onsdag 31 oktober 2007

Trångt i himlen, evig väntan på glassbil och vad är egentligen Halloween?

Det är trångt i himlen. Eller det är många som är döda, skulle man kunna säga. Man märker det när man sitter i kassan den här veckan. Det köps mängder av kransar och gravljus. Jo, det är ju en business det med i detta kapitalismens samhälle. Men egentligen är det väl så att man inte bryr sig mindre om sina döda för att man inte ränner på kyrkogården med nya blommor och ljus stup i kvarten? Man kan ju plantera perenner som sköter sig själva t ex eller ställa dit prydnader som håller sig. En ny trend jag upptäckte i somras var att man placerar ut små figurer vid gravarna. Så länge de inte blir stulna så... Äldsta dottern tände direkt på idén och ville köpa saker att ställa hos både hos sin morfar och hos min farmor. Som sagt, allt är business, men det kanske är bra att ställa dit något som inte korna kan äta upp (se måndagens blogg). Själv funderade jag på att sätta timjan hos farmor; den breder ut sig så fint över marken och är grön året om, vita eller lila blommor på sommaren och luktar gott. Farmor hade massor av timjan i sin trädgård när hon levde.
I morse hann jag först med att svara på ett SMS så jag har varit i kassan idag igen, tredje dagen på rad och nu värker armar och axlar. Skrämmande eftersom jag bara jobbat 4+4+5,5 timmar. Sen visade det sig att det inte var så konstigt att jag lyckats svara först eftersom SMSet bara gått ut till två personer och den andra redan jobbade idag. Fick mitt årsarbetsschema för 2008 idag också; varannan fredag 12-18, en kväll i januari, nationaldagen, två vardagar i midsommarveckan + någon dag vecka 27 och julafton. Spridda skurar så att säga. Undrar om inte jag skulle kunna jobba ihop min årsarbetstid på ett par veckor och vara ledig sen istället.
Något mer som jag funderat över idag är hur man firar Halloween, när man firar Halloween och om vi firar Halloween. Brorsan var och handlade på förmiddagen (frukost). Han beklagade sig och sa att det hade kostat hälften så mycket om han handlat på Coop i stället (vilket inte är sant) och sen sa han att han skulle komma tillbaka senare och handla till Halloweenmiddagen de skulle äta idag.
Ja, själv skulle jag knappt komma att äta middag alls eftersom jag på väg från fika hos väninna kom på att glassbilen nog skulle besöka våra kvarter idag och för att muntra upp sur femåring så föreslog jag inköp av glass. Ringde Eniro och fick besked om att bilen skulle infinna sig i närheten ca tio minuter senare, så vi åkte direkt till plats och väntade i bilen. Klockan var 17.20. Mellan 17.30-18.00 skulle glassbilen komma till vår adress. En gång hörde vi den i närheten, då kommer den strax. Efter en ganska lång stund hörde vi den på avstånd och jag började ana oråd. Vi åkte ett varv runt kvarteret och såg den ingenstans. Tillbaka till brottsplatsen, lilltjejen gnökade i baksätet. Ingen glassbil, inga glassbilsljud. 17.54 gav jag upp och gav mig ut på jakt (det är inte första gången vi jagar den där glassbilen). 18.15 hittade vi den långt från våra kvarter. Liten hade somnat i baksätet. Jag frågade med arg röst när bilen varit vid Vasagatan 4 och talade om att vi väntat 40 minuter. Ojdå, fick jag till svar och sen var det inte läge att skälla vidare för på denna adress var det ett tiotal glassugna familjer som trängdes runt bilen. En mamma köpte nog tio paket glass som hon sen fick svårt att bära hem. I vanliga fall brukade hon få hjälp av sina barn, men de satt och Halloweenpysslade... okej, vad gör man då?
Jag styrde hem med glasspåse, idolmössa och två trötta, en yrvaken och hungriga barn. Vi åt korv med bröd och pulvermos (inte ens blått mos som syrran hade Halloweenat till det igår), storasyster framför tvn och det som var kvar av Bolibompa. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; aldrig mer glassbilen. Antagligen håller det inte så länge, men det är verkligen inte ett sätt att handla som passar mig. Varenda gång har jag fått vänta i ovisshet, ibland har den dykt upp ibland inte. Nej, nästa gång köper jag hem glass när jag handlar på jobbet.
Jag firar inte Halloween. Det är ju ett amerikanskt påfund och jag gillar ju inte USA. Om jag inte får något SMS imorgon bitti har jag ett par timmars kansliarbete att utföra på partilokalen och sen tänkte jag att det skulle bli sol och att jag skulle hinna ut till stugan ett tag. Längtar dit.

tisdag 30 oktober 2007

Rekord?

Glömde visst berätta om rekordet jag slog igår. Det var nämligen så att jag jobbade fyra timmar, och sist jag gjorde det så hade jag en halvtimmas rast, så jag tog för givet att jag hade det igen. Dessutom skulle jag jobba mellan elva och tre (hela dagen) så jag tog med mig lunch. Det visade sig att jag bara hade en kvarts rast och jag var jättehungrig vid ett när den infann sig.
När jag kommer upp i lunchrummet slänger jag in lunchlådan i mikron (ingen tallrik det tar för lång tid att diska) och springer på toaletten (nej, jag sprang till och från toaletten, satt ner när jag väl var där inne). Väl tillbaka tar jag ut byttan och ser en stor smaskig tårta på bordet. Överväger att ta tårta istället för lunch, men slänger så i mig ungefär halva lådan. Sen tar jag tårta och kaffe. När jag stämplar in igen har det gått 13 minuter.
Är man lika effektiv när man jobbar som när man har rast så kan ju varje person sköta två kassor, skojade vi.
Ja, jag fick ont i magen efter en stund.

Ta det lugnt alla duktiga flickor - det är en order


Idag kom en väninna till mig och handlade i min kassa. Hon såg helt slut ut. Hon hade sovit sedan i fredags. Hon hade fått en blodpropp. Hon har en liten dotter som bara är ett år yngre än min äldsta. Hon är säkert tio år yngre än jag. Det får en att skaka till lite extra.

Jag sa åt henne att ta det lugnt, det låter fjuttigt, men det var precis det jag menade. "Ta det lugnt, för helvete". Jag tycker jag säger det till så många, så många gånger, men jag förstår att det är svårt att ta till sig. Jag är själv inget bra på det. Jag har fler väninnor som fått åka in akut med hjärtan som inte pallar trycket. Men de är äldre, inte tillräckligt gamla, men äldre. Och jag har yngre väninnor som pendlar mellan smärtor och akuttider hos sjukgymnaster och läkare. Gemensamt för dem alla är att deras liv går så fort, de har så många bollar i luften, och de är så otroligt duktiga.

Duktig flicka kommer nog snart bli ett livsstilsmönster som betecknas som lika farligt som snabbmat eller rökning. Och när allting går så fort och du hela tiden pressar dig själv till det yttersta; att göra bra ifrån dig och kanske kompensera för något som du inte hinner med, så märker du inte heller kroppens signaler när någonting är fel. Du bara springer på.

Jag var själv på väg in i någon vägg ett tag för flera år sedan. Då gjorde jag ett aktivt val. Jag insåg nämligen att det inte gick att fortsätta i samma fart (det kändes inte roligt heller) och jag insåg att om jag inte ändrar på detta med en gång, sätter gränser för mig själv, så kommer jag att få lägga av med allt, stänga dörren i ett halvår, ett år, vem vet hur lång tid det kan ta? för att sedan sakta sakta, men aldrig tillbaka igen. Jag mindes det lite från min ungdom och alla sporter och aktiviteter man höll på med; plötsligt blev det för mycket, ingenting var roligt längre och man slutade med allt. Och när man sedan gick in i tonåren var det inte intressant att ens försöka ta sig tillbaka till något.

Så, när min första dotter föddes maxade jag antalet kvällsmöten till två per vecka. Jag fick prioritera, avstå och säga nej (jättesvårt för duktig flicka). Jag avstår fortfarande från många otillgängliga möten (långt bort, sena kvällar, dåliga lokaler el dyl.) som jag kanske egentligen hade velat gå på. Jag gör det för min egen skull och för mina barns skull. Hämtar jag barnen på dagis och de är jättetrötta och griniga kan jag strunta i ett möte på kvällen (om det inte är jag som håller i det). Jag försöker av denna anledning också minska i antalet otillgängliga möten som jag själv håller i (där blev det jobbigt igen). Det funkar ändå hyfsat. Jag har vant mig med att jag är otillräcklig ibland och jag försöker acceptera det. Jag har tillgång till barnomsorg mellan halv sju och halv sju varje vardag och under den tiden kan jag vara så in i helvete duktig, men utöver den tiden blir det på familjens premisser. Det hade varit annorlunda utan barnen. Kanske hade jag inte överlevt det.

måndag 29 oktober 2007

Fyra timmar = hela dagen, vintertid igen

"Mamma, när ett Dash-plan flyger, då flyger det så här och sen när det ska landa, då tappar det hjulet. De är livsfarliga.", säger femåringen. "Jaha", jag börjar visst bli den som hänger med sämst i nyheterna i den här familjen. Man skulle visst binda lånen idag, det läste jag i min söndagsDN igår, men har jag hunnit gjort det, svar nej, jag har nämligen jobbat 4 timmar = hela dagen. Och jag slog rekord... Förra gången jag jobbade fyra timmar hade jag nämligen en halvtimmas rast så jag trodde jag skulle ha det idag igen, men tji, det var bara en kvart. Så jag gick på toaletten, käkade lunch, tårta och drack kaffe på tretton minuter prick. Bravo. Nu kanske vi kan införa enbart kvartsraster för alla på jobbet som max, man hinner ju lugnt...


Jo, och fyra timmars arbete blir hela dagen när man jobbar från elva till tre. Först var jag med Storasyster till doktorn som konstaterade att hon har halsmandlar som tennisbollar och vi fick en remiss till öron-näsa-hals och nu blir det troligtvis operation. Hu, jag som är skraj för minsta småsår. Tur att tjejen är tuff. Hon tog en lagning hos tandläkaren utan bedövning utan att blinka. Själv hade jag dött. Men jag tyckte jag var tuff som var med henne och inte visade ett spår av rädsla fast jag höll på att svimma. Jag kanske klarar en operation också. Och sen kan jag ju bli kirurg med rysk legitimation och jobba som hyrdoktor och tjäna tiotusen om dagen. Framtiden är räddad.


Lämnade barnen på dagis och skyndade hem för att steka på ris med ägg och oliver som jag skulle ha till lunch. Upp till jobbet och tog en blaskig automatkaffe innan jag började (läste en kvällstidning så att tårarna drypte, fy vad mycket hemskt det händer i de där tidningarna jämt). När jag kom ut tjugo över tre var det mörkt och regningt och jag var trött och hungrig. Hämta barn som inte ville gå hem från dagis (ingen av dem) och hem och laga middag. Hela dagen hade ju gått. Hur sjutton hinner folk jobba åtta timmar på en dag? Imorgon jobbar jag iofs mellan åtta och tolv och då blir det ju annorlunda...


Idag ska jag söka ett jobb som jag gått och sugit på en vecka nu. Tänkte till och med slå till med lite flashiga referenser. Men först ska jag hacka ned morötter i ärtsoppan som står och puttrar i köket. Sen måste jag nog skriva nåt om strandskyddet till debattsidan också. Annars kanske folk tror att jag också tycker att det är förlegat och dåligt... jo, jag får försöka få sprätt på hjärncellerna.
Visar här en bild av kyrkans nya stammisar i full färd med att snygga till gravarna. Jojo, man vet aldrig vem man träffar på kyrkogården.

söndag 28 oktober 2007

Lättare liv för småbarnsföräldrar

Nej, jag har varken kollapsat eller lagt av med bloggen. Jag har bara varit så förbaskat trött att jag slocknat när jag lagt barnen på kvällarna och sen orkar jag bara inte upp igen. Eftersom jag gått upp tre kilo vill jag inte köra chokladkakemetoden heller. Och det är väl inte så konstigt att man är trött heller... Visserligen jobbar jag inte riktigt heltid, men man har ju sina fritidsengagemang och sen barnen, jag är ju nästan ensam med dem jämt och Storasyster har sovit dåligt i över en månad nu. Så ska det städas, lagas mat, diskas, tvättas och räkningarna ska betalas. Jag är trött och det är mörkt och grått ute.
Skulle livet bli lättare med någon som utförde tvätten, städningen, disken? Svaret är nja. Inte om det kostar pengar för då skulle ekonomin som stressfaktor växa sig alltför stor. Om det var gratis? Svaret är fortfarande nja. Jag vill helst sköta de där grejorna själv, jag vill bara få tid för det. Och ork.
Skulle livet bli lättare med vårdnadsbidrag? Svaret är antagligen helt och hållet nej eftersom bidraget utesluter att något av barnen får vistas i barnomsorgen. Då skulle jag ju inte kunna jobba. Och med 3000 kronor (för jag får ju bara bidrag för den som är mellan ett och tre år) baxar jag inte runt ekonomin. Och ärligt talat så vill jag att mina barn får komma iväg och träffa andra barn en stund, att de får lära sig andra vuxnas regler; jag kan ju inte lära dem allt, de behöver se att olika vuxna ser olika på saker och ting. Däremot vill jag ju inte ha dem i barnomsorgen tio timmar per dag. Och jag vill inte heller jobba så länge, för då orkar jag ingenting när jag kommer hem.
Skulle livet bli lättare med sex timmars arbetsdag som standard (givetvis med bibehållen lön). Svaret är absolut ja. Om man inte kan införa sex timmars arbetsdag för alla på en gång, varför inte börja med att införa det för dem som har barn under tio år. Mammor och pappor som träffar sina barn och har gemensamt ansvar för dem. Har man inte råd med det heller så säg under sex år, alltså innan skolåldern. Det skulle ge mammor och pappor, ensamstående som sammanboende, större ork och mer tid att umgås med sina barn. Det finns massor av lösningar som är till bättre stöd och bättre för jämställdheten än de tokiga idéer borgerligheten kommer med.

torsdag 25 oktober 2007

Studiebesök mm


Hittade aldrig hit igår för jag somnade när jag lade barnen. Sen orkade jag bara inte upp igen. Trots att jag tänkt betala räkningar och så. Det gjorde jag på lunchen idag istället. Så gott det nu gick. Jag har aldrig sett så mycket räkningar i hela mitt liv. Varför måste allt ramla in samtidigt? Jaja, nu ska det väl ta ett tag innan de dimper ner igen tänker man...


Idag har vi haft studiebesöksdag i vår gemensamma nämnd för hälso/sjukvård och omsorg. Så jag började dagen på ungdomsmottagningen (och jag gick dit, tog inte bilen). Jag har visserligen varit där förut, men sedan dess har de fått ett utökat uppdrag och vi fick t ex träffa en av kuratorerna (den andra har inte börjat än). Han berättade för oss att han träffade många ungdomar bara några gånger, men att han också hade längre terapier med de som så önskade. Jag vet att man arbetar annorlunda på andra ungdomsmottagningar, men jag tycker det låter bra att ungdomen får gå vidare hos en och samma person som hon/han fått förtroende för istället för att slussas vidare. Ungdomsmottagningen gör ett mycket bra jobb och är en verksamhet som är mycket billig i förhållande till vad den uträttar. Det är alltid glädjande att besöka såna verksamheter, men det är tråkigt att höra att vår kommun fortfarande ligger i topp i antalet oönskade graviditeter, aborter, men också i dagen efter piller och positiva klamydiatester.


Som sagt var jag sedan hem och betalade räkningar och rusade sedan vidare för lunch och sedan ett besök på det äldreboende där min farmor bodde fram till för ett drygt år sedan. Till en början tyckte ju både vi och farmor att boendet verkade jättebra, men någongång våren 2006 blev det sämre och sämre. Farmor fick inte gå på toaletten när hon behövde (hon åt både urindrivande och laxerande), de tvättade inte ur ögonen på henne (hon var nästan blind) och de satte inte på henne hörapparaten. När man var där satt gamlingarna och sov vid matbordet trots att alla verkade vara färdigätna, personal syntes inte till och själv blev jag jagad ett par gånger av boende som ville ha sin medicin eller annan hjälp. Dessutom blev jag och andra släktingar otrevligt bemötta när vi försökte få kontakt med personalen.


Vi började känna oss oroliga och när farmor fick åka akut till sjukhuset med urinvägsinfektion och magsår så ledde det så småningom till en anmälan. Vid ungefär samma tillfälle anmäldes boendet också av någon annan anhörig. Anmälan resulterade inte i någonting. Själv tycker jag att den inriktade sig på fel saker; den avgjorde bara huruvida farmor fått fel medicin eller blivit felaktigt nedskickad till sjukhuset eller om en doktor skulle ha tillkallats. Felet låg ju till stor del i omvårdnaden då man bara lät henne sitta och skrika när hon ville gå på toaletten med ett konstaterande att hon redan varit på toaletten den förmiddagen. Sen hann hon bajsa på sig innan jag fick dem att komma in och hjälpa henne. Då skuffade de hårdhänt in henne på toaletten. Hon skrek hela tiden "Aj aj aj, får man behandla en gammal människa hur som helst?" och liknande. Mina döttrar och jag fick vara åskådare. När de fick av henne byxorna och blöjan inne på toaletten hörde jag hur de sa "Åh, fy!" med avsmak. Som tur var hörde troligtvis inte farmor det.


Efter anmälan fick farmor flytta till ett korttidsboende i en annan kommun, närmare min fasters bostad. Där levde hon en kort tid till, hel och ren. Om exakt en vecka är det ett år sedan hon dog.


Vid studiebesöket idag fick vi sitta i ett vackert sällskapsrum (som jag aldrig sett under den tiden farmor bodde där) och dricka kaffe med en chefsperson. Hon verkade kunnig och trevlig. Hon hade arbetat på boendet sen det öppnade 1992 sånär på tre år. Hon sa sig aldrig ha varit med om något värre än förra sommaren. Nu fungerade allting mycket bättre. Det är ju bra för de äldre som bor där idag, men för de som fick sista tiden i sitt liv förstörd är det föga tröst.


Sen fick vi gå runt och titta och vi såg väl några äldre, men det var rätt lugnt. Vi fick gå in till en kvinna som bott där nästan sen start. Hon hade en stor lägenhet med balkong (mycket större än farmors som bara hade fransk balkong). Hon trivdes jättebra naturligtvis. Men det skulle säkert farmor också ha sagt i det läget.


så promenerade vi därifrån. Jag har varit där. Jag har tittat. Om jag sett verkligheten har jag ingen aning om. Men jag har gjort det till min grej nu. Jag tänker fortsätta besöka boendet. Jag tänker kolla. Jag vill att de gamla ska ha det bra. Jag vill att anhöriga ska kunna känna sig trygga när deras föräldrar flyttar hemifrån. Vi betalar för det. Annars kan vi ju lika gärna vara hemma och ta hand om dem själva.


Idag är jag vaken. Jag har sytt två kuddfodral till två gamla soffkuddar på landet. Vi slängde soffan, men jag tänkte behålla kuddarna att sitta på. Det blev jättebra. Men symaskiner är väl inte riktigt mina bästa kompisar, speciellt inte undertråden. Nu är de klara i alla fall, helt klara och jag ska bara kolla Platsbanken innan jag går till sängs.

tisdag 23 oktober 2007

Pedagogisk stress mm


Det är superjobbigt att vara pedagogisk och låta barnen hjälpa till hemma, att över huvud taget låta barnen göra saker själva är ju oerhört enerverande. Det går fortare och blir bättre om man gör det själv, helst när barnen inte ens är närvarande. Men ibland tvingar jag mig själv att låta mitt bättre jag styra, så tjejerna fick diska. Jo, Storasyster diskade även häromdagen, men då sov Liten så då var det så mycket behändigare. Nu blev det blött överallt. Och halvrent. Och proppen till diskhon försvann så nu kan jag aldrig diska mer. Jippie!!!

Jag hämtade barnen strax efter tre, vi gjorde blodpudding och vitkålssallad med morötter och russin. Vi skulle på medborgardialog kring barn och ungdomars hälsa på kvällen, men jag var osäker på om barnen skulle orka, om jag själv skulle orka. Drabbades som vanligt av koma efter maten och trodde inte jag skulle orka ett dugg. Men Storasyster tyckte att vi orkade, så jag paltade på dem kläder, packade en ryggsäck med pennor, målarblock och leksaker och traskade iväg.

Det var rätt mycket folk, barnen var någorlunda lungna, men det blev lite för mycket föreläsningar och lite för lite dialog jämfört med tidigare dialoger jag varit med på. Lite för mycket sitta tyst och lyssna så sent på kvällen. Jag måste få gagga om jag ska hålla mig vaken. Nåt nytt fick jag lära mig i alla fall: 60 % av oss är varken morgon eller kvällsmänniskor. Jag tillhör nog det flertalet. Från jag föddes tills jag fick barn så sov jag nästan aldrig eller alltså, väldigt lite. Fick också höra att man växer när man sover så där har man förklaringen till varför man blev så kort... Sen jag fick barn kan jag somna stående, jag somnar när jag läser saga, när jag sjunger, mitt i sången, vaknar till igen och fortsätter. Jag kan somna framför TVn, ja nästan var som helst. Och jag är tacksam för att långa, mörka nätter utan sömn med för mycket tankar är borta, hoppas de aldrig kommer igen. Det är så skönt att lägga sig på kudden och somna. Snart dags för det nu.

Jag hade turen att få ett SMS till från jobbet idag och då gällde det en tid imorgon, ringde upp och fick den, kors i taket. Så nu är jag bara glad att jag inte stressade på i morse och tog en tid som jag hade en halvtimma på mig att klä mig och barnen, äta frukost och lämna på dagis. Då hade jag ju varit sönderstressad vid det här laget. Och vi pratade mycket ikväll om hur man ska kunna undgå att göra barnen stressade. Det finns idag trettonåringar i Sverige som visar på åderförkalkningar till följd av stress! Det är verkligt skrämmande.

Jag är väl medveten om att jag stressar mycket. Och jag blir superstressad när barnen gör någonting helt annat än vad jag säger till dem. Särskilt under PMS-perioden. Min äldsta dotter är också långsam och sävlig av naturen. Jag skulle vilja att hon förblev sån, men hur ska jag kunna tackla det? Jag som är en bråttom, bråttom, nu, precis nu och inte sen-människa. Men det börjar iofs gå över lite, jag blir ju äldre jag med. Men det är ju inte bara en tidsstress, att hinna till jobbet, dagis eller vad det nu är; det är också en ekonomisk stress; att hinna svara på SMS, att få ihop jobbtider så att det blir någon lön i slutet av månaden, att jaga jaga jaga hela tiden. Apropå jaga ska jag kolla begagnade overaller på nätet nu. De overaller Storasyster haft passar inte Liten. Korkat att skaffa ett barn i september och ett i februari, då passar ju inte vinterkläderna........

När barnen har somnat och jag får sitta i lugn och ro vid datorn på kvällen då är jag i alla fall alldeles lugn. Det är då jag varvar ner, samtidigt som jag jobbar lite, betalar lite räkningar mm mm. Sen sover jag sött. Hinner aldrig sätta på TVn, det har blivit mer av ett helgnöje som jag tvingar mig själv till. JO, det finns program jag gillar, och program jag halvgillar, så jag kan tvinga ner mig själv i en fåtölj, men helst inte utan något att smaska på; då blir jag otålig av att bara sitta sysslolös. Konstigt det där. Nej, nu ska jag kolla overaller och jobb. Återkommer. Imorgon alltså.

Elfel helfel eller?

Det började ljusna när jag vaknade i morse och genast fick jag känslan av att jag nog var försenad. Men det var ingen fara, jag var uppe strax efter sju och skulle lämna barnen nio, så det var rätt okej, stressigt som vanligt, men det skulle fungera. Tjugo över sju, precis utkommen ur badrummet, kommer ett SMS från jobbet. De undrar om jag vill jobba 07.50-15.10, ja, jo tack gärna, men är det inte lite väl kort om tid??? Barnen sover fortfarande och jag står i pyjamas utan frukost i magen. Jag struntar i att ringa upp och har ångest över detta i flera timmar framöver.
Idag var det en mycket bra debattartikel om strandskyddet i lokaltidningen och där vi också blir upplysta om att man inte alls behöver tillåta att det byggs hur som helst på strandtomter bara för att det har stått en byggnad där förut. Den nya byggnaden ska inte väsentligt skilja sig från den ursprungliga. Intressant. I Bygg och Miljönämnden får vi inga såna upplysningar eller utbildningar. Där får vi bara höra att vi måste säga ja. Och när man frågar om vad det beror på att vi fått backning av Länsstyrelsen i vissa ärenden (som bara redovisas som delgivningar i korta ordalag) så får vi bara svepande svar om att vi inte lyckats övertyga med våra argument. Men ska vi kunna lära av våra misstag så kanske vi måste få veta vilka argument Länsstyrelsen inte köper, så att vi inte kör dem om och om igen. Det kan ju vara både för lärdom och stöd för oss fritidspolitiker.
Lämnar barnen på dagis och åker till partilokalen för att göra två veckors arbete. Förra veckan vabbade jag ju när jag skulle göra mina tre timmar, så det är bara att jobba igen. Och jag hade mycket att göra. Distriktet ska komma på regionalpolitiskt studiebesök och jag måste ragga upp strategiska personer att prata med och fråga ut, vi ska ha ett utåtriktat möte om kollektivtrafik den sjuttonde november och detta måste förberedas samt att vi har ett medlemsmöte inplanerat veckan efter och en seminariehelg på kursgården sista helgen i november. Allt måste fixas. Samt att det inte fanns någon el i köket och hallen i partilokalen. T o m kylskåpet hade lagt ner.
Så jag fick börja med att ringa felanmälan. Som tur var fungerade datorn så att jag kunde börja arbeta medan jag väntade på fastighetsskötaren. Han dök upp ganska snabbt och sen fick jag hjälpa honom i en dryg timma att leta efter vad som kunde orsaka en kortslutning så att säkringarna bara exploderade när man bytte dem. Lunchpaus och sen fortsatt jobb. Fastighetsskötaren var i lokalen nästan två och en halv timma innan han hade oskadliggjort ett eluttag på utsidan av huset och strömmen var tillbaka. Jag nästan klar med dagens jobb.
Ikväll blir det medborgardialog kring barn och ungas situation. Måste ta med mina egna så vi får väl se hur det går. Det är spännande att vara människa.

måndag 22 oktober 2007

Stränder och skydd av desamma

Lokaltidningen har en artikelserie om strandskyddet, bra, tycker jag. Idag är det viktigare än någonsin att slå vakt om de få strandremsor som fortfarande är obebyggda och tillgängliga för allmänheten. Jag tycker det är bra att någon gång den stora massans väl och ve ska få gå före det privata. Men tyvärr är det ju nästan aldrig så... dispenser från strandskyddet kastas ut som om det vore risgryn på ett bröllop. Och på något sätt så inbillar man sig att om vi bara släpper stränderna till de som vill bygga och bo där (och har råd med det) så kommer de till vår kommun och startar lönsamma företag där våra invånare (som bor i skogen) får jobba. Istället för att se den stora nyttan med de fria stränderna som lockar turister och sommargäster att komma och göra av med sina pengar i vår kommun. Så att våra invånare mellan arbetspassen i tjänstesektorn också kan vila hjärnan över havets vida vyer.
Jojo, jag har varit på Bygg och Miljönämnden idag och börjar väl känna mig något som en upprapningsmaskin när jag säger den där frasen "jag vill ha till protokollet att om jag hade haft rösträtt så skulle jag har röstat för avslag..." Det gäller inte bara stränder jag vill skydda, det gäller även kulturmiljöer, främst i stadskärnan. Nu ska det vräkas upp fler höghus, för höga enligt detaljplanen, för små uteytor, för fula, men men... Enligt de flesta gubbar i nämnden så är det grannarnas sak att överklaga så att Länsstyrelsen får gå in och ge nämnden backning om något är fel. Som betongklumpen som ska upp i kvarteret bakom mig, där de rev ett vackert gammalt trähus, mejade ner varje fruktträd och buske i den stora trädgården och grävde en djup grop, så djup att det stod vatten i botten på den. Sen fick de sitt bygglov inhiberat av Länsstyrelsen, men fortsatte arbeta. Nu ska, enligt uppgift, arbetet ligga nere i avvaktan på Länsstyrelsens slutliga beslut. Men grannarna kan ju överklaga igen till Länsrätten. Miljön i området är redan förstörd av den stora gropen (och en lika stor grop på tomten nedanför där ännu en betongklump av samma omfång är tänkt att stå). Nu ska samma skada göras på fler ställen i stadskärnan.
Innan BMN hann jag en sväng till Vaxholm och överläggningar mellan landsting och kommun. Det var mest ungdomsfrågor som diskuterades och det känns fräscht och framåttänkande. Många ungdomar i Stockholms norra, välbeställda kommuner mår väldigt dåligt psykiskt och de dricker alldeles för mycket. Någon nämnde att kanske även vuxna i dessa områden dricker lite väl mycket. Jag har ju dragit det där citatet från Skärgårdsdoktorn tidigare så jag lägger ner det idag, men det är ju sant som man säger att barn inte gör som man säger utan som man gör...
Har fortfarande ont i magen även om det är något bättre idag. Försöker undvika vitt mjöl, skräpmat och småätande, röra på mig ordentligt. Känns som det är någonting jag måste bli av med.

söndag 21 oktober 2007

Årets sista blomma?

Jobbat hela lördagen, barnen hos mormor. Jobbat hela söndagen, barnen hos moster. Sen hann vi ut en kortis till stugan och där mötte oss denna vackra ros. Jag har jätteont i ryggen och magen. Ska nog sova nu. God natt.

fredag 19 oktober 2007

snö, kort möte, trött Liten


Usch,, gick upp klockan fem efter en natt med skördetröska i sängen. Fy så hon låter, min femåring, men jag har ju fått en tid hos läkare nu. Men troligtvis är det bara en tid för att få en remiss till öron-näsa-hals, så vi kan få dras länge med det här eländet. Nu är det tre veckor och i över en vecka har hon sovit inne hos oss eftersom hon vaknar och får mardrömmar. Ja, jag har båda tjejerna hos mig nu eftersom Liten varit dålig och sovit oroligt hon också.

Jag var på ett ca en timma långt möte i Lidingö stadshus och sedan var jag på väg hem igen. Fick åka Moderatbil med ordföranden till Östra station. Hade ju min partijacka med mig så jag kände mig någorlunda skyddad, men egentligen tror jag att jag är immun mot moderater just.

Hann knappt innanför dörren och slänga upp Bygg och Miljönämndens lunta inför måndagsmötet på bordet förrän de ringde från dagis och sa att Liten var hängig. Jaja, bara att skyffla på sig skorna och knata iväg. Oj oj oj, vad jag har knatat den här veckan när bilen är på reparation. Fattar inte att jag klarade mig utan bil förut. Och i morse var det dessutom snö på bilarna utanför fönstret. alltså tidigt i morse. På bilarna som kom in från landet och parkerade utanför oss. Snö. Kallt och ruggigt att gå. Jag hade aldrig valt det om jag hade haft tillgång till bil.

Liten var trött, ja, det blev en lång dag igår och en kort natt. Tidig morgon och tydligen hade hon inte direkt sovit på dagis. Hon somnade ett par timmar hemma istället efter att hon fått lite mellis i magen.

Jag kom igång och skulle sy nya kuddöverdrag till de gamla soffkuddarna i stugan. Vi slängde ju soffan, men jag kunde inte låta bli att spara kuddarna, skyllde på att ungarna lekte med dem, men hade väl någon dold tanke om att jag skulle kunna använda dem. När jag bara hade en söm kvar vek sig av någon anledning symaskinsnålen. Typiskt. Och när jag öppnade lådan för att kolla om jag hade fler så hade symaskinsoljan läckt ut och droppade ner på mina byxor. Ännu mer typiskt. Inga fler nålar så nu måste jag köpa det och då kommer det att ta tid för jag är så snål när jag går i affärer. Och ner på stan orkar jag ju aldrig gå så det vill till att det finns på jobbet. Förresten måste jag ha kardborrband att stänga fodralen med också så...

Vill till landet snart, men jag ska jobba lördag, söndag, två möten på måndag, jobba tisdag + möten tisdag och onsdagkväll, studiebesök hela torsdagen och sen jobba fredag. Så om bara barnen håller sig friska så rusar det på med full rulle fart ett tag till. Förmodligen fram till jul, det är snart jul. Tänkte på det när jag krasst konstaterade att jag redan gått upp tre kilo och snart är det november och då är det ingen idé att ta itu med det och sen är det ju advent och jul och julbak och julgodis och minst tre kilo till. Åh, jag kan ju inte gå i mjukisbyxor hela tiden...

När jag satt i kassan igår så dök min gamla klasskompis som tipsade mig om ett jobb upp och lite så där skuldmedvetet talade jag om för henne att jag faktiskt försökt ringa, men en gång så var kontaktpersonen sjuk och sen hade jag inte lyckats komma fram nåt mer på telefon eftersom mina två älsklingar alltid får för sig att de ska ställa/lägga sig och gapa rakt ut så fort jag tittar på en telefon. Hon tipsade mig om att ringa idag vid tiotiden och jag sa ja utan att tänka på att exakt klockan tio hade jag ett möte. Ringde strax före tolv och fick besked att vederbörande satt i möte och skulle ringa upp mig. Men det har hon inte gjort, men spännande fortsättning följer. Nu ska jag bara kolla http://www.platsbanken.se/ innan jag sätter mig framför tvn och trycker i mig choklad en stund innan sängen.

torsdag 18 oktober 2007

jobb

Jobbat hela dagen i kassan. Man blir rätt mör.

onsdag 17 oktober 2007

Rekord, barnomsorg ur olika vinklar

Nu har jag faktiskt sökt fem jobb idag. Vilket rekord. Men jag börjar tro att det kanske inte är bra att jag skriver om alla jobb jag söker här, för alla som läser bloggen börjar väl undra vad det är för fel på mig som inte får nåt av dem...
Men, imorgon hoppas jag i alla fall att Liten är frisk för jag har haft turen att få en åttatimmars arbetsdag och den vill jag ju inte missa. Hon sover sött nu. Det är Storasyster som låter som en skördetröska. Måste gå till läkare med det där. Kan inte vara nyttigt. Om inte annat är det obehagligt att lyssna på.
Förresten stod det ju något intressant om privata förskolor i dagens blaska. Jo, den styrande borgerliga majoriteten har tydligen bestämt att fr o m årsskiftet ska alla förskolor ersättas på samma sätt. Alltså, den kommunala administrationen ska sköta barnomsorgsavgifter och sånt även åt de privata. Hittills har de privata bara behövt skicka en räkning på vilken ersättning de vill ha till kommunen. Det kommer att innebära att många privata förskolor kommer att få betydligt mindre pengar. (Rimligtvis borde det också betyda att de får lite mindre att göra) En förskola skulle förlora så mycket som 200 000 på årsbasis. Detta beklagades i blaskan och man sa dessutom att man redan nu "inte hade råd att skicka personalen på utbildning". Skrämmande, man har alltså 200 000 kronor mer än en förskola i kommunal regi och man har inte råd att skicka personalen på utbildning. Jag är medveten om att man har mindre barngrupper på de privata förskolorna, men ska det ske på bekostnad av personalens fortbildning?
Nu har den borgerliga majoriteten återkallat förslaget för att titta på det en gång till. Efter att privata förskolor hört av sig. Undrar hur det hade varit om det varit de kommunala förskolorna som drabbats och hört av sig. Hade man funderat en gång till då också eller hade man bara tutat och kört? Att alla ska få samma ersättning tycker jag är fullt rimligt. Sen att förskolorna ska få olika ersättning efter föräldrarnas betalningsförmåga tycker jag är förkastligt. Mitt barn kostar väl lika mycket, eller mer, även om jag har en sämre inkomst och därmed betalar lägre avgift? Detta gör ju att förskolor med många barn från familjer med dålig ekonomi får avsevärt mindre pengar att röra sig med. Det är vad jag kallar orättvist.
En annan sak som jag kom att tänka på när jag sitter här och skriver om barnomsorg är en överraskande positiv debattartikel som jag läste i någon kvällstidning förra veckan på jobbet. Det var representanter från samtliga borgerliga, styrande, allianspartier som skrivit en artikel om behovet av barnomsorg på obekväm arbetstid. De tyckte det var självklart att det skulle finnas. Otroligt. När man debatterat den saken i den här kommunen har man fått uppfattningen att alliansens företrädare helst skulle vilja att vi föräldrar höll våra barn borta från barnomsorgen så mycket som det bara gick, både för barnens och kommunens ekonomis skull. Men nu kanske det blir modernare bullar? Vi ska ju främja möjligheten för alla att arbeta? (eller gäller inte detta föräldrar av honkön?)

En liten tanke om mensskydd

Alla som har en TV med reklamkanal, vilket borde vara i stort sett alla nu när de helt släckt ned det analoga nätet, har väl sett någon reklamsnutt om olika mensskydd. Eller hur? "Nu kan jag vara precis som vanligt när jag har mens", ler någon ung, smärt kvinna i åtsittande, vita kläder, gärna kort kjol, som menar att vara "som vanligt" är att studsa omkring på något aerobicsliknande sätt genom livet. Så, kan jag tala om, har jag aldrig kunnat skutta, vare sig jag haft mens eller inte, men nu var det inte det jag skulle reta upp mig på idag.
Nej, vad som retar mig är att reklammakarna, mensskyddstillverkarna eller vilka karlar det nu är verkar tro att oro över eventuellt läckage av vätska är det som främst tynger kvinnor med mens. Jag måste påstå att hur många små söta stringbindor med vingar jag än har på mig så lättar inte de mina mensbesvär. Och eftersom jag inte går klädd i stringtrosa och kort, åtsittande vit kjol så skulle jag ju lika gärna kunna bära en pampersblöja om det var läckage av vätska som hindrade mig från att vara "som vanligt". Men nu är det ju inte det.
Var finns de mirakelmedel som hjälper mot humörsvängningar (för att inte kalla det rubbningar), illamående, svullen mage, sockernarkomani, bäckensmärtor, huvudvärk och andra obehag som gör att det inte går att vara "som vanligt" under mensen? Hur heltäckande blöja jag än hade skulle min kropp inte göra några akrobatikhopp med värk och svullnad, och ett sånt där leende... när man nästa sekund skriker sig hes åt någon man tycker om för ingenting och sen får ångest? Nej, det finns annat än läckage på den lilla vita kjolen som borde vara viktigare att stötta oss kvinnor i när det gäller att kunna vara "som vanligt" under mensen. Annars är det ju ganska "som vanligt" att ha mens. Det blir ganska många veckor på ett år, ett liv, ett kvinnoliv. Och medan många män bara ser mensen som en period då det får ta arbetet i egna händer så att säga, så är det något som påverkar kvinnornas liv mer än vad som går att avhjälpa med vingar av modernaste, tunnaste material.

tisdag 16 oktober 2007

Ettåring med halsvärk, femåring med växtvärk och mamma med mensvärk

Hallå, hej, här är jag igen. Inte en chans att blogga igår med sjuk Liten. Här har man gått och funderat på att ringa doktorn för att Storasyster låter som en skördetröska och får andningsuppehåll på natten utan att vara förkyld på dagarna, så är det Liten som helt plötsligt är hängig och rasslig i halsen. Igår sa hon nästan inte ett ljud förutom när hon ätit en glass, då pratade hon lite. Nu ligger de här intill och rasslar båda två. Liten är bättre idag, mycket bättre, ingen feber (förutom kanske nu på kvällen) och har snackat och gått på nästan som vanligt idag. Men hon är hes, äter dåligt och nu på kvällen när hon somnat i mitt knä vaknade hon för att hosta upp en massa slem. Hon får bli hemma i morgon också.
Och det är väl typiskt, när man för en gångs skull har en 7-dagars vecka full av jobb och möten, då ramlar sjukdom in och sätter käppar i hjulen. Och bilen på lagning. Så Liten och jag har bussat ut till landet två dagar i rad nu. Igår fick vi hjälp att köra grejor och då körde vi igång innan jag upptäckt hur dålig Liten var, så det var bara att fullfölja. Idag var vi själva och röjde. När Liten var trött slumrade hon i vagnen. Funkade jättebra.
Alltså, igår skulle jag börja min blogg; Jaha, imorgon blir det krig då.
Nu undrar ni förstås varför det. Jo, så sa min sambo innan han drog till jobbet. Det är inte första gången så jag reagerar så där halvt, men ändå, idag nämnde de i alla fall samma ärende på svenska nyheterna. Annars är det som om vi lever i olika världar. Han läser sina turkiska nyheter via nätet och jag bläddrar i lokalblaskan på morgonen, lyssnar någon gång på radio och försöker ibland se TV-nyheter på någon kanal (jag har ju bara DN på söndagar nu och förresten har jag hört att inga vänsterpartister läser DN nu för tiden. Vi läser tydligen Svenskan, så jag får väl skärpa mig).
Jo, men nu ska alltså det turkiska parlamentet ta beslut om att låta militären gå in i irakiska kurdistan i sin jakt på PKK-terrorister. USA är mycket kritiska och försöker stoppa beslutet. Kan ju kännas lite dubbelt när man tänker på Bush i sin kamp mot terrorismen; de som inte är med mig ä r mot. Och för USA är det okej med vilka omänskliga ingripanden som helst i kampen mot terrorismen.
Turkiet är illa drabbat av terrorism och ilska och frustration frodas bland befolkningen. Man kan förstå att de som styr vill visa på handlingskraft. Jag tror att landet hade en förhoppning om hjälp från omvärlden när kampen mot terrorismen sades bli global. Jag tror man är besviken på omvärldens stöd mot den inhemska terrorismen. Jag tror man är än mer putt på USAs och tidigare Frankrikes beslut om att en hemsk historisk händelse i Turkiet var ett folkmord av armenier begått av turkar. Sanningen är sällan objektiv vad det gäller historien och blir inte mer eller mindre den enda sanningen på p g a politiska beslut nästan hundra år senare. Det blir bara något som sticker i ögonen på en kompis som har svårt att ta kritik som det är ändå.
En kompis till mig berättade att hon hade svårt att umgås med israeler för de (= de hon hade träffat) hade så svårt att ta kritik, personligt, men speciellt mot sitt land. Jag skulle säga samma sak om turkar (alltså de jag har träffat då). Enligt dem har turkar aldrig gjort någonting dåligt, de är snälla människor som hela tiden blir utnyttjade. De är till och med snälla mot sina motståndare när de krigar. Andra däremot är väldigt dåliga på att visa sin tacksamhet gentemot turkarna och Turkiet.
Vet inte om det hör ihop, men en undersökning om vilket förtroende vi har för andra människor visar att det högsta förtroendet har svenskar (kommer inte ihåg procenten nu) och det absolut lägsta förtroendet för andra människor finns hos turkar.
Jag har som sagt inte hunnit sitta vid datorn någonting på ett tag och nu behöver jag både söka jobb och göra morgondagens kansliarbete eftersom jag ska vabba imorgon också. På landet har jag hunnit en hel del som ni kan se på bilderna (nej, det kan ni inte för det går inte att ladda upp just nu. Får ta det senare). Liten har antingen hjälpt till eller sovit.

lördag 13 oktober 2007

Lördag

Försöker vara datorfri en dag i veckan, vilken brukar vara lördag, men nu var jag tvungen att skicka ett mail så hamnade jag här, trixade lite med pengar på konton och konstaterade att oktober blir en dyr månad med bilskatt, häftig mobilräkning efter semestern, första avbetalningen på stuglånet mm. Och än så länge ser man inga inkomster. Det är det jobbiga med att inte ha fasta inkomster, man vet inte riktigt vad de landar på. Eller vilken månad man får betalt för en grej man gjort. Så spänningen är stor. Som tur är hade jag noll kronor i elräkning förra månaden och den här gången fick jag en kreditfaktura på över 500 kronor på nätavgifterna. Alltid något när man har tre elabonnemang.
Det var städdag i samfällighetsföreningen vid stugan idag och vi kom dit strax efter elva. De hade börjat tio, men det visste ju inte vi, och det avslutades vid tolv med korvgrillning. Trevligt värre. Hälsade på en massa nya grannar som jag inte kommer ihåg längre och hann också stryka på sista lagret (hoppas jag) på väggarna. Storasyster underhöll Liten (som vägrade sova) i köket och blev utlovad duktighetspris av mamma som på så sätt lyckades bemästra en envis PMS. Sambon kom inte hem förrän till middag och jag övertygade honom om att det skulle bli regn imorgon och vi har mycket att göra i stan. Så nu kanske jag hinner klart med överraskningen. Synd bara att han tar bilen på måndag morgon, men bromsbackarna måste bytas...
Liten somnade i bilen och sov i tre timmar och det var väl därför hon hade svårt att somna nu på kvällen. Båda tjejerna har sovit oroligt i snart två veckor och nu ligger de här bredvid i våra sängar. Har lovat att inte flytta Storasyster, så det blir väl jag och Liten som får sova i barnrummet i natt. Jag söker inga jobb på lördagar. Nu ska jag se Brottskod Försvunnen och sen försöka sova.

fredag 12 oktober 2007

Stortjurande

Jag ska inte skriva mycket idag. Jag är trött och har ont i kroppen. Jag har jobbat, hämtat ungarna halv sju och under middagen började Storasyster gråta för att hon saknade en kompis som slutat på dagis och det fortsatte med att hon inte hade några kompisar alls på dagis (men det har hon) och hon stortjurade och kunde inte äta och så började Liten stortjura likadant eller värre och då hjälpte det inte att Storasyster försökte skärpa till sig för att mamma skulle kunna göra hemgjord chokladsås och grädde till efterrättsglassen. Chokladsåsen kokade över och mamma, som hittills hållt sig cool, fick nu ett smärre utbrott. Barnen fortsatte gråta, men tystnade något under glassätandet. Det var den godaste glass Storasyster ätit och snart var hon glad, men rödögd. Liten däremot, hämtade sig inte riktigt igen utan gjorde ett tappert försök att le när mamma tog fram mobilen för ett foto, men sen tjöt hon på igen. Sängen enda lösningen. Nu sover båda och jag har hunnit söka ett jobb. Det räcker eftersom jag sökte tre igår. Nu nyheter på TV, jag hörde inte vem som skulle få fredspriset, så jag ska ta reda på det nu. God natt.

torsdag 11 oktober 2007

Kallt, stressigt och mörkt

Jag hinner inte klart! Typiskt, nu kommer sambon imorgon och i stugan är en enda röra. Hade med mig både mina egna och syrrans dotter ut idag när jag skulle lägga ett andra lager färg på väggarna i vardagsrummet. Eftersom det var snöglopp ute och syrrans dotter frös så hon skakade redan när vi kom var jag tvungen att ha ungarna i köket. Lite trångt. Och så fort jag stängde av värmefläkten så började gästen huttra.
Jag hann bara två väggar. Och mörkt var det ute så det var svårt att se om det blev någorlunda. Underlaget är så dåligt och om man inte ska lägga ner veckor av arbete så är det inte så mycket att göra något åt. Perfekt blir det inte, men med möbler och så blir det nog bra. Färgen är underbar.
Hade köpt grillkorv så jag rusade ut och tände grillen och fick en bra glöd. Vi hann både äta frukt, fika och grilla korv. Men inte måla så mycket. Eftersom det var svårt att få Liten att hålla sig i köket.
När vi åkte från stugan var vi ganska möra eftersom vi stigit upp tidigt, redan klockan nio skulle mamman vara i Mörby på möte. Blev lite av zombiemöte och det kändes inte som om jag vaknade till förrän i slutet av mötet. Bussen hem, fått ett brev om en avvisad räkning så hela den s k lunchen gick åt till att föra över pengar. Sen iväg och hämta ungar och ut till stugan. När vi lämnat systerdotter (som säkert var glad att komma hem till ett uppvärmt hus med slingor i golvet) åkte vi vidare till partilokalen för styrelse och medlemsmöte. Ungarna fick lite mer frukt och jag gjorde kaffe. Måste köpa nytt kaffe och nya filter till nästa möte för nu är det slut i skåpet. Oj oj, ska försöka komma ihåg det.
Hem och slängde ungarna i säng. Doris Lessing ska få nobelpris. Jag skrev ut protokoll och gjorde ett medlemsutskick. Eftersom jag sökte tre jobb igår har jag ingen lust idag. Jag är inte upplagd. Jag har iofs aldrig läst Doris Lessing, men jag ska göra det en dag när jag får tid (oj vad mycket jag ska göra då). Är i allafall glad att jag köpte en polygrip och att vi fick in vattenpumpen innan det blev minusgrader. Imorgon bitti ska jag försöka hinna röja lite här hemma, jobbar till halv sju sen så när vi kommer hem är det sängläge direkt.
Ja,

onsdag 10 oktober 2007

Vårdnadsbidrag, medborgardialog, söka jobb mm

Nu har jag kommit på varför det är så svårt att få jobb. Kolla denna länk: http://www.arbetaren.se/articles/ledare20071010.
Eller? Inte vet jag.
Igår skrev en f d moderat, numer kristdemokrat, i lokalblaskan om vårdnadsbidraget som hon höjer till skyarna och menar ger mer valfrihet till föräldrar. Det är ju lite skrattretande; 3000 kronor i månaden, vem kan leva på det? Alltså, jag är väldigt bra på att leva på lite pengar, men kom igen... Skribenten har i alla fall rätt i att det inte passar alla ett och ett halvtåringar att bli "inkastade" på dagis (tur att ingen heller kastar in dem då).
Min äldsta dotter har alltid krävt att det händer någonting, var vi inne längre än till halv elva på fm när hon var bebis blev hon ohanterlig. Hon hade gladeligen blivit "inkastad" på dagis vid ett halvårs ålder (om det inte vore för amningen då). Min yngsta dotter är inte alls likadan. Hon skulle helst vara hemma med mamma fortfarande (ett år och snart åtta månader). Båda två fick börja på dagis när de var elva månader.
Med äldsta dottern var det en befrielse. Hon var nöjd och blev mindre stressad av att jobba än av att sysselsätta henne. Med yngsta dottern var det ett gissel. Hon grät varje morgon och varje eftermiddag i månader (det är först sista månaden det börjat bli bättre). Hon var trött och grinig när hon kom hem och klängde på mamma hela tiden. Trots att jag inte jobbar så mycket. Med yngsta dottern var det en ekonomisk omöjlighet att stanna hemma längre, och det hade det varit även med ett vårdnadsbidrag på 3000 kronor.
Nu jobbar jag så mycket jag kan, men är tvungen att ta ut föräldrardagar upp till heltid för att behålla min SGI. Jag hade gärna velat jobba deltid och fylla ut med föräldrardagar, men inte så lite som jag gör. Det gör att dagarna snart tar slut och jag blir absolut tvungen att jobba heltid. Det känns inget vidare med två så små barn. Fler föräldrardagar, kortare arbetstid, höjd (inte sänkt som nu) SGI skulle ge mig fler möjligheter att vara hemma mer med mina barn. Och ge min äldsta dotter möjlighet att vara med sina kompisar på förskolan. Om jag haft möjlighet att välja vårdnadsbidrag och varit hemma med Liten lite längre hade även Storasyster fått avstå dagis och vännerna där. För man kan inte välja olika barnomsorg för sina olika barn.
Jag jobbade fyra timmar i kassan idag, vilket rent fysiskt är lagom. Man orkar hålla stilen så att säga. Sen hämtade jag barnen och åkte hem och gjorde snabbnudlar med surimisticks, russin och gröna ärtor. Slurp sa det. Lämnade äldsta dottern hos en kompis och tog med mig Liten till norra kommundelen för s k medborgardialog.
Dialogen var mycket välbesökt. Den behandlade hälsosituationen hos våra barn och unga och skolsköterskor, folkhälsosamordnare och dietister höll korta föredrag som varvades med bordsdiskussioner mellan föräldrar, skol/barnomsorgspersonal och politiker. Vi var överens om att vi måste hjälpa dem som inte är aktiva att aktivera sig samtidigt som vi var överens om att det måste finnas tid och plats för vila i 24timmarssamhället. Vi vuxna måste sätta gränser, stänga av TVn/datorn, lägga och väcka våra barn i god tid. Stress, övervikt och psykisk ohälsa är det som våra barn och unga lider mest utav. Vi måste alla engagera oss i detta. Vi är alla viktiga för våra barns hälsotillstånd.
På vägen upp till dialogen blev himlen plötsligt alldeles svart åt ena hållet medan solen sköt från låg vinkel från andra hållet, träden blev gula och en kraftig regnbåge tornade upp sig. Det stänkte på rutan. Jag fick för mig att det var jordens undergång (det är alltid något med väderfenomen) och oroade mig för att jag bara hade ett av mina barn nära mig.
När vi åkte hem var det två minusgrader. Vi krypkörde genom mörkret och i mitt huvud skrev jag början på en hemsk skräckbok om en bilolycka som jag inte ens vill sätta på pränt för jag är så rädd att det ska bli en självuppfyllande profetia.
Har redan försökt söka ett jobb via telefon idag, men den jag skulle prata med var sjuk så jag får fortsätta med det imorgon. Syster yster åker på anställningsintervju imorgon, på ett jobb som vi båda har sökt. Okej okej, hon får glänsa över mig nu då... Arbetslösheten har inte varit lägre sen 1991. Jo, den var lägre då, för då hade t o m jag jobb, två års vikariat på 35 timmar i veckan, slutade aldrig senare än kvart över två. Vilken lyxtillvaro. Men den anställningen slutade efter tre år i en smärre konflikt, undrar om det är därför jag är omöjlig att anställa? Men det är ju 15 år sen, jag var ju ung och mer utanpåkänslomänniska då. Nu kan jag hålla lite bättre på mig, åtminstone försöka låta bli att lägga för mycket känslor i sakliga konflikter. Då klarar man sig helare ur... Jag gick mycket sönder den gången.
Så, jag ska åtminstone söka ett jobb nu. Innan sängen och kort natt.

tisdag 9 oktober 2007

Hantverksfantast

Vad konstigt det är. Igår var jag ju ofrivilligt föräldrarledig och åkte (inte helt ofrivilligt) till IKEA och shoppade bort lite ångest (ca 2500 kronors ångest). Idag skulle jag sitta några timmar på partilokalen, maila ut dagordning till torsdagens styrelsemöte mm, men vad händer? Ingen kopplingston, vare sig på datorn eller telefonen. Nästan värdelöst att sitta där. Ringde och felanmälde telefonenlinjen och fick löfte om att den skulle vara lagad till på torsdag. Bestämde mig för att jobba hemma på kvällen istället och fick full fart till Rusta och ÖB för att köpa färg till väggar och golv i stugans vardagsrum. Nu skulle det bli klart innan helgen som en underbar överraskning till sambon.

När jag kommer ur bilen vid stugan kommer ett SMS från jobbet. Snabbt som attan ringer jag upp och tänker att jag behöver ju jobba imorgon. Kommer inte fram och upptäcker att det gäller en kvällstid nästa vecka. Då kan ju inte jag i alla fall...

Inbillar mig själv att jag tar en kaffe och en macka och sätter igång med att riva tapeter, dra ur spikar och jämna till. Ingenting ska göras perfekt, låter lite illa, men det ska bli en hyfsad uppsnyggning till ett hyfsat pris och hyfsad arbetsinsats. När jag väl ska börja måla märker jag att rollern inte passar med handtaget och det försvårar arbetet en aning (ganska mycket) men jag vägrar ge upp. Väggarna ska grundas idag. Sen målar jag lager två imorgon, golvet på torsdag osv...


Hämtar barnen från dagis. Står i farstun med tio hoppande barn omkring mig och en dotter som inte vill klä på sig när jag får mitt andra SMS från jobbet. Tider vecka 43. Tusan också, kalendern i bilen, ringer upp ändå, igen och igen, men kommer inte fram förrän alla tider är tagna.
Barnen och jag åker tillbaka till stugan och börjar med att skruva loss vattenpumpen med min nya polygrip för 59 kronor. Vi kör den på skottkärran till bakdörren och ställer in den i den icke uppvärmda delen av huset. Storasyster leker med polygripen och jag tar med Liten in eftersom hon blött ner jackan i en regnvattentunna. Vi äter middag i stugan för första gången.

En halvchef från jobbet ringer och erbjuder mig arbete imorgon mellan 10-14. "Jag tänkte direkt på dig" säger hon, "så jag struntade i det där med SMS och ringde istället". Jag har hört det där förut. Betyder det att jag ska vara obeskrivligt tacksam nu? De kanske har insett att jag är för gammal för SMS, haha, jag är inte lika kvick som skolungdomen att kasta mig på telefonen och ta tider. Men av någon outgrundlig anledning kommer ju alltid SMS när jag borstar tänder på barn, klär på barn, håller fast barn som klättrar, söver barn eller något liknande. Alltså, något som inte bara går att släppa och springa till telefonen. Och inte nog med att man ska ha telefonen på kroppen, någonstans måste man fästa kalendern också så man vet om man kan jobba. För det är inte alls så att de bara skickar SMS till en om man verkligen har anmält att man kan jobba just då. Då vore det ju enkelt.

Sen "hjälper" barnen mig att grunda det sista. Kanter, hörn och sånt får jag ta nästa veva då jag tar med mig en pensel också. Men nu ska jag ju jobba imorgon, hämta barnen halv tre. Och halv fem ska jag lämna äldsta dottern till en kompis eftersom jag tar med mig Liten på möte i norra kommundelen. Så jag hinner inte ut till stugan. Sambon ringer och säger att han kommer hem och hämtar min bil imorgonkväll för han har en kompis som ska byta bromsbackar på den. Typiskt. Ingen bil på torsdag då jag slutar tidigt. Kommer jag ju inte ut till stugan då heller. Sen jobbar jag sent på fredag och sen är det ju helg och då kommer sambon hem. Så mycket blev det med den överraskningen. Nu blir det väl pekpinnar om hur det hela borde gå till istället...




Nu ska jag göra dagens jobb, skriva dagordning och skicka ut till styrelsen samt söka dagens två jobb. Två jobb om dagen är mitt mål, ibland går det inte men jag försöker. Förresten hade en arbetsgivare hört av sig via mail till mig och undrade hur man fick tag på mig. Mitt telefonnummer syns tydligen inte i min presentation på manpower. Får gå in och ändra det också.

måndag 8 oktober 2007

shoppa bort sin ångest

Lite jobb den här veckan, men det är inte så att jag har lite att göra. Men det blir ett tomrum. Kan inte förklara riktigt. En ångest. Shoppade bort ångesten på IKEA idag, puh. Bestämde mig för att behålla sängen i stugan och göra om den till en soffa istället för att jaga en bäddsoffa. Köpte kuddar och överdrag så att jag nästan kom upp i kostnaden av en ny soffa i alla fall (överdriver lite då). Men vi behöver ju kuddar i alla fall. Vill inte använda begagnade kuddar. Imorgon jobbar jag en stund på partilokalen, sen blir det svängen förbi Rusta och köpa jättepolygrip för att kunna skruva loss och ta in pumpen och så ska jag köpa färg till vardagsrummet i stugan. Tänkte passa på att måla om nu innan vi ställer "nya soffan" på plats. Måla måla, sen hämta ungarna och ev åka ut och fortsätta arbetet. Har också fixat sex stycken julklappar idag, vilket kommer att kännas skönt i december. Nu måste jag bara komplettera en present till sambons äldsta dotter som fått en son (wow) och skicka ner present till Istanbul. En bunt foton ska också skickas till släkten i Aksaray. Om ni undrar om jag tänker göra några nya stycken i bloggen idag så är svaret nej. Texten följer mina tankar som hoppar hit och dit men följer i en ström. Mammapolitikerna i byn återkommer snart med ett inlägg i lokalblaskan. På sin plats. Nu ska jag bara kolla jobben, hänga tvätten och byta elbolag. Natti natti.

söndag 7 oktober 2007

det går lika bra med selleri

Jag vet inte om "nästan-liv" går att kombinera med uttrycket "Det går lika bra med selleri" för i så fall är jag nog en nästanmänniska i alla fall. Men inte så att jag tar ketchup i stället för tomatpuré för det går absolut inte ens nästan lika bra. Annars byter jag gladeligen ut ingredienser i recept mot sånt jag har hemma och sånt som smakar bättre. Men inte sånt som smakar sämre, eller riskerar att smaka sämre, det passar jag mig för. Att experimentera är en del av det som gör matlagning och bakning roligt.
Idag har PMSen hållt sig i schack (trots att jag sov halva natten i Litens hårda säng, grymt besviken när jag vaknade). Känner mig så tacksam att jag nästan blir gråtmild. Liten har haft sina utbrott, flera stycken, det sista när vi hämtat en cykel åt Storasyster som Liten av någon anledning ville cykla på (inte ens Storasyster kan cykla på den än, en 20 tummare eller nåt sånt). Hon skrek och la sig raklång på trottoaren när vi skulle dra in den från bilen. Jag bar henne under armen och sa åt Storasyster att ta cykeln, men den konstrade och ramlade och Storasyster började gråta. Jag måste gå tillbaka och hjälpa till och Liten kom lös och slet i cykeln och skrek rasande. Okej båda två grät och skrek, jag lämnade cykeln mot väggen ute, gick in och stängde dörren. Där fortsatte kaos på kaos tills de fått i sig mat, sen blev det lite lugnare.
Vi har varit vid stugan hela dagen och idag var det varmare ute. Vi grillade korv och fikade, promenerade, ställde ut lite möbler som ska slängas, byggas om till kaninburar mm. Hade besök av väninna och två söner, ena sonen blev kvar när hon åkte och jobbade. När vi kom hem kom också pappa hem och döttrarna tjattrade i mun på varandra om allt de gjort, skulle göra, ville visa etc.
Nu sover barnen. Av nyheter har jag bara uppfattat att sextonåringar slåss, mobbas, skjuts ihjäl och annat hemskt. Igår visades Hipp Hipp Hora på TV, men jag har redan sett den och tycker inte att den är att rekommendera för föräldrar till döttrar (eller tvärtom). Usch så fort det går, snart är barnen stora och behöver mig ännu mer. Hoppas klimakteriet är över tills dess så slipper de i alla fall en PMS-morsa.
Ny vecka. Väntar på SMS.

lördag 6 oktober 2007

"nästan-liv", "kan själv" och PMS










Lördag. PMS som smyger sig på. Bolibompa klockan åtta och sen full fart. Disigt ute. Handlade och åkte till landet. Liten i värsta kan självåldern. Tar knäcken på PMSmamma. Så fort hon inte får som hon vill så ger hon ut ett illvrål. Och slår storasyster. Oavsett vem hon är arg på. Hon trillade minst hundra gånger idag när hon var i färd med att göra saker på det sätt hon ville. Och så gråter hon. Och så gråter Storasyster.


Vi grillade korv och min mamma och mormor kom förbi med nybakt äppelkaka och kaffe. Vi fikade ute och det blev lite småkallt, men ändå mysigt. Sen somnade Liten och Storasyster hjälpte mamma att ta in pelargonerna. Sen gick vi in och flyttade bord och stolar och trixade och fixade. När klockan blev fem tyckte jag att det var dags att åka hemåt för att hinna få i ordning lite mat innan Disneydags. Storasyster ville stanna och äta middag på landet, men fick så småningom ge sig. Tror jag kom ihåg både att låsa, släcka, tömma kompostsoporna och ta med mig handväskan. Men vi ska ju ut imorgon igen.



Tacokryddad köttfärsröra och grönsaker i pitabröd. Populär middagsmat. Sen blev det bad och tvångstvätt av hår. Lite mer gap och skrik efter relativt lugn timme med barnprogram och mat. Men båda var rätt trötta och när jag väl fick ner dem i sängen och läste saga, turkisk och svensk, och sedan sjöng så lugnade de faktiskt ner sig och somnade ganska snabbt. Och jag somnade också en stund. Tog mig sedan upp igen för att duscha och tvätta mitt eget hår, se på Brottskod Försvunnen som bara gjorde mig deprimerad så jag blev tvungen att sitta kvar och se en dålig komedi om en läkarfamilj också för att inte däcka ihop.

Igår berättade min väninna om "nästan-liv". Jag hade aldrig hört talas om begreppet, men det innebär att man inte köper dyra märkeskläder utan billigare varianter som är nästan lika bra, att man inte köper dyra Calamatas-oliver utan billiga urkärnade oliver som är nästan lika goda osv. Ni förstår. Hon hade levt hela sitt liv som ett nästan-liv. Jag känner inte igen det, men ibland, t ex när jag köper ICAs egna varor är det väl den stämpeln som gäller. De är ju billigare än märkesvarorna, men av bättre kvalitet än billighetsmärkena. Jag köper billiga urkärnade oliver för att jag inte är så förtjust i supersalta saker och för att ungarna älskar att stoppa in fingrarna i dem och sen äta upp dem. Så det är inget nästan. Billiga varor från ÖB är enligt min mening inte nästan lika bra som originalet, de är mycket sämre och inget alternativ. Väninnans mamma köpte t ex billig grillkrydda på ÖB som sedan bara blev stående tills den var så gammal att man måste slänga den. Dumsnålt, kallar jag sånt.

Inte vet jag hur det är med kvaliteten på Willys valnötskärnor, men fick igår veta av en kund att ett kilo på Willys kostar 37 kronor. Hos oss tar vi 99. Jag har själv köpt ett kilo för 99 eftersom det ändå blev billigare än att köpa småpåsar, men nog var det hutlöst dyrt. Jag provar nog Willys nästa gång. Jag tror att de kan ha billigare av samma kvalitet för Willys verkar satsa på varor som tilltalar invandrare (nötter, frön, bönor bl a). Vår butik vinner ju alltid PROs billigaste matkasse, men det man förlorar på gungorna tar man in på karusellerna brukar det ju heta. Och de organiserade pensionärerna kanske inte köper storpack valnötskärnor.

Hur som helst menar jag att ovanstående ordspråk visar att det finns utrymme för stora butiker och kedjor att sänka priserna på kravmärkt, ekologisk och rättvisemärkta produkter. Om man vill.
Nu ska PMSkärringen ta sig ordentligt med sömn så kanske det bidrar till större ork under morgondagen.

fredag 5 oktober 2007

jobba, söka jobb och tänka på jobb

Vi var trötta och sov länge i morse. Liten vaknade kvart i nio och Storasyster väckte vi kvart över. Skönt. Var hos sjukgymnasten med Liten eftersom jag tyckt att hon ramlar så mycket, men det var som tur var inget konstigt alls med hennes motorik. Hon visade istället på stora färdigheter i att gå på knäna, stå på ett ben, backa snurra och dansa. Inga problem där inte.


Barnen skjutsades till dagis och jag lunchade med en väninna innan jag skulle till jobbet. det var lite lustigt igår när jag fick SMS från jobbet. Jag talade just om för en kompis att det var lite dålig täckning så det var inget bra ställe att vara på om man ville ha jobb. så kom ett SMS. Från jobbet. Eftersom tiden var 14-20 svarade jag inte. Då ringde de upp. Alltså, var det bara jag kvar på SMSlistan eller? Jag fick då tiden kortad till 14-18. Ja, det får duga tänkte jag. Sen tänkte jag till. Schemaläggarna på jobbet säger till mig att de inte kan ge mig bara dagtider för det blir orättvist. Men det finns många som bara vill jobba kvällar och helger då det är bättre betalt. Jag skulle själv hellre jobba fyra timmar en söndag en åtta timmar en måndag för samma pengar om det bara fanns barnomsorg. Så jag tycker inte det är orättvist. Att däremot den som ringer upp snabbast efter ett SMS får jobba är orättvist. Alla kan inte ha telefonen på och med överallt. Och hon som satt bakom mig i kassan idag (vet inte ens vad hon heter, så många nya, unga människor som man aldrig sett) hade jobbat sen fem på morgonen och skulle sluta halv tio på kvällen. Är det rättvist? borde man inte säga till den tjejen att hon fått sina åtta timmar, nu ska nån annan också få en juste arbetstid? Jag har tider på tre timmar (16-19) utan OB. Ganska värdelöst.


Men men, min lunchväninna och jag konstaterade att om man bara hela tiden talar om vad man vill ha så finns chansen att någon har det eller kan fixa det åt en, t ex jobb, bostad eller annat. Jag behöver t ex en bäddsoffa till landet, då smsade min väninna genast till någon, men tyvärr var det några minuter för sent. Annars hade jag haft en soffa. Så jag fortsatte under arbetsdagen och hasplade ur mig något om nytt jobb till en gammal klasskompis som handlade. Då sa hon att de behövde någon på deras jobb och att jag skulle ringa dit. De tänkte nämligen inte annonsera ut det. Ska prova den varianten nästa vecka. Något måste ju fungera. Har fått två negativa svar på jobbansökningar idag. Börjar kännas tråkigt. På den tiden jag skickade manus till bokförlag försökte jag samla negativa svar för att det skulle bli något kul av det hela. Sen gjorde jag likadant när jag tagit min magisterexamen och började söka jobb, men när jag kom upp i runt 400 och lådan inte gick att stänga längre så var det inte roligt heller. Den här gången har jag bestämt mig för att slänga alla negativa svar. Därför vet jag inte riktigt hur många jag kommit upp i sen i somras, men det lär väl ligga på ca 20.


Inte ens postis ville de ha mig som. Trots att jag ljög och sa att min kondition var i topp och att jag aldrig haft problem med ryggen...


Ungarna var trötta när jag hämtade dem halv sju, ensamma kvar med fröken. Vänj er, det är så schemat ser ut för hösten. Vi åt varm macka (eller jag åt, ungarna gillar inte det, men jag orkade inte laga mat) och glass. Sen började jakten på pyjamasar, blöjor, ungar, nappar och vällingflaskor. Gråt och skrik och slutligen lugn och ro. Mamma vid datorn och anmäler föräldrardagar. alla timmar som jag inte har jobb. så att jag inte förlorar min SGI. Men snart är dagarna slut. snart snart.


Nej, vad allt känns november. Tror jag ska göra nåt annat ett tag och sen sova så att vi orkar upp tidigt och ut till stugan imorgon. Tänkte grilla korv. Härligt.

torsdag 4 oktober 2007

Budget, friskolor och annat

Börjar bli trött nu, nej nu ljuger jag, jag har varit helt slut hela dagen. Liten vägrade sova om inte jag låg bredvid henne hela natten så att hon kunde nypa mig i halsen. Och sen skulle vi upp vid fem för jag skulle lämna tjejerna på dagis vid sju och sedan ta bussen till stockholm för ett möte med sjukvårdsstyrelsen.
Sov lite på bussen och kände mig om möjligt ännu mosigare när jag bytte till stadsbuss för vidare färd in i city. Väl framme, eget rum för gruppträff med macka och kaffe. Sossarna hade sin grupp i ett rum och de borgerliga partierna i ett annat. Återstod jag då, som fick sitta i ett eget rum och gå igenom ärendena med mig själv över en fika. Nej, inte riktigt själv, jag hade en politisk sekreterare med mig över telefon. Var lite förvirrande hur jag skulle lägga mitt ersättaryttrande när nu miljöpartiets ordinarie ledamot hoppat av och jag istället är ordinarie. Blir det ett yrkande eller ett särskilt uttalande? Och om jag ska yrka något borde jag inte varsko sossarna? Alltså, även om vi inte samarbetar så som jag är van...
Visade sig sedan att ärendet utgick och jag behövde inte göra ett dugg vad det gällde den saken. Däremot tog vi ju budgeten och jag deltog inte i beslutet utan hänvisade till vårt eget budgetförslag som vi lägger i landstingsfullmäktige i november. Sossarna däremot hade skrivit ihop fyra att-satser som de ville att vi skulle rösta om en och en och på den första begärde de votering. Jag deltog inte heller i dessa. Dels för att jag inte deltog i budgetbeslutet över huvud taget, dels för att jag inte gillar att fatta beslut om ärenden som läggs på bordet och som man inte haft en möjlighet att sätta sig in i. Hoppas sossarna beter sig på ett annat sätt om de på allvar vill ha mitt stöd i en fråga. Detta var väl bara att markera en ståndpunkt?
Tillbaka på hemorten vid ett och tog en fika med väninna innan jag hämtade barnen. Vi tog in tvätten och krattade löv och ruttna äpplen. Stekte pannkakor. Satt med Liten i famnen och tittade på Bolibompa. Klädde på barnen igen och drog iväg på studiecirkel. Första träffen av fyra som ska göra oss mer insatta i vilken skolpolitik vi vill driva. Gästades av två representanter från Lärarförbundet. Blev mycket snack om allt möjligt, friskolors villkor, LOU, miljöpåverkan, trafiksäkerhet, löner, hemspråksundervisning, kommunaliseringen av skolan mm. Glömde fråga hur de såg på betyg. Men men, det blir ju fler träffar. Hoppas bara jag kan delta trots att träffarna är på andra orter i norra länet. Det blir så sent för barnen.
När vi skulle åka hem var klockan över nio och Storasyster så trött att hon grät för allt och inget. Snabbt på med pyjamasar och innan jag läst en kort bok och sjungit en sång så sov båda två. Själv kände jag mig nödd och tvungen att sitta vid datorn en stund. Men ska sova snart. Har fått en SMStid på jobbet imorgon; 14-18, ja egentligen till 20, men det kunde jag inte. Ska till sjukgymnasten med Liten först och kolla varför hon ramlar så mycket. Så godnatt nu.

tisdag 2 oktober 2007

söka jobb

Alltså, jag hittar två jobb jag vill söka. Vad händer? Jo, de ska sökas via Arbetsförmedlingens hemsida, så man måste registrera sitt CV och det tar bara hundra år. Nu har jag registrerat mitt CV på Arbetsmarknadsverket, Manpower och nåt som kallas Offentliga jobb. Det tar faktiskt jordens tid. Och sen funkar det inte. Varje gång jag klickar på "Använd mitt CV" så säger den "Du har blivit utloggad från amv.se". Puh! Nu vill jag inte mer idag. PUNKT.

Förvirring, modem och SMSstress

Idag trodde jag att jag bokat möte med två personer, men tydligen är jag helt senil eller bara förvirrad nu för tiden för jag var mest ensam hela tiden. Stressade som en galning i morse (efter en natt nästan helt utan sömn för Liten verkade lida av både klåda och magbesvär och fick ingen ro) för att hinna till ett möte med partiföreningens kassör och genomgång av budget, alltså mer avstämning av hur mycket det barkar åt skogen. Glömde nyckeln till partilokalen hemma och stressade hem igen efter att ha lämnat barnen på dagis, men ingen kassör dök upp. Jobbade med program inför hösten och medlemsutskick i nästan två timmar, men när jag skulle skicka iväg det vägrade Internet fungera. Skrev ut dokumenten för att ta hem dem och skriva om hemma på kvällen när barnen somnat.
Jag vet inte vad det beror på, men förut fungerade modemuppkopplingar rätt okej. Nu fungerar de inte alls. Hade en hemma rätt länge eftersom jag inte surfar så enormt mycket, men så kom sambon hem från utlandet och han läser turkiska nyheter på nätet, ibland i timmar, så då blev saken en annan. Men på partilokalen surfar vi för ca 150 kronor på två månader i dessa lågverksamhetstider, så det finns inga som helst ekonomiska incitament att skaffa bredband. Det är kvaliteten som gör att man funderar på det. Och nu har jag låtit Telenor lura på oss ett abonnemang istället för kontantkort på partimobilen. Det är säkert bra för jag snålar alltid med att ladda kortet och så kan jag inte ringa upp och lyssna på lämnade röstmeddelanden, så nu blir det bättre med det i alla fall. Men kanske lite dyrare.
Efter jobbet trodde jag att en kompis skulle komma förbi och fira dottern. Och eftersom det är så väldigt sällsynt att just denna väninna dyker upp så skyndade jag mig allt vad jag kunde för att vara hemma i tid. Ingen kom. Efter en stund ringde jag upp och jag hade visst fått det hela om bakfoten. Dottern besviken. Hon fick se Aristocats medan jag försökte vika undan så mycket tvätt som möjligt och tvätta två nya maskiner.
De ringde från tidningen Arbetaren och jag fick vara med i deras panel och svara på vad jag var mest rädd för med avseende på klimathotet. Jag svarade bristen på rent vatten och massiva flyktingströmmar. Så nu vet ni det. Men ni kan ju köpa tidningen ändå så får ni se om jag sa något mer.
I morse hann jag få två SMS från jobbet om arbete på fredag innan jag kom på att sätta på ljudet. Jag stänger ju av meddelandeljudet på kvällen när barnen sover och under natten. Så då missade jag alltså jobb. Senare på dagen kom ett SMS till om arbete på fredag, men då reagerade jag så långsamt för jag trodde ju inte att det var från jobbet igen. Miss igen. Sen kom ett fjärde SMS och då gällde det tider vecka 41 och 42. Nu lyckades jag ringa i tid och fick två tider till klockan 19, vilket betyder att jag behöver någon som hämtar barnen på dagis båda dagarna. Den ena dagen var dessutom bara 16-19, nästan löjligt att anstränga sig och fixa barnvakt och allting, men men...
Förresten skrev jag ett mail till retailian.se igår och frågade vad de menade med att kalla oss timanställda för biffar och heltidsanställda för kor, men jag har inte fått något svar. så frågan består. Är vi bara biffar på en gigantisk köttmarknad?

måndag 1 oktober 2007

Barnkalas och Budgetfullmäktige

Nu har jag inte bloggat sen i fredags kväll. I lördags regnade det hela dagen, men jag och tjejerna åkte regnet till trots ut till stugan och fixade och donade. Mest diskande och torkande och fick upp ett par nya gardiner i köksfönstret. Vi vilade middag på vardagsrumsgolvet och invigde dasset och latrin- och hushållskomposten.

Igår, söndag, var det så dags för det stora kalaset som vi bakat till och förberett i flera dagar; femårskalaset. Inbjudningskorten till dagiskompisarna hade vi fått smussla ut eftersom det nu är nya regler som säger att man inte får dela ut inbjudningar på dagis om man inte bjuder alla (ca 40 st). Det är förståeligt på många sätt, men man måste ju också förstå att man inte kan bjuda hem 40 st barn i åldrarna 3-5 år. Och att barnen faktiskt vill bjuda dem de leker med. Och att barnen vill prata om sitt kalas på dagis. Jättesvårt det där.

Dottern bjöd sex stycken från dagis samt sina kusiner (6 st). Fyra dagiskompisar och tre kusiner kom. Det var precis lagom. Kalaset höll på i två timmar och det var också precis lagom. Jag hade den stora lyckan att även min syster stannade på kalaset så att jag fick lite hjälp med servering, ordning, fiskdamm och lekar.

Efteråt var dottern tvärnöjd. Jag var så orolig att det skulle bli ett antiklimax med gråt och elände, men en kompis stannade en dryg timma extra och sen var allting lugnt, hon var nöjd med kalaset, presenterna och allting. Och jag var nöjd. Jag har ju varit med på ett par kalas som dottern besökt och fruktade det värsta med springande bullar (smulor överallt), hoppande i möbler och slitande i leksaker samt hög musik, men det var jättelugnt. Ett tag lurade dottern i kompisarna att det bodde ett spöke i källaren och de sprang de ut och in i bara strumporna och skrek som galningar, men det lugnade ner sig när vi gick ut och lekte lite istället. Och efter fiskdammen satt de alldeles tysta i en ring på golvet och åt godis. Jättebra kalas.
Men mamma var ändå orolig att det skulle bli någon backlash, så när femåringen på natten kom och ville ligga i mammas säng så fick hon det trots att det är en regel jag brukar hålla stenhårt på. Hon har inte sovit i min säng sedan hon var två och ett halvt (innan det gjorde hon det jämt) och jag har vant mig med att sova ensam i sängen. Liten har sovit i egen säng från scratch, hon kommer inte till min säng förrän vid 5-6 på morgonen.


I morse gick jag upp halv sex. Liten hade precis kommit till min säng och upptäckt att där redan snusade en storasyster. Jag fick inte plats längre. Skulle på budgetfullmäktige och måste både tanka och lämna av grejor på vägen så jag var lite småstressad av kravet att hinna i tid. Liten vaknade direkt efter mig och ville bara sitta i knä och morna sig. Stressande i sig. Men med lite finess var vi alla klara och begav oss vid tjugo i åtta. Lämnade barnen, tankade och körde bilen ut ur tätorten mot kommunens norra delar, brukssamhälle och Folkets hus.


På vägen lyssnade jag på Stefan Sundström och textraderna: "I skolan stod ett kronvrak till gympalärare. Han hävde sig på tå och kommendera. Min sista ambition att bli en fotbollslirare, tog han från mig och den kom ej tillbaks nå mera. Åh jag skaffade migrän för att komma därifrån, jag spydde och jag snorade och hulka. I skogen gick jag för mig själv och det är nog därifrån, jag fått min lust och längtan till att skolka." Jag blir alltid så berörd av de raderna, ja hela låten, och jag minns hur ont skolan gjort. Som politiker får man väl inte uppmana någon att skolka och det är då konsten är skön.

Så började jag oroa mig för femåringen igen och tänkte att tänk om någon på dagis tar ur henne allt det där glada och nöjda. Och jag ville vända om och hämta hem mina barn igen.



Budgetdebatter är alltid kul även om de sällan leder till någonting. Här får traktens politiker chansen att spela apa inför publik, ordförande kallade det för demokratins hjärta, men det är väl lite svårt att helt svälja det med talartider och streck i debatten. Men det är ju å andra sidan ingen demokrati att vissa tillåts mala på i timmar heller.



Som vanligt i en stor debatt så är det alltid någon som måste fälla nån kommentar om att om vi fick styra så skulle vi väl förstatliga ICA eller nåt liknande och det vore ju förödande för hela landet (och nu får man ju inte glömma att jag nästan är uppvuxen i en ICA-butik, hela min närmaste släkt arbetar på ICA, men men... staten är ju vi så vad kan vara fel med att vi tillsammans äger vår arbetsplats. Då jobbar vi ju så att säga åt oss själva.).

Själv valde jag att engagera mig i frågan kring vårt gemensamma projekt för hälso/sjukvård och omsorg. Ett projekt där en djupare samverkan mellan kommun och landsting skulle leda till en mer medborgarorienterad vård där ingen riskerade att hamna s k mellan stolarna. Där politiker från kommun och landsting, från majoritet och opposition, gemensamt skulle finna nämnare och beröringspunkter att arbeta efter och utveckla verksamheterna. Nu verkar det närmast som om de båda huvudmännen avstjälper sig allt ansvar och endast tillskjuter medel som räknats upp efter ett index utan att titta till vad verksamheten egentligen skulle behöva. Första året (som också var det sista under förra mandatperioden) styrdes den gemensamma nämnden av två olika majoriteter (en i kommunen och en annan i landstinget) och även om man inte var överens då så verkar det ändå som att det då ändå fanns ett intresse att hävda sina åsikter i arbetet, men nu när samma majoritet styr så verkar man mest överens om att bara låta det hela sköta sig självt. Maken till tjänstemannastyrd organisation får man ju leta efter.

Jag var tvungen att lämna fullmäktige vid kvart över fem för att hinna hämta barnen på dagis. Och nu kände jag mig riktigt orolig för hur trötta och ledsna de skulle vara när jag kom. Laddade upp med en gratiskupong till McDonalds i väskan. Barnen var glada när jag kom. Ingen hade lyckats ta kål på femårings lycka över kalaset. Hon ville bara snart ha kalas igen. Vi åkte och hämtade mat i luckan och för första gången någonsin behövde vi inte vänta. Tjejerna fick varsin bok, så vid sängdags blev det Lennart Hellsing-ramsor, lite sång och sen har vi kommit överens om att läsa en turkisk ramsbok varje kväll. Den här veckan repeterar vi ettan som pappa översatte åt oss i lördags. Nästa vecka blir det tvåan.

El ele - Hand i hand