Jag kallar mig inte tyckarkärring i vanliga fall (även om jag är det, det går också att läsa tidigare i den här bloggen bl a i inläggen "Visionären är trött" och Textbas förstamaj"). Jag brukar inte heller kalla mig heltidsarbetande. Trots att jag nog drar hem långt över heltid med arbete, studier och hemmet. Mamma är okej, det brukar jag kalla mig rätt ofta.

Karin Karlsbro har rätt när hon skriver att det går tydliga skiljelinjer mellan oss idag, det gjorde det även förr. Och jag är bara stolt. Ju tydligare jag skiljer mig från Folkpartiets marknadsliberalism, desto stoltare är jag.

Vet inte om det är typiskt för kvinnor över 30 att rada upp uppdrag, sysselsättningsgrad och antal barn i slutet av ett inlägg, men jag struntar i det. Idag i alla fall.

onsdag 13 maj 2009

Är det viktigt att göra mål?

Barnen vet från första stund att det är viktigt att göra mål när man spelar fotboll. Det är viktigt att göra mål, inte att passa eller att jaga motståndaren trött. Och det är viktigt att vinna.
Många många gånger om säger barn och ungdomsledarna i fotboll att det inte är viktigt att vinna, det viktiga är att ha kul. Men om det bara ska vara kul, varför kan då inte tjejer och killar mellan 5-9 år spela tillsammans i samma lag? Varför ska tjejerna delas in i egna lag där de är så få att de får spela två årskullar tillsammans medan killarna lätt fyller upp ett lag med t ex 02or.
Förra året började Storasyster i NTligan och spelade då i ett av de två tjejlagen. Ibland spelade de mot varandra och ibland fick de spela mot något killag, oftast då något yngre lag. Runt omkring planen hörde man kommentarer som: Kolla hur tjejerna springer i en klump ha ha eller andra skratt och kanske andra kommentarer till killarna som var: Du tar väl en tjej??? Kom igen nu då.
I år blev det också två tjejlag. Ett för 00or och 01or och ett för 02or och 03or. Flera av Storasysters kompisar har då flyttat vidare till det äldre laget medan hon kom i ett lag med en majoritet av nybörjare, som dessutom var ganska små till växten.
Jag tycker att det blev tokigt. För det första för att de som spelat förut nu blev ihoptotade med helt nykomlingar som tog bollen med händerna, sprang i en klump etc. För det andra för att det blev så stor storleksskillnad inom laget, det är inte lätt att spela mot kamrater som är flera huvuden kortare, då måste man liksom ta hänsyn, vara försiktig och det är inte de egenskaperna vi vill locka fram hos en fotbollsspelare.
Om det bara ska vara roligt, varför skramlar man inte ihop alla 5-6åringar som vill spela fotboll och delar in dem efter t ex var de bor, går i skolan etc. oavsett vilket kön de har? Spelar vi i pojk och flicklag för att pojkarna ska kunna drillas medan tjejerna kan buntas ihop i vilka konstellationer som helst, bara de inte beblandar sig med killarna (mer än nån enstaka skojmatch då)?
Ni får gärna förklara för mig. Storasyster har flera klasskompisar och skolkompisar som spelar i NTligan, varav endast en kom i hennes grupp. Rätt gissat, hon har även killkompisar.
Efter NTligan förra året anordnades föräldramöten för att se vilka lag som hade intresse (och intresserade ledare) för att kunna fortsätta träna fotboll över vintern. Jag kunde inte gå på mötet, men hörde flera gånger av mig per mail för att höra om det blev någonting som Storasyster kunde delta i. Det blev det inte.
För ett par veckor sedan var Storasyster hemma hos en klasskompis och lekte (en kille). Det visade sig att han spelat fotboll hela vintern i gympasalen på skolan med jämnåriga...killar.
Det är inte viktigt att vinna, det är inte viktigt att göra mål, det är viktigt att ha roligt. Men vad är det som gör att killarna måste separeras från tjejerna i fotbollsträningen redan vid sex års ålder???

måndag 11 maj 2009

Prioritera fritidshemmen för en högre kvalitet i skolan

http://www.skolverket.se/sb/d/2573/a/15918;jsessionid=E3E796349172D100B4ECE7C3C4B98117 skolverkets hemsida kan vi läsa att genomsnittsbarngruppen på fritids har ökat från 18 barn i början av 1990talet till ca 35 barn idag. På Storasysters fritids är det 55 barn inskrivna, många av dem är sexåringar som gått från att på förskolan ha 3-4 pedagoger på 20 barn till att nu vara 55 barn på samma antal vuxna.
Det finns tre fritidshem med ungefär lika många barn per varje på Storasysters skola, till hösten utökas det med ca 50 barn till, 50 barn till som man inte löst skolbarnomsorgen för. Ska det då bli 70 barn per grupp eller hur har den borgerliga majoriteten som röstade igenom att lägga ned Flygskolan tänkt?
Man vill höja kvaliteten i skolan, säger man, men, som det också står på skolverkets hemsida så är i såna fall sämre kvalitet på fritidshemmen en dålig besparing. "Glada och trygga barn som trivs på fritids presterar säkerligen bättre även i skolan, säger Ulla Nordenstam."

Unga kvinnliga politiker då - välutvecklade tyckarkärringar idag

En gång i forntiden så gjorde lokaltidningen ett repotage om unga kvinnor i politiken. De som var med i artikeln var jag själv, Hanna StymneBratt (s) och Karin Karlsbro (fp). Jag minns inte så mycket av det mer än att Karin sa att för att kunna vara kvinnlig politiker så krävs det att man har en förstående och stödjande hemmiljö. Jag kan idag informera Karin att det fungerar ändå.
Varför ska jag skriva om det här nu då? Vi är politiskt aktiva kvinnor fortfarande och så där särdeles många som är yngre har det inte heller dykt upp, kanske är vi den sista generationen... Nej, det tror jag inte. Det var bara det att jag läste om Karin i ETC (Hanna träffar jag ju flera gånger i veckan så jag vet ju att hon fortfarande är aktiv). Karin sitter tydlingen i miljö och hälsoskyddsnämnden i Stockholm och hon hade åsikter om en folder som miljöförvaltningen tagit fram om http://karlsbro.blogspot.com/2009/04/miljoforvaltningens-lilla-grona.html att vara "klimatsmart i hemmet". Karin tycker inte alls att foldern är bra, hon tycker inte att människor ska frånsäga sig reklam för att spara skog; hur ska då marknaden kunna fungera? Och hon "tycker synd om" de fattiga arbetarna i tredje världen som idag syr våra kläder om vi istället skulle börja shoppa secondhand och lappa våra jeans. Karin tycker att klimatet är viktigt, men viktigare är dock marknaden. För att kunna stå för såna åsikter så behöver man nog ett stödjande klimat hemma.

söndag 10 maj 2009

Gatudans i blå regi

Vi hann inte ut på landet. Helt kört var det för Storasyster skulle på ett kalas fredagkväll, sen ytterligare ett kalas lördag mitt på dagen och sen blev vi tillfrågade om vi ville gå och se när kompisen uppträdde med nycirkus lördageftermiddag. Det ville vi, eftersom även två kusiner skulle vara med och hela släkten skulle finnas i publiken. Och i och med att vi hade ett vattenmöte på partilokalen söndag klockan två kändes det nu helt omöjligt att hinna ut till landet och sätta potatis också mellan skurarna.
Det var Medborgarskolans streetdance och nycirkuscirklar som hade stort framträdande i tätortens största aula (som var fullsatt). Tjejer och killar dansade, och det var inte det fina folkets fina danser, utan gatudans, breakdance, hiphop, whatever you call it. En del danser kändes till och med som om de innehöll ett budskap. Och det var nycirkus, så extremt kreativt, jag bara önskar Storasyster snart blir åtta så hon får börja. Allt detta i moderaternas studieförbunds regi. Underbart.
Varför kan man inte göra det här på ABF? Varför fångas den ungdomliga energin upp på högerkanten? Dansen andades såväl ilska, engagemang, glädje och styrka, hallå, här måste vi finnas med...

fredag 8 maj 2009

Fredag

I natt vaknade jag av att båda händerna domnat bort, alltså, hur dålig blodcirkulation kan man ha? Det gjorde jätteont och tog, mitt i natten så där, jättelång tid innan händerna kom tillbaka. Kvart i fem ringde klockan och det var fredagmorgon, ännu en relativt lång dag.
Vi har planeringstid på jobbet på fredagförmiddag och det var ju jättekul eftersom jag fick planera själv då mina kollegor är sjukskrivna. Vad trist det är. Jag är glad att mina klasskamrater från utbildningen var här igårkväll så att jag får umgås med någon nån gång. Vi satt och gjorde en "fejkplanering" i över fyra timmar, när sitter man i verkligheten och gör såna saker? När ges det tid?
Nästa vecka är det förskolans dag,
Nu är jag jättetrött. Storasyster var på kalas mellan 17-19 idag och ska vara på nästa kalas imorgon klockan 12-00. Sen ska vi sätta potatis och plantera fruktträd, grilla på landet. Tillbaka i city tidigt på söndag, marknad i stan, vattenmöte på partilokalen, vars e vilan? Jag tror jag går och knyter mig nu.

torsdag 7 maj 2009

obehagligt

Det var en annan väldigt konstig sak idag. För en dryg månad sen försvann en kamera på jobbet. Vi var två avdelningar som delade på den så givetvis har vi försökt skylla på varandra och trott att det var de andra som hade den sist. Innerst inne har vi nog trott att vi slarvat.
Sladdar och laddare till kameran låg i skrivarrummet på skrivaren. En kollega sa att hon lagt dem där redan vid tillfället då kameran sist syntes till och jag kunde vidimera att jag också sett dem där eftersom jag varit där och letat efter kameran.
Idag upptäckte vi att nu även sladd och laddare försvunnit. Det gjorde att vi inte längre tror att det är vi som har slarvat utan att någon faktiskt tagit kameran, sladden och laddaren. Till saken hör att även en kollegas privata kamera verkar ha förkommit på arbetsplatsen. Obehagligt.
Vi tar upp detta på morgonmöte. Vad händer? Jaha, sätt upp en lapp på anslagstavlan om att den är borta får vi till svar. Nu har vi bara tre kameror på sex avdelningar då. Ni får låna av varandra.
Är det bara jag som tycker att det är konstigt??? Sätt upp en lapp på anslagstavlan? Om någon har stulit kameran lämnar de väl inte tillbaka den för att vi sätter upp en lapp? och... På något sätt är det som om man säger att det är okej att sno, här vidtages inga åtgärder förutom en lapp om "borttappat".
Dessutom är det ju oerhört olustigt att behöva gå och fundera över om någon av ens kollegor gjort detta, det känns inte bra. Det känns som någonting ledningen måste ta tag i. Innan det spårar ur än mer. Nu tar jag med lås och låser in mina personliga saker på jobbet. Fr o m imorgon.

Folket och Facket

ja, så var det dags igen. Jag skrev tidigare om vår nittonåriga vikarie som inte visste vad facket var. Hon undrade om den fackliga informationen som skulle vara på arbetsplatsen var någonting som riktade sig till föräldrarna.
Denna gång gäller det en betydligt äldre medarbetare, kanske 55-60 ca. vi var tre stycken ute när chefen var runt med kuverten med löneökningsbeskeden till dem som inte är med i facket (jag fick mitt redan för en månad sedan). De andra två fick sina nu. Båda tittar, men ingen talar om vad som står där. "Man vill ju veta vad de andra får innan man vet om man är nöjd", säger den ena. Men hon säger ingenting om vad hon fick. Och hon frågar inte oss vad vi fått.
Så pratar vi en stund om hur hemlig inkomsten är för oss svenskar. Men inte får jag veta vad som står i någon av deras kuvert.
Jag fick 900 kronor i månaden i löneök. Nu har jag 19 400 i månadslön på en heltid. Jag är inte nöjd, men jag vet ju inte hur mycket man kan vänta sig. Och hur mycket har alla andra? De flesta tiger still.
Vi pratar om att jag fått mitt löneökbesked tidigare eftersom jag är med i facket. då säger min kollega med förakt: "Aldrig i livet jag skulle vara med och betala deras förbannade resor och skit" (fritt tolkat nu). Sen kom liksom den diskussionen av sig. Ingen idé att köra nån värvningsräd här precis.
Men jag undrar vems resor hon vill betala? Inte de fackliga representanternas i alla fall, kanske arbetsgivarens, kommunalrådets??? Med ett försvagat fack kan ju arbetsgivarna stoppa mer i egen ficka och kanske unna sig ett par extra resor? Whos side are you on kamrat? Jobbar vi inte i samma fabrik??? Ro hit med lönekuveret nu så jag får se hur mycket du tjänar:::

tisdag 5 maj 2009

tiohundra efter tjugotio

Nu är snart projekttiden för Tiohundra slut och utvärderingar är i full gång. Det är väl bara att konstatera att det tar tid att förändra och sammansmälta olika kulturer. Förväntningarna har varit höga och många känner att det går segt. På det politiska planet har det mesta tyvärr handlat om organisation och ekonomi och det har skymt sikten för verksamhetsförbättringar, integration och medborgaren i centrum.
Idag samlades politiker från landsting, kommun och den gemensamma nämnden, tiohundranämnden, för att dryfta tankar och åsikter kring projektet så här långt. Och det fanns många kritiska röster. Samtidigt som det stod klart att ingen ville återgå till det som var innan, alla tyckte att grundtanken i projektet var rätt och att vi har stora utvecklingspotentialer. Alla var också överens om att verksamheterna gjort stora framsteg i den riktning som projektet var ämnat att gå, men att politiken inte riktigt förstått sitt uppdrag och sitt ansvar/befogenhet. Bland annat efterlystes utbildning i Beställar-utförarsystem som politiker som tidigare bara varit verksamma i kommunen inte kommit i kontakt med.
Det är bara att hoppas att de som fattar beslut om Tiohundraprojektets framtid förstår att förändring tar tid, att de har tillräckligt med uppföljning på fötterna för att se att det inte är bortkastade pengar. Det är bara att hoppas att de som beslutar förstår var förändringar måste göras för att förbättra ekonomistyrning, uppföljning, beställarkompetens, att inte för mycket förvirras för de som kämpar på golvet utan att det är i de politiska leden vi måste få till tydligare ramar.

Nej, jag är inte nöjd

Jag är inte alls nöjd med lokaltidningens usla bevakning av vårt förstamajfirande. Det är iofs som vanligt, men ändå lite sämre. I år bemödade man sig inte ens om att besöka arrangemanget utan nöjde sig med att plita ned de uppgifter man fått per telefon i förväg. UUUUUHHH, så dåligt, hur svårt kan det vara?
Ja, just det, det var ju röd dag och då händer det väl ingenting. T o m de som hissar flaggorna på kommunen hade fått ledigt. UUUUHHH, jag är inte nöjd.
Jag är inte heller överens med den beskrivning av Vänsterpartiet och Miljöpartiets signaler som ledare Johan Örjes i lokaltidningen idag målar upp. Han menar att de båda partierna p g a sitt motstånd mot vapenexport sänder ut signaler om kolonialistiskt tänkande och besserwissrande. Jag kan inte hålla med om detta. Ett motstånd mot vapenexport sänder enligt mig ut signaler om tron på en bättre värld, en värld där vapen inte nödvändigtvis är bästa redskap för konflikthantering. Ett motstånd mot vapenexport sänder ut signaler om humanism, medmänsklighet och tro på livet och framtiden. Istället tycker jag Johan Örjes och många med honom bör fundera på vad ett ja till vapenexport sänder ut för signaler; ett land som inte haft krig på sin egen mark på 200 år, tycker att det är helt i sin ordning att exportera vapen och tjäna pengar på andra länder, ofta fattigare, som inte haft samma tur. Vad sänder det ut för signaler om vilken värld vi vill ha?
Kanske är det så att Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna inte kan bli överens i den här frågan, men man behöver inte vara överens i alla frågor för att vara ett starkt regeringsalternativ. "En rödgrön röra" låter ju trots allt ganska gott. Åtminstone när alternativet är "en blågrön sörja". Det finns fortfarande många områden där vi kan hjälpas åt och dra Sverige mot en bättre vardag för fler av oss.

fredag 1 maj 2009

Textbas förstamajtal

Igår ringde de från lokaltidningen och undrade var och när vi skulle fira första maj. De hade inte sett våra stora annonser i sin egen tidning.

Så jag upplyste om tid och plats. Och jag tänkte om de inte har lust att skriva själva (de brukar ju ha lite körigt just att hinna förbi vårt arrangemang och om de nu gör det så brukar de inte hinna stanna så länge att de hinner räkna besökarna ens en gång) så skulle ju jag kunna skriva ihop lite förstasidesstoff, eller mittuppslag med många bilder, vilket som…

”Det var en härligt solig första maj, ett hundratal människor från när och fjärran besökte Vänsterpartiet, Norrtäljes beryktat trevliga förstamajarrangemang; en tillställning som bjöd på minnesvärda, aktuella och engagerande tal och diskussioner och medryckande musik…”

Igår besökte jag en valborgsmässoeld där ett fd kommunalråd talade och sa att; ”Imorgon kommer de flesta av er att ha glömt vad jag sa i det här talet.” Såna tal vill vi inte att ha på Vänsterpartiets första maj i Norrtälje. Vi vill att det vi säger här idag, från talarstolen och det vi tillsammans diskuterar när vi träffas här i solen, ska stanna kvar i oss och ingjuta ett mod och ett engagemang, jävlaranamma i oss så att vi orkar vara aktiva i kampen för ett maktskifte i kommun, landsting och riksdag vid valet 2010. Och så att vi alla känner varför det är så viktigt att vi är med och bestämmer VEM som sitter i EUparlamentet och representerar oss svenskar, att vi känner att vi kan göra åtminstone en liten skillnad genom att gå och rösta till EUparlamentet den 7e juni i år.

Puh, vad jobbigt tänker ni nu. Och ja, jag inser det själv. Det är så mycket annat, hur ska man kunna engagera sig i allting och hur ska man orka? Jag ställer samma fråga. Och jag ilsknar till över mitt eget engagemang. Varför håller jag på så här? Vad tror jag mig uppnå? Om jag inte hade så mycket åsikter skulle jag inte vara lika trött. Om jag bara kunde låta världen hända och liksom anpassa mig, stänga av och koppla in autopiloten ibland.

Men det går inte. Överallt där jag finns har jag ett engagemang; på jobbet, i mataffären, i barnens skola eller förskola, i bostadsområdet. Överallt där jag verkar och finns har jag en idé, en åsikt, en vision. Och när någonting sägs, planeras eller genomförs som jag tycker är dåligt, så säger jag det. Ibland har jag inte tillräckligt på fötterna för att få till en bra argumentation. Ibland vill jag bara gråta. Och ibland blir jag bara så trött.

De senaste veckorna har jag tänkt så, att om jag inte var en sån människa som hela tiden drevs av visioner och övertygelser, om jag inte ville så mycket med livet, arbetet, studierna, politiken etc., då skulle jag inte heller behöva vara så trött. Jag kanske t o m skulle orka med ett socialt liv på fritiden… En visionär människas liv går i berg och dalar, ibland är man övertygad om möjligheten att nå en bit på väg mot en fullkomlighet, ibland stångar man sig bara blodig i en vägg.


Men igår, efter att jag hade lyssnat till en centerpartist som inte trodde att någon skulle komma ihåg vad han sagt, kom det fram en människa till mig och kramade om mig och berömde mig för mitt mod. Det gällde ett politiskt drama som utspelade sig för ungefär sex år sedan, ni får själva gissa, det har med sjukhuset att göra. Det var inte roligt en enda sekund just då, men visst känns det skönt att någon idag uppskattar och kommer ihåg vad som egentligen hände då, i oktober för sex år sedan. Det finns många som vill skriva historien på ett annat sätt än den egentligen var.

Tja, vad har jag sagt nu då? Jag är en människa med en massa åsikter och såna kan ju vara väldigt besvärliga. De stör på möten, släktträffar och arbetsplatser.

Men, ja, nu kommer det, det som ni ska komma ihåg imorgon (jag hade en lärare som talade om vad man skulle komma ihåg av föreläsningarna, tyckte jag var jättebra). För att förstå att ökade klyftor i samhället aldrig kan föra med sig någonting gott, för att förstå att sänkt akassa/sjukpenning inte fungerar som en morot/motor i samhället, för att förstå att alla inte blir lyckligare av att vår samhälleliga service sköts av privata företag och att våra gemensamma skattepengar hamnar i privata fickor, för att förstå att vi alla tjänar på ett samhälle där alla föds och växer upp med likvärdiga möjligheter, likvärdig trygghet och likvärdig lust behövs inte bara åsikter utan även insikter.

Tack för mig!