Kvalitetstid

Det pratas mycket om kvalitetstid. Föräldrar jobbar mycket, barnen har långa dagar på förskolan och när de väl är tillsammans är det kvalitetstid som ska skapas. Det ska inte vara något slappande i TVsoffan utan riktiga viktiga kvalitetsgrejor. Det kan bli hur jobbigt som helst för både föräldrar och barn att ränna runt och "göra" saker på all ledig tid för att känna att man inte försummar varandra och den lilla tid man har tillsammans.

Jag hörde t ex en kille som blev intervjuad på radion och samtidigt som Ulf Elving ställde sina frågor satt han och besvarade SMS. Han menade på att han lika gärna kunde passa på att besvara dem under tiden en låt spelades eller det var trafikinformation så slapp han göra det när han kom hem. Då kunde han stänga av mobilen och umgås med familjen.

Iofs hade han väl rätt, men jag har väldigt svårt att tro att en så ofokuserad människa klarar av att stänga av mobilen och fokusera helt på familjen när han kommer hem. Men man vet aldrig... Och en sak är säker, skulle jag bli inbjuden att bli intervjuad i radio skulle jag knappast sitta och ägna mig åt annat samtidigt, det skulle kännas oerhört nonchalant.

Själv har jag väl tänkt att mina påbörjade studier ska innebära något slags kvalitetslyft för livet och familjen. det innebär ju t ex inte bara att jag ska vara i skolan två dagar i veckan utan även att vi nu cyklar till skola och dagis de två dagarna. Det tar ca en timme enkel resa om man säger så, två timmar om dagen. Det innebär att vi går upp lika tidigt och kommer hem lika sent. Men. Vi har en otrolig kvalitetstid tillsammans när vi cyklar. Vi pratar, får frisk luft, lär oss om trafiken och annat och vi rör på oss.

Ta det platta!

Dottern har spelat brännboll i skolan, det var kul, men svårt att slå bollen. Fritidspedagogen hade visat henne vilket slagträ som var lättast att slå med... det platta så klart, undrar om han visade grabbarna samma slagträ...

Detta utlöste någonting i mig, minnen av röster som skallar: Ta det platta, ta det platta. Att bli vald sist, Ni kan ta resten.... etc. Rusade ner till leksaksaffären (där det var massor av folk och tomt på hyllorna, tydlingen 50% på allt, men det kunde inte missleda mig). Jag köpte ett brännbollsset, egentligen ville jag ha typ två-tre rundade slagträn och lika många bollar eller fler. Nu blev det ett runt slagträ, ett platt (hjälp), brännplatta, en boll (lite ynkligt) och fyra små pinnar.

Och jag har tillsammans med tre småtjejer tränat slag med runda slagträt och löpning under helgen. Jag slog med det platta när jag var liten. Nu kan jag slå med det runda. Det är lättare och bollen kommer mycket längre. Jag vill att mina döttrar ska lära sig det från början.

Förändrar världen lite grand

Idag tänkte jag överhuvudtaget inte gå upp, stängde av alarmet flera gånger (det brukar jag aldrig göra). Nu är jag väl för trött ändå... Hur som helst kom jag upp och slängde mig in i duschen (eftersom vattnet var avstängt igårkväll). Roddade med disk, tvätt, nedkissade lakan etc. och stressade sen iväg på cykeln med ett barn bakpå och en på egen cykel.

Det blir en del gåsträckor eftersom hon inte är precis säker att ha i trafiken, men efter cykling till skola, dagis och slutligen till kommunhuset för sammanträde hela dagen så kände jag mig ovanligt pigg och nästan lite positivt på hugget. Det höll dock inte i sig så länge när vi sedan satte oss ned och började lyssna till föredragare bak neddragna gardiner...

"Och mamma sa.... ta ledigt idag. Åk ut och fiska så blir du glad."

Måste fixa båten. Men först bilen. Och. Hur ska jag hinna handla om jag nu vill åka direkt till landet efter jobbet imorgon?

Vi diskuterade nya styrdokument för Tiohundraprojektet. Måste vara viktigt, tänkte jag när jag läste handlingarna. Försökte hitta något skumt ord som skulle ändra inriktningen på hela projektet och fann ordet "valfrihet". Det måste vara det...

Tog upp det på gruppen (s+v) och det visade sig att fler tyckte som jag. Vi kom överens om att stryka de punkter som i reglementet för nämnden sa att nämnden skulle "ansvara för att införa valfrihetssystem". Att ha det i styrdokumenten kändes inte bra, som att upphöja vikten av detta arbete till detsamma som projektets grundbultar (dessutom tycker ju jag att införandet av dessa system går stick i stäv med vissa av grundbultarna).

När vi lyfte detta på nämnden hände något mycket märkligt. Flera tyckte som vi och det slutade med att punkterna fick stå kvar med ändringen att nämnden "kan införa valfrihetssystem".

Nu var ju detta bara ett remissyttrande, säkert finns någon annan som beslutar som de vill i alla fall. Men. Det kändes som någon lyssnade även på en stukad visionär. En liten stund. Och så förändrade vi världen lite grand.

Efter den gedigna insatsen för en bättre framtid cyklade jag hem med barnen, stekte blodpudding, diskade, tvättade, packade och läste saga. Mår fortfarande inte riktigt bra. Men sover jag en natt till, förändrar lite till imorgon, så kanske det ljusnar. Så småningom.

Visionären är trött

Jo, jag inser det själv. Om jag inte hade så mycket åsikter skulle jag inte vara lika trött. Om jag bara kunde låta världen hända och liksom anpassa mig, stänga av och koppla in autopiloten ibland.

Men det går inte. Överallt där jag finns har jag ett engagemang. Överallt där jag verkar har jag en idé, en åsikt, en vision. Och när någonting sägs, planeras eller genomförs som jag tycker är dåligt, så säger jag det. Ibland har jag inte tillräckligt på fötterna för att få till en bra argumentation. Ibland vill jag bara gråta. Och ibland blir jag så trött.

Idag tänkte jag så, att om jag inte var en sån människa som hela tiden drevs av visioner och övertygelser, om jag inte ville så mycket med livet, arbetet, studierna, politiken etc., då skulle jag inte heller behöva vara så trött.

En visionär människas liv går i berg och dalar, i alla fall gäller det för mig. Ibland är man övertygad om möjligheten att nå en bit på väg mot en fullkomlighet, ibland stångar man sig bara blodig i en vägg. Idag kändes snarare som det senare, hela veckan har känts lite grand som det senare. Kanske går det över om man sover en stund, kanske, kanske. Om man vilar åsikterna och slickar såren.

Det är viktigt att leka, lär vi oss på utbildningen och det är det visst, men ibland blir leken blodigt allvar. Jag är inte här för att leka. Livet är blodigt allvar.

Mellanlandning

Var tvungen att mellanlanda redan på tisdagen. Jo, det brukar bli så där när almanackan är för full och jag inte är inne i någon förtvivlat manisk period så att jag liksom bara trampar på. Den här veckan började nästan med ångest och, som sagt, mellanlandning redan på dag två.

Det började bra, lyckades baxa upp däcken ur källaren, få in dem i bilen och komma i tid till Storasysters skolklocka ringde. Lämnade Liten och sen till verkstan (största ångesten), lämnade bilen, tog mammas bil och åkte till skolan. FIKA (det är lite bra att inte börja förrän tio).

Vid lunch hade vår föreläsare lyckats stressa upp mig inför kommande fältstudie så jag kände mig helt oförmögen att ta en lånad bil och ge mig in i stockholmstrafiken. Kände mig helt oförmögen till det mesta faktiskt. jag blev kvar på skolan, föreläsning om lärande och vetenskap. Supertrött.

Hämtade bilen, det kostar över tiotusen att åtgärda felen. Och sen är sommardäcken lite dåliga också. Kände mig inte piggare av det beskedet.

Barnen, spaghetti, vit fisk, curry, grädde, tomater och grön sparris (färsk). Mums. Jehovas kom och ringde på i egenskap av två damer och lite spritångor. De talade om att den onda världen snart går mot sitt slut. Så gör ock dagen, snart får man sova.

Fler jobb - Bättre jobb

Riksdagsledamöterna Hans Lindhe och Jacob Johnsson har idag besökt kommunen och bl a träffat ledningen samt företrädare för facket på Holmen Paper i Hallstavik. Ett besök gjordes också på Arbetsförmedlingen i Norrtälje.

På kvällen bjöds det in till öppet möte om sysselsättningspolitik i Vänsterpartiets lokaler. Ett tiotal medlemmar besökte mötet och diskuterade tillsammans med riksdagsledamöterna.

En fråga jag själv ömmar för och vill trycka på är den om alla de människor med osäkra deltidsanställningar, vikariat mm. Jag tycker att Socialdemokraterna och de olika fackförbunden ofta missat dessa personer. Det har handlat om arbetstagarnas rättigheter, men arbetstagarna har i dessa fall bara varit personer med fast heltidsanställning. Allt fler arbetar nu med osäkra anställningar. Förra året var 18% av arbetskraften anställd på vikariat, tillfälliga anställningar, timanställningar etc . I tidningen Kommunalarbetaren har man kunnat läsa om kommuner som satt i system att inte ta in vikarier som arbetat så mycket att de skulle kunna ha rätt till en fast anställning utan låta dem gå arbetslösa ett halvår för att sedan återigen låta dem vikariera. Hans Lindhe berättade om hur han själv under fyra år som offentligt anställd fått arbeta under tre olika titlar, trots att han utförde samma arbetsuppgifter, allt för att arbetsgivaren inte skulle bli tvungen att ge honom en fast anställning.

Med många osäkert anställda, anställda vid arbetsanhopning etc, minskar man också människors möjlighet att engagera sig fackligt. Man har ju rätt att arbeta fackligt under arbetstid, men om du bara är anställd under de timmar då det är högtryck är det svårt att få någon tid att gå ifrån verksamheten. På så sätt omöjliggörs fackligt arbete och många som jobbar timmar omfattas inte ens av fackets försäkringar och tycker därför att det är en onödig utgift att vara med.

Nu har ju jag, efter över tjugo år i studier och otrygga anställningar, en fast tjänst och det ser inte ut som om jag kommer att bli arbetslös de närmsta åren. Jag tillhör nog snarare den grupp som riskerar att bli utbränd p g a arbetsanhopningar när man sparar in på vikarier och extrapersonal. I vilket fall som helst tycker jag att det är viktigt att vara fackligt ansluten och jag skulle också påstå att det inte är dyrt. Jag har en låg lön, så jag har inte mer råd än andra lågavlönade, men i fackavgiften ingår ju också hemförsäkring t ex och flera andra försäkringar som i annat fall hade kostat mig en bra slant. Jag har också möjlighet till en bättre löneutveckling p g a att facket kräver att hela potten läggs ut. Och nu har jag inte nämnt det stöd du kan få från dina fackliga ombud om du skulle råka illa ut eller känna dig trängd.

En spretig vecka med krav på disciplin

Det kommer att bli en spretig vecka och därmed också krävande. Det är bra mycket enklare att gå på i samma hjulspår än att flänga som en dåre och spela olika roller överallt. Och en massa energi och känslor ligger ju inne i alla situationer också.

Idag var första dagen vi cyklade, Storasyster på egen cykel och Liten bakpå mammans. Det tog ca en timma att cykla först till dagis, sen till skolan och sen till min utbildning. Och sen en dryg timma hem igen. Bara det gör en lite mör. Men men, det funkar och det ska praktiseras så länge vädret inte är alltför styggt eller göromålen runt omkring allt för många.

Två riksdagsledamöter var på besök i kommunen (se mer i annat inlägg) och p g a att jag varit svagt delaktig i upplägget kring kontakterna med pressen blev jag ivrigt sökt av såväl lokaltidningen som besöksdelegationen under eftermiddagen. Såväl lokaltidningens lokalkorre som besöksarrangören hade gått o blitt sjuka så rörigt blev det med kontakterna. Och jag kände mig superstressad och ofokuserad på mitt arbete med handdockan och bifrostpedagogiken.

När skoldagen var över och jag cyklat runt i stort sett hela stan och hämtat ungar, kände jag mig slut och ville inte gå på partiföreningsmöte, men när jag ringde och meddelade detta blev jag övertalad att komma i alla fall. Barnen och jag drack fil med kanel och åt varsin ostsmörgås, sen drog vi igen.

Nu har jag ställt ut tidningsinsamlingen, imorgonbitti får jag hämta sommardäcken i källaren och lägga dem i bakluckan, lämna bilen på verkstad, låna mammas bil, åka till utbildningen, möte i Stockholm efter lunch, förhoppningsvis kan någon leverera förstamajaffischer som ska med hem så att jag kan ta dem, stressa tillbaka och hämta barnen och lämna tillbaka bilen.

Förhoppningsvis kan jag promenera till verkstan på onsdagmorgon och få ut min bil, åka till jobbet (där jag ska jobba med två vikarier nästan hela dagen), APT på kvällen, mormor hämtar barnen. Snark.

På torsdag har jag nämndsmöte här i byn, då blir det cykel igen. Fritids stängt på eftermiddagen och mormor får hämta Storasyster direkt efter skolan (tur man har en mamma, vad gjorde man annars???) Egentligen har vi sen fullmäktigegrupp på kvällen, men jag har redan strukit det ur min hjärna, det går liksom inte ihop.

På fredag stänger jag på jobbet, då är det alltid körigt att hinna hem innan dagis och fritids stänger. Tanken är att vi ska direkt till landet eftersom det är gemensam städdag på lördag. Skulle behöva handla någonstans, skulle behöva landa och reflektera någonstans. Men det är disciplin som krävs om detta ska löpa på utan konflikter.

Jag tänker inte ens tanken vad som händer om bilen blir kvar på verkstan...

Nytt studiebesök i sjukvården

Så precis när man står med soppan nästan färdig, diskmaskinen i gång och barnen under någorlunda uppsikt, händer det. Liten vill ta in grus och lägga i en skål med vatten tillsammans med "rosor" som hon har hittat ute. "Nej", säger mamma, "du får ta ut och leka med det, jag ska duka här." Det envisa barnet blir surt och rusar iväg mot dörren, i allt för hög hastighet, snubblar och flyger in i dörrkarmen med huvudet före. "Åh", säger mamman, "nu fick jag ju allt grus inomhus i alla fall." Lyfter upp skrikande gråtande barn med stor blåröd bula i pannan.

Jag är ju inte alls vimpig vad det gäller att besöka läkare, helst gör jag det inte alls, tar en vetekudde, en alvedon eller något och sover på saken. Jag tycker särskilt illa om att besöka akutmottagningar. Men just idag så fick jag för mig att göra det.

Jag stängde av plattan, slängde in båda barnen i bilen och for till akuten. Tänkte att det var bäst att ta en titt eftersom det kan bli blödningar inåt när man slår i huvudet och det inte går hål, så kan de där blödningarna trycka på hjärnan och orsaka en massa problem. Så man kanske skulle titta på det innan hon somnar, tänkte jag.

På akuten var det fullt med folk (det får bli en egen story en gång) och vi hörde pratas om väntetider på nästan nio timmar. Jag började ångra mig. Det visade sig dessutom att det kostade pengar, tänk, det gör det alltid när mina barn besöker sjukvården, trots att det talas så mycket om gratis sjukvård för barn....

Vi väntade dryga två och en halv timma, Liten var hungrig (och jag med), Storasyster fick gå hem till mormor och äta. Sen fick vi träffa en trevlig sköterska som kallade Liten med andranamn, men hon svarade glatt att det var hon. Hon tittade lite, såg till att vi fick pengarna tillbaka och skickade hem oss.

Tja, jag vet inte om jag besöker läkare nästa gång hon ramlar. Jag gjorde det inte förra gången och, tja, en annorlunda fredagkväll. Nu tänker jag sova.

förutsättningar och förskola

Jag blev så glad idag när jag hämtade min dotter och det hängde en plastficka med bilder och text på hennes plats. Det händer titt som tätt att vi föräldrar på det viset får inblick i vad som händer på förskolan. Personalen använder kameran flitigt, laddar över bilderna i datorn och skriver ut fina A4 med både bilder och text som skickas hem till oss föräldrar, sätts upp i kapprummet och/eller sätts in i barnens pärmar. Verkligen jätteroligt.

På jobbet är det också sagt att vi ska jobba med dokumentation. Vi jobbar med portfolio, som motsvarar de pärmar mina barn har/haft i förskolan, där det finns bilder, texter, teckningar, målningar och annat som dokumenterar barnens tid i förskolan. Det krassa hos oss är att vi fick 20 fotopapper per avdelning för detta arbete. Och på vår avdelning är det 15 barn, vilket gör 1 foto per barn samt 5 gemensamma bilder. Nu finns det inte pengar till fler fotopapper. Vi har inte en kamera per avdelning, vilket nu gör att den kamera vi delade med en annan avdelning, verkar ha försvunnit. Vi får inte ladda in bilderna på datorerna för då kan det bli virus i nätverket så det enda sättet är att skriva ut dem på fotopapper via fotoskrivare som just nu inte heller har något bläck. Verkligen jättetråkigt.

Läste om förskolans ökade betydelse i Dagens samhälle. Här följer ett citat kring barns språkliga utveckling: "Enligt siffror som Jan Larsson från konsultföretaget McKinsey & Co redovisade på Skolriksdagen nyligen har en 4-åring från ett välutbildat hem mött 45 miljoner ord under sitt liv, medan barn från socialt utsatta miljöer har hört 13 miljoner ord."

Ett annat område där förskolan har en viktig utjämnande effekt är barns kost och näringsintag. Vi vet att det är välutbildade människors barn som äter nyttig mat av hög kvalitet, gärna ekologiskt framställd, medan barn från fattigare familjer med lägre utbildning i större grad äter onyttig mat, godis, läsk och handlar på lågprisbutiker med lägre kvalitetskrav. Det barnen äter är inte bara avgörande för deras utveckling psykiskt och fysiskt, det påverkar också deras inställning till kost och matsituationer i framtiden. Förskolan har en uppgift att ge alla barn samma möjligheter.

På förskollärarutbildningen drömmer vi givetvis alla om att arbeta på den ultimata förskolan i framtiden, men den krassa verkligheten kommer att göra sig påmind och det gäller att göra det bästa utifrån de förutsättningar man kommer att få, att lyckas nå åtminstone delmål. Vi kommer aldrig att kunna ge barnen allt, men förhoppningsvis hitta vägar att åtminstone uppfylla läroplanen.

Meningen med livet

Meningen med livet är enligt "Liftarens guide till galaxen" 42. Mycket spännande nu när det bara är ett par timmar kvar innan jag blir just 42. 42 är säkert idag också en av de bästa åldrarna att vara, en lagom tjock kvinna i mina bästa år så att säga.

Förr var livet nästan slut vid 42, man hade fött fram sina 13 barn, varav ett par stycken dött antingen vid födseln eller ett par år senare. Kanske dog man vid det trettonde barnets ankomst, så fick någon kvinnlig släkting till mannen ta hand om de överlevande barnen och mannen så klart.

Sen försköts ålderdomen en bit och nu tycker jag att människor som är 65 år och går i pension har halva livet framför sig. De flesta är pigga, mitt i livet, piggare än sina barn som just kämpar med småbarn, blöjor och spyor och karriär.

42 är idag i Sverige en superålder, de flesta har lika långt kvar som de redan har gått. De har erfarenhet, men ändå ungdom...(hehe). Alltså, det var ju superlänge sen man t ex började skolan; tänk då hur långt du har kvar. Om det inte vore för att tiden gick fortare och fortare. Har det med datorer och sånt att göra???

Nej, nu sluta svamla och gör färdigt tårtan- läggdags

Subjekt och predikat

Det var några grejor man var tvungen att lära sig innan man började mellanstadiet på min tid. En grej var gångertabellen, eller pluttifikation som Pippi skulle ha sagt, en annan var ordklasser och satsdelar. Det sistnämnda skulle man åtminstone vara introducerad i.

Jag kom ihåg hur pappa brukade väcka mig och ställa frågor på gångertabellen mitt i natten (nja, det var väl kväll, men jag sov i alla fall). Och jag lärde mig den. Och jag lärde mig ordklasser och satsdelar i spänd förväntan att få fortsätta med någonting nytt.

På mellanstadiet fortsatte vi repetera ordklasser, satsdelar och gångertabellen för när man börjar högstadiet, då krävs det att man kan det. Man blir typ utkastad om man inte kan det som ett rinnande vatten.

Jag är uppfostrad att vara snäll och tänka på andra. Alla har det inte lika lätt, ja, det var en strof man fick höra ofta hemma. Och på något sätt köpte jag då att vi fick mellanstadiet också på oss att lära in gångertabellen, ordklasser och satsdelar.

I högstadiet hade vi en klassföreståndare som var svensklärare. Hon älskade "fönster" som man övade ordklasser och satsdelar med. Det var i stort sett det vi fick ägna all tid åt när vi var klara med dagens svenskuppgift. Ibland satt vi med "fönstren" hela lektioner. Jag minns än idag känslan av vanmakt att aldrig komma någon vart, tristessen med satsdelarna, höga suckar och att jag själv p g a dessa suckar blev utkörd ur klassrummet med orden "Alla har det inte lika lätt".

Givetvis fick jag dåligt samvete, men inte hjälpte det upp mitt intresse för svenska språket som ämne. Egentligen ville jag hoppa av skolan, men kände mig tvungen att fortsätta på gymnasiet (eftersom jag inte visste vad jag skulle jobba med om jag inte blev rockstjärna). Av någon anledning valde jag samhällsvetenskaplig linje där eländet fortsatte tills jag hoppade av efter tvåan.

Varför funderar jag över detta idag över 20 år senare? Jo, för idag har jag suttit på en heldag med föreläsning kring hur man skriver en diskursiv uppsats. Det är svårt, jag har mycket lättare att skriva tillgängliga, skönlitterära eller populärvetenskapliga texter. På mina 4,5 år mot naturvetenskaplig magisterexamen fick vi aldrig någon föreläsning i exakt hur man bygger upp en vetenskaplig text, det fick vi lära oss efter hand.

Idag fick vi en föreläsning om hur vi på ett väldigt enkelt sätt egentligen lägger upp stommen för våra arbeten. Annorlunda också eftersom en naturvetenskaplig text ofta förväntas vara korrekt, torr och faktaspäckad. En samhällsvetenskaplig text strävar vad jag förstår inte efter att visa sanningen, bara sannolikheter och mycket resonemang kring dessa.

Hela dagen kändes som en dag på gymnasiet utom sista timman då kursarna började avslöja sina problem med satsdelar och ordklasser, meningsbyggnad. Då for vi tillbaka till högstadiet, mellanstadiet, kanske till och med lågstadiet. alltså.........................................

Språk är ett fantastiskt instrument att uttrycka sig med. Nu känner jag mig dryg och skamsen igen. Ska man behöva dras med skammen att ha tröttnat på satsdelar genom hela livet???

Helgen är över

Så var den stora kristna helgen över och vi är tillbaka i tätorten igen. Hur har vi firat? Krattat, tränat cykling, grävt, krattat, rensat, planterat, krattat, ont i ryggen, ont i huvudet, krattat lite till. Jo, det blir fint till sist. Grill grill. Kratta och sen måste vi åka hem. 12 pers till middagen, vi har lite för trångt hemma, det har vi, särskilt i köket. Pluggar lite hit och dit, tillverkar docka, instrument, skriver dikt, allt gratis gratis. Grattis grattis, snart fyller jag år också, återkommer om detta.

Tillbaka på jobbet igen

Så var det onsdag och dags för besök i verkligheten efter ett par dagars målande, lekande, sjungande och dansande med stora drömmar om en annan verklighet i framtiden. Tja, de andra ordinarie på min avdelning var sjukskrivna och jag och en vikarie (visserligen samma som vi haft ett tag nu) fick själva försöka få påsklunch och övrigt att flyta på som en högtid. Många blöjbyten och lyft blir det när man bara är två.

Åkte hemåt strax före fem, hämtade barnen, men hann inte till apoteket. Morsade på Krassman utanför dagis, åkte till McD, hämtade upp syrran och kollade in hennes nya lägenhet. Helt okej tycker jag, och bra läge också. Bara barnen lär sig cykla så kan vi lätt cykla dit utan att korsa en enda stor väg. Underbart det i alla fall (det kan vi visserligen till hennes nuvarande hem också, men.. nu försöker jag vara positiv).

SysterYster och jag är förresten i "Allt om Roslagen" idag, men det verkar ingen ha missat. Och barnen är med och vi ägnar oss åt vår favoritsysselsättning att grilla. Det är många som har pratat om att det är dags att plocka fram grillen senaste veckan, men hallå!, jag har inte hunnit plocka undan våra grillar ens... Det är ju underbart att grilla året om. Tycker jag.

Sen har vi druckit te med syster och barnen kom i säng för sent ikväll igen (för att inte tala om mig själv). Jag har gjort annonser för framtida möten och försöker allt vad jag kan att nu komma på något att ha en åsikt om, men jag är så trött. Åsikter har jag, men orkar jag utveckla dem? Alldeles för många handlar alldeles för mycket imorgon. MMMMMM. så är det. Jag drar till landet. Ska skriva lite om långfredag sen. En speciell dag.

Skapelseberättelse i uppståndelsens tidevarv

Man blir trött av att skapa hela dagen. Idag har vi målat, försökt samarbeta, målat igen (med modellera), gjort handdockor och försökt sätta ihop en skapelseberättelse (men det där sista blev bara placenta och Gudrun och kommunistspöket och krocka med ägg och... vad svart din är, har den bränt sig? Äh, vulkanutbrott, eller det är väldigt kallt eller varmt eller svart där jag bor). Eftermiddagar är kanske inte den mest produktiva tiden på dagen, särskilt inte med blodbrist och förhållandevis lite kaffe och socker i kroppen.

Lämnade in den stora datorn (alltså den som typ fyller upp ett rum och kan svara på alla frågor) på lagning eftersom den bara startar om hela tiden. Killen lovade att han kunde ominstallera allting utan att mina bilder och dokument gick om intet (vilket de med all säkerhet hade gjort om jag försökt själv). Nu har jag bara den lille hemma och den går inte att skriva ut med och det finns inga bilder i och jag vill inte heller ladda något eftersom jag vill ha den för snabb service om man uttrycker sig på det viset.

De ringde från jobbet och berättade att min kollega ramlat i trappan och spräckt något i axeln och nu skulle vara sjukskriven helt i tre veckor. Min andra kollega är som bekant sjukskriven från och till hela tiden, så jag var efterlängtad på jobbet. Försökte koppla bort det och koncentrera mig på skapandet.

Sen tog det evigheter att ta sig genom stan i trafiken (vi måste få kläm på det där med cyklingen i påsk så att jag slipper bilen), vi var hemma vid halv sex och jag gräddade goda härliga pannkakor med rivna morötter i. Barnen åt tills det var tomt och sen ville de måla (och jag hade ju lovat). Samtidigt insåg jag att det var nog dags att bada eftersom jag vill ut till landet i påsk.

Sagt och gjort, de fick måla i badet, lite målade de på kartong, sen började de måla på sig själva. Puh, så de såg ut och det kan ni inte få se nu eftersom jag bara har den här lilla datorn utan bilder... De sover nu, fortfarande svarta eller med mörka fläckar överallt på kroppen inklusive ansiktet. Puh igen....

Läxan från skolan var inte att färglägga barnen utan att tillverka ett instrument och en handdocka av gratismaterial. Man ska också tillsammans Wanja Lundby Wedin, Kjell Jansson eller någon annan hög häst, men jag skippar det idag och håller vår lärare Moonkee högt eftersom hon tyckte att min kombination av utbildningar är helt perfekt för framtiden, den stora framtiden!

Estetiska lärprocesser

Rubriken är namnet på den kurs vi läser nu, och det innebär att vi målar, dansar, sjunger, spelar och bjuder på oss själva, något som vållar stort obehag för många av kursdeltagarna, det har jag förstått. Frågan är varför. Är det det svenska klimatet? Är det en stel och likformad uppfostran som inte tillåtit att bjuda på sig själv? Ingen av dessa förklaringar är tillfredsställande. Kanske är det helt enkelt så som det står i böckerna att det är en träningssak. De som känner obehag skulle, om de vill, kunna träna bort sitt obehag genom att helt enkelt sjunga, dansa, måla och spela mer. Jag tror att det är tvunget för dem att göra det om de vill jobba inom förskolevärlden, om de vill jobba med barn som sjunger, dansar, spelar och målar. Då kan man inte sitta tyst och känna obehag.

Själv tycker jag ju att sånt här är jätteroligt, kanske är jag estet... hahaha, estet låter liksom mer som någon som diggar finkultur. Estetisk naturvetare, det är jag. Just nu.

Studier och resa till Bryssel

Igår när vi hjälpte musikläraren på utbildningen att lasta in alla bongobongotrummor i minibussen (för hon måste köra tillbaka dem till Gävle) så träffade jag en kvinna (Moderat) som jag känner i trapphuset. Båda två stirrade vi på varandra och undrade vad vi gjorde där (alltså, den andra av oss). Det visade sig att hon gick en utbildning i hm, ja, det var på engelska och slutade på management. Just det, och jag ska bli förskolelärare, inga omsvängningar liksom. Undrar vad hon skulle bli på sin utbildning.

Tankarna drar sig tillbaka till november 2001 då vi var på en gemensam resa till Bryssel. Det var ett helt gäng kvinnor med lite olika bakgrund. Anordnarna av resan var lite nervösa för att de placerat en Moderat och en Vänsterpartist i samma rum, men vi hade verkligen jättetrevligt. Jag minns t ex att jag inte hade någon necessär och därför hade stoppat mina toalettartiklar i en systempåse, vilket min dåvarande särbo, nu sambo, inte tyckte var något vidare. Det visade sig senare på hotellrummet att min roommate hade en lika snygg necessär (alltså exakt lika). Vad vi skrattade.

Äh, nu måste jag väcka barnen. Skulle vara kul med en ny resa till Bryssel, gärna tillsammans med samma Moderat.

Hotet mot Mälaren som dricksvattentäkt-2

Jag vill också göra reklam för ett öppet möte om vatten som vi i Vänsterpartiet, Norrtälje kommer att bjuda in till söndagen den 10 maj kl.14.00, lite preliminärt eftersom vi inte har helt klart med våra inbjudna experter än. Men skriv upp tiden. Och kom ihåg, vad det var vi sa...

Hotet mot Mälaren som dricksvattentäkt

Pressmeddelande från Vänsterpartiet och Miljöpartiet i Stockholms läns landsting 6 april 2009

Ta klimathotet på allvar! Översvämning, brist på dricksvatten och nya tropiska sjukdomar. Det finns allvarliga miljöhot mot Stockholmsregionen i framtiden visade Sårbarhetsutredningen. Miljöpartiet och Vänsterpartiet kräver nu regionala förberedelser och samtidigt kraftfulla förebyggande åtgärder så att den globala uppvärmningen kan bromsas. Jordens uppvärmning och havsytan stiger snabbare än väntat. Miljöpartiet föreslår en regional klimat- och sårbarhetsplan och en parlamentarisk krisgrupp. Vänsterpartiet vill att en vetenskaplig klimatpanel inrättas för regionen som kan ge råd om hur förslagen från FN:s klimatpanel kan omsättas till praktiska åtgärder för Stockholms län. Partiernas klimatförslag tas upp till debatt i morgondagens landstingsfullmäktige. - Vi måste ta ett samlat grepp om miljöfrågorna och det förutsätter att expertis och myndigheter samverkar. Ju förr alla inser att ett systemskifte krävs, från vägtransporter till järnväg och kollektivtrafik, desto större är chansen att hitta konstruktiva lösningar för framtiden och att mota klimathotet, säger Jan Strömdahl (V). - Majoriteten måste agera nu, det räcker inte att bara släcka landstingshuset en timme. I Stockholms län saknas både en politik för att minska koldioxidutsläppen och en beredskap för klimatrelaterade katastrofer. Till exempel kan staden drabbas av översvämningar och Mälarens dricksvatten hotas, säger Raymond Wigg. Läs V-motionen här: http://www.sll.se/Handlingar/Landstingsfullmäktige/2009/09-04-07/09-035.pdf
Läs MP-motionen här: http://www.sll.se/Handlingar/Landstingsfullmäktige/2009/09-04-07/09-034.pdf

För mer information:Raymond Wigg (MP) oppositionslandstingsråd Stockholms län070-737 44 16 Jan Strömdahl (V) Ledamot i landstingsfullmäktige 070 – 438 88 41 Elisabeth Richter, pressekreterare (MP)070-737 45 09 Ingrid Falk, pressekretrare (V) 070 - 737 41 16

Förträngning

Jo, jag har hört att Moderaterna är större än Socialdemokraterna i senaste undersökningen, jo, men jag förtränger det. Jag vägrar tro att det är så illa. Är det fullaste allvar? Snart kan ingenting förvåna mig längre.

Nu ska jag utfodra barnen och lägga upp en riktigt smart strategi för kvällens föreningsmöte i partiet. Nu tar vi dem, nu tar vi dem!!! Upp till kamp.

Kompostering och G20biljoner

Många, många är de som nu beklagat sig över de nya sopbehållarna och den nya soptaxan i lokaltidningen. Egentligen tror jag inte så många opponerar sig mot behållarna utan det är väl taxan som upprör. Mest upprörda är de som sopsorterat och komposterat i många år och nu får en kraftigt höjd taxa. Jag förstår det. Men jag förstår inte motåtgärden.

Om man en gång i tiden börjat kompostera och sortera sopor har man väl gjort det med tanken på miljön? Man har väl gjort det för att man tycker att det är fel att blanda allt och skicka till tippen? Och då hjälper det ju miljön föga att nu strunta i detta och lägga allt i tunnan för att man är arg på kommunen? Det straffar bara miljön.

Förresten läser jag nu att G20länderna på sitt tre timmar långa möte har kommit överens om att lägga fem biljoner dollar på att rädda världsekonomin. Det är inte lite pengar. Någonstans finns de, pengarna. Om de varit lite mer jämnt fördelade från början kanske det inte funnits någon kris. "Det är en ny världsordning", hävdar Gordon Brown, men jag undrar om man inte helt enkelt har hur mycket pengar som helst att lägga på att rädda kvar kapitalismen.

Aprilskämt

Jag tillhör en kategori människor som alltid går på aprilskämt. Jag brukar inte ens förstå att det är aprilskämt förrän flera månader senare när det på något sätt talas om något som gör att det kommer upp. Ingen annan har givetvis trott att det varit en sanning, men jag hänvisar till att jag läst det i någon tidning. Och inte kommer jag ihåg om det var första april när jag läste det.

Ändå brukar jag försöka vara på hugget och hitta skämten i media. I lokaltidningen i år var det faktiskt omöjligt eftersom det var ett sportskämt (dessutom speedway). De kunde ha skrivit vad som helst, jag hade ju inte fattat att det var på skoj. Jag trodde det var det där med IPREDlagen som skulle träda i kraft, så koko är jag.

Däremot tror jag, och nu får jag ju trycka på tror, att jag hörde ett skämt på lokalradion. De sände nämligen från Stadshuset där det skulle vara någon stor miljögala som skulle besökas av Bill Clinton och Tony Blair. Tyckte bara att jag inte hört det förut eller någonannanstans. Det var väl ett skämt?? Sen har jag nog typ blivit lurad sjutton gånger också, men det uppdagas nog inte förrän i höst någon gång.

Kontrasternas världar

Ja, nu blir man väl schizofren också, när man ska vara student två dagar i veckan, och liksom se framför sig vilken underbar pedagog man kommer att vara i framtiden, och sen jobba tre dagar i veckan och liksom förstå hur det egentligen blir när man kommer i arbete. Nu har jag jobbat onsdag, torsdag och båda dagarna var jag den enda fasta personalen på full tid på vår avdelning. Våra planerade smågrupper var tvungna att ställas in och allmänt tumult med barn som blev nervösa av att rutinerna rubbades. Och eftersom det saknades personal på flera avdelningar var vi tvungna att vara utomhus så att vi kunde hjälpa varandra att "se efter" barnen. Låter ju superpedagogiskt.

Nu gjorde det ju inte så mycket att vi fick vara ute eftersom det var ett underbart vårväder. Och igår när jag kom hem kände jag så för att gå och köpa en glass,,,, så länge solen var uppe,,,, men minuten efter att den gått ner (torde vara ca tio över sju) så blev jag jättetrött och ville bara gå och lägga mig. Så jag fick gå och köpa glass på Pressbyrån med barnen idag istället. Och sen lekte barnen i nästan en timma i sandlådan (utan mössor) medan jag gjorde laxpasta till middag.

Man blir lite piggare av ljuset, men sså fort solen går ner vill man sova och efter att barnen har somnat är det en kamp att hålla sig vaken. Men nu ville jag hinna diska och tvätta så att jag har en chans att komma ut på landet i helgen. Först ska jag jobba en dag till. Och jag stänger imorgon. Gah.

Idag hade Storasyster slagits i skolan. Vet inte så mycket vad det handlade om för hon har inte berättat något. Det var fritidspersonalen som skvallrade. Hon är trött, säger de. Jag vet, hon är så trött stackarn, ändå går vi och lägger oss mellan halvåtta och åtta varje kväll. Annars hinner de ju inte vara vakna alls hemma på vardagarna. Men att hon är trött märker ju även jag. Trött, lättstött, arg, ledsen, ångestfylld. Det svänger lätt åt ena hållet, tar desto mer tid åt det andra. Det är jobbigt att bli stor.

- Nu blir jag rädd, säger Storasyster plötsligt när jag berättar en sak som Liten inte förstår.

- Du behöver inte vara rädd, säger Liten. Jag är här och mamma är här.